Kategoriarkiv: Pedagogik

En skola i Sembabule district, Uganda

Publicerad den av
Svara

Vi hade åkt på gropiga vägar i över en timma från Masaka ut på den ugandiska landsbygden i Sembabule district. Ja vägarna var riktigt gropiga! Banan odling efter bananodling och ett öppet landskap som inte var helt olikt det man kan se på vissa ställen på Öland. Vi tar in på en ännu smalare väg och kommer upp på en kulle. Plötsligt breder det ut sig ett böljande landskap och där framme högst upp på kullen ligger det en liten skola. Det är ”Future farmers” skola. Ett skolprojekt som VI-skogen runt Viktoriasjön dragit igång.

Vi hinner inte stanna den vita jeepen vi åker i förrän det kommer en hord av springande barn emot oss. De trummar, dansar och sjunger för att hälsa oss välkomna! Vi blir helt omtumlade. En sådan glädje, en sådan energi!

Sembabule district-6

De leder oss bort till ett räd i hörnet av deras skolgård där det finns lite skugga. Där skall de berätta för oss vad de håller på med. Vi sätter oss på några uppställda stolar och så fortsätter dansen och sången. De sjunger om hur man skall hålla sig frisk och de dansar och sjunger om varför träd är viktiga. ”Trees is life” står det på en liten skyllt på ett av träden vi sitter under.

Farmer for future - Sembabule district 2012

Sembabule district-4

Sembabule district-2

Sembabule district-5

Jag slås utav hur bra de afrikanska lärarna använder kultur som pedagogisk metod. Barnen lär sig med hela kroppen. Deras kunskap utstrålar glädje!

Runt skolan finns det odlingar av många slag som eleverna lär sig att sköta. Grunden är som på de flesta ställen i Uganda kokbananer eller ”matoke” som de kallas här. Man odlar enligt agroforestry principen där man samodlar lägre växter med mer buskliknande arter och träd. På så sätt kan man få större skördar och de olika växterna stöder varandra. Eleverna får också lära sig ekologisk odling.

De var 80 elever i låg- och mellanstadieåldern som fick använda de två klassrummen som rymdes i det lilla huset. Men mycket av undervisningen sker utomhus ute på fälten så de är inte inne hela tiden.

Sembabule district-7

Foto: Åse Möller och Dan Frendin

En skola i Los Angeles

Publicerad den av
2

Los Angeles är en av världens megastäder.  Våra svenska medier ger oss ofta en glamourös bild av staden genom t.ex. ”Svenska Hollywoodfruar” och ”Oscarsgalan”.

Amerikanska polisfilmer ger oss en annan sida. Faktum är att det pågått ett sorts inbördeskrig i de många ghetton som finns i staden i många år. På de senaste decennierna har över 10 000 dött i kampen mellan tre olika gängkulturer: vita, svarta och latinos.

Hur ser en skola ut som verkar i den världen och vill rädda ungdomar från gängkulturens brott, droger och mördande?

2009 och 2012 hade jag möjlighet att besöka Dreamcenters skola under några dagar och följa undervisningen i naturvetenskap.

Dreamcenter är en kyrka som bedriver ett omfattande socialt arbete i Los Angeles ghetton. De har förvärvat ett stort gammalt sjukhus som är basen för deras arbete. Med vita bussar når de ut till alla de områden där de hjälper de som är i behov av hjälp. De delar ut mat, de har drogavvänjningsprogram och de har en omfattande barn och ungdomsverksamhet för att förhindra att barn och ungdomar dras in i gängkriminalitet och drogmissbruk. Det är i den miljön som deras skola verkar.

Dreamcenter skola-2

Det första som möter mig när jag kommer in är en stor skyllt med ett citat av Martin Luther King. Runt väggarna står det databås och i mitten av rummet ett stort bord och vid sidan ett lärarbord med en dator.

Eleverna har ingen vanlig lärobok. Efter en gemensam genomgång på ca 20 minuter så låter läraren Mr Potter eleverna arbeta med ett online material som är på deras dator. Alla elever arbetar i sin egen takt. När de känner sig klara med ett kapitel får de göra ett quiss. Klarar de quisset får de gå vidare. Annars får de repetera tills de klarar det.

Dreamcenter skola

I slutet av ett större område har de ett slutprov. De har inga läxor. ”Under de förhållanden som eleverna lever kan vi glömma att de kan göra läxor. Allt arbete sker i skolan” säger Mr Potter. De försöker att hålla eleverna borta så mycket som möjligt från gängmiljön i de ghetton som de bor i. Därför erbjuder skolan och Dremcenter många fritidsaktiviteter.

De gudstjänster som man har på söndag och torsdagkvällar liknar inget som jag sett i Sverige. Tre storbildskärmar och en stor scen utgör fonden för en veritabel rockkonsert av bästa kvalitet. Dreamcenter hade 2009 ett eget band som hette Press Play. ”Eftersom vi ligger så nära Hollywood måste vi hålla hög kvalitet på musiken” säger Clarence, en svensk pastor som arbetar på Dreamcenter.

En viktig del av skolarbetet är att fostra ungdomarna och ge dem en livsstil utan våld och kriminalitet. Eftersom många av deras elever har en drogbakgrund är det viktigt att sätta gränser och vara tydllig i vad man får och inte får. De hade ett stort ”program” med piska och morötter, eller ”merits” och ”demerits” som de kallade dem. Gjorde de något bra fick de pluspoäng och gjorde de något dåligt fick de minuspoäng. Kom de upp i många pluspoäng fick de olika fördelar. Fick de minuspoäng fick de istället nackdelar.

Dreamcenter skola-3

Hur skall vi definiera hållbart lärande?

Publicerad den av
7

Eva Grundelius gästbloggar idag: 

Den 10 februari skrev Dan ett inlägg som har rubriken Hållbart lärande. Det fokuserar på inlärningsprocessen och att vi behöver lära oss att systematiskt använda de fyra förmågorna som ger oss en ”hållbar kommunikation” för att lyckas med lärandet. Jag var med och inspirerade till bloggposten och föreslog även att vi skulle kalla det vi vill åstadkomma för just ”hållbart lärande”.

Nu när handsken är kastad, kan det vara på sin plats att närmare förklara vad vi egentligen menar med det begrepp vi har valt. Genom att googla kan vi konstatera att ”hållbart lärande” redan används som en förkortning för det lärande som behövs för att skapa en hållbar utveckling samt som samlande beteckning för den undervisning och pedagogik som bedrivs med samma syfte.

Både Dan och jag är biologer och det är viktigt för oss att det vi gör bidrar till en hållbar utveckling på Jorden. Därför känns det mycket bra att undervisning och arbete för hållbarhet inkluderas i begreppet ”hållbart lärande”.

Men vi menar också något mer och djupare med ”hållbart lärande”. Dels att de kunskaper och färdigheter som lärs ut är väl undersökta och av så god kvalitet att de verkligen håller att bygga vidare på långt in i framtiden – och helst för många generationer framåt. Och dels att kunskaperna och färdigheterna verkligen ”fastnar” hos eleven och finns med som viktiga fundament och pusselbitar i hens fortsatta liv och utveckling.

Motsatsen till hållbart lärande blir alltså dels att försöka lära ut sådant som visar sig vara felaktigt (ohållbart) eller irrelevant för eleven. Dels – ur elevens synvinkel – är motsatsen till hållbart lärande allt som går in genom ena örat och ut genom det andra. Det vill säga allt det som skolan förmedlar idag och som endast lagras i arbetsminnet (korttidsminnet) men sedan glöms bort – och som skolan eller livet inte återkommer till för att det var onödigt.

En konsekvens blir att ”hållbart lärande” ställer högre krav på såväl lärare som elever än vad vanlig undervisning och examination i många fall gör. Det blir viktigare för läraren att – som en del av undervisningsförberedelsen – göra en djupare och personlig process, där hen väljer vad som ska läras ut, hur samt varför. Detta är även en följd av att de nya kursplanerna i många ämnen är kortfattade och vaga när det gäller själva innehållet i undervisningen. Läraren måste själv bestämma sig för vad hen tycker är viktigt.

Men den största förändringen får vi hos eleverna om vi har ambitionen att lärandet ska bli hållbart. För det första behöver läraren kunna motivera eleverna och väcka en stark och envis kunskapstörst. Här kommer bl. a. tekniker från s.k.” motiverande samtal” (MI) väl till pass. Det förutsätter vidare att läraren kan förmedla en sakligt välgrundad och djup inre övertygelse om varför något är viktigt att kunna.

För det andra kan inte eleven lära sig hållbart utan att engagera sig på djupet i en ständigt pågående utvecklingsspiral, där ny information jämförs med vad eleven redan vet och nya slutsatser dras som innebär en djupare och mer utvecklad förståelse.

Även det sistnämnda ligger väl i linje med de nya kursplanerna och det nya betygssystemet. Det innebär att alla elever genom hela sin skolgång och i alla ämnen bör få systematisk träning i att:

  • Djuplyssna till andra: Söka upp och ta till sig relevant information och själva försäkra sig om att de inte har misstolkat, missat något viktigt eller missförstått.
  • Djupfråga: Ställa den nya informationen bredvid allt de redan vet, klargöra vad som stämmer samt tydligt formulera sina egna frågor om det de inte förstår.
  • Djuplyssna till sig själva: Kritiskt granska, reflektera och dra slutsatser som innebär aha-upplevelser och fördjupad förståelse och ibland lärande genom omvärdering. Öppna sig för att bli även känslomässigt berörda av kunskap som gör verklig skillnad.
  • Djuptala: I ord och handling tydligt uttrycka vad de tror, vet, känner och vill göra. Men också ha modet att ärligt ge luft åt tvivel, tvekan och osäkerhet när förmågan brister eller kunskaperna inte räcker till.
  • Därefter djuplyssna till andra igen o.s.v. för att fortsätta lärandet varv på varv, i en utvecklingsspiral som fortsätter så länge livet fortgår och var än individen befinner sig.

Först när eleven självmant, kompetent och systematiskt arbetar i enlighet med den ovanstående processen har vi ett lärande som är hållbart. Men då har vi också format en person som driver sin egen kunskapsutveckling och som förmår förhålla sig kritiskt och konstruktivt även till den lärmiljö som Internet innebär, det vill säga till hela världen med alla dess möjligheter och faror.

Känns de ovanstående idealen igen? De är inte nya och klarast kommer de kanske till uttryck i högskolelagens beskrivningar av vilka förmågor studenterna ska utveckla (se § 8 och § 9 i kapitel 1, högskolelagen).

Men långt ifrån alla elever börjar på högskolan. Och när de väl kommer dit är det för sent att försöka programmera om dem till hållbart lärande. I tolv år, genom grundskolan och gymnasiet, har eleverna tränats i att inte ifrågasätta skolans dagordning och i att lagra sådan information i korttidsminnet som läraren och staten tycker är viktig, men som de i själva verket inte behöver. Jämför med frågorna i programmet ”Smartare än en femteklassare”. Eleverna vinner så gott som undantagslöst, eftersom frågorna alltför ofta saknar djupare mening.

Om vi ska försöka oss på sammanfatta vad vi menar med hållbart lärande kan vi uttrycka det på följande sätt:

  1. Det är en kommunikationsprocess som enklast beskrivs med de fyra förmågorna i ”hållbar kommunikation”, gjorda tillräckligt väl, i rätt ordning, och så många varv i utvecklingsspiralen som situationen kräver, se www.hallbarkommunikation.se.
  1. Det handlar om grundläggande färdigheter som när de praktiseras med skicklighet leder till utveckling, såväl för individen själv som för omgivningen. Orsaken till detta är att individen strävar efter att dra relevanta slutsatser som visar sig hålla att bygga vidare på.
  1. Det är en praktisk metod för att ta sig an svåra frågor i vilken situation och vilket sammanhang som helst. Det gäller allt från personliga bekymmer, lärande inom t.ex. skola och arbetsliv till större samhällsproblem.
  1. Det är en nödvändig färdighet för att vi ska kunna åstadkomma en hållbar utveckling på Jorden – innan de negativa konsekvenserna av dagens livsstil orsakar ännu större lidande för väldigt många människor och allt annat liv.

Med detta vill vi dock inte påstå att hållbart lärande är enkelt, att det löser alla problem eller att det är det enda vi behöver för att må bra och fortsätta utvecklas. Men vi påstår att utan att ställa om skolan till hållbart lärande klarar vi inte på ett bra sätt de många och svåra utmaningar som den värld vi lever i faktiskt innebär.

Eva Grundelius

Läs mer om Eva Grundelius på:  www.hallbarkommunikation.se .

OER

Publicerad den av
Svara

OER betyder ”open educational resources” – öppna lärresurser. Det är allt det som finns ute på internet som man kan använda som ett ”läromedel”. Begreppet är väl känt internationellt men inte i Sverige. Därför kan jag rekommendera artikeln i Engelska Wikipedia om man skall få en bra grund för att förstå det: Open educational resources. Det är ganska symptomatiskt att det inte idag finns någon motsvarande artikel i svenska Wikipedia.

Unesco har arbetat med frågan sedan länge. Förra året togs en internationell deklaration  om OER:
Paris OER deklarationen

Denna vecka har det genomförts ett par viktiga arrangemang när det gäller OER. I måndags den 4 februari var det ett seminarie om digitala lärresurser på som SIS, SKL, DiU och VLM arrangerade. Här finns dokumentationen i form av videos och länkar:

Hur kan vi använda digitala lärrresurser i skolan?

En viktig sak som seminariet tog upp var det standardiseringsarbete som gjorts och som dagens efter lades ut på internet i form av en vägledning:

Standard för läroresurser

Seminariet har sammanfattats bra i Stefans Pålssons omvärldsbloggen:

Tekniska standarder gagnar pedagogisk utveckling.

I tisdags 5 februari var det ett webinarium som handlade om öppna lärresurser som OER Sverige anordnade. Där gick man igenom hur det nordiska samarbetet om OER framskridit i form av ”Nordic OER alliance” och man fick en bild av hur långt efter Sverige ligger i denna fråga. Internationellt är den stor men i Sverige vet man knappt vad OER är för något. Här finns en inspelning:

Open Education – global challanges

Ett tågmöte

Publicerad den av
2

Vi kan mötas på många sätt. Ett av de mest givande sätt jag har mött människor på är på tåg. Man har en lång resa framför sig och den person man råkat komma bredvid i tågstolen har ingenting särskilt för sig de närmaste timmarna heller. Den andra människan är inte på något sätt involverad i ens liv och man kommer antagligen aldrig mer att träffas. Det gör att man kan öppna sig och prata fritt om allehanda saker som är viktiga. Ofta har jag kommit fram till min destination berikad av sådana möten.

Ett av de, för mitt yrke, viktigaste mänskliga möten jag haft hade jag på ett tåg för över 30 år sedan. När jag igår skrev ner mina anteckningar från inledningen av min Alaskaresa fick jag upp sidan från den femte juli 1981 där jag beskrivit detta möte. Jag hade inte läst det sedan 80-talet.

Vi hade vandrat i Denali National Park ett par veckor och skulle resa vidare söderut till Anchorage.Vi gick på tåget.

”Jag hamnade utanför de andra i min grupp som satt två och två. Detta gjorde det möjligt för andra att sätta sig bredvid mig. Jag tycker det är bra att sitta så för då kan man få kontakt med andra. Det satte sig en tjej bredvid mig som stannat ett dygn vid Denali. Vi kom att sitta och prata med varandra i sex timmar non-stop. Ingen av oss hade pratat med någon på ett tåg så länge utan avbrott. Hon hade jobbat som lärare i ett år i den lilla staden Aklavik med 800 invånare. Den kom till 1917. Man trodde snart den skulle förstöras för att McKenzie flodens delta ändrade sig ständigt. Man flyttade över administration mm och gjorde ett nytt samhälle på andra sidan floden. Många trivdes inte utan flyttade tillbaka.

Hon hade många kreativa idéer om undervisningen för vad som motsvarar vårt mellanstadie. Grundidén var att använda barnens egen värld omkring dom som utgångspunkt för all undervisning. Hon försökte att lägga så mycket som möjligt av undervisningen utomhus. Integration av de olika ämnena var viktigt för henne.

Några exempel:
1. För att lära ut delade tal fick barnen baka en äppelpaj. Då ingick matte (hur mycket av varje ingrediens), kemi (vad händer när man blandar saker) och språk (att läsa recept). Sedan delade de de olika pajerna olika mycket och åt upp allt till sist.
2. För att lära ut geometri gick hon ut med barnen på gatan och letade efter geometriska figurer i deras vardag.
3. På en julavslutning hade barnen en ”Magic show” där de hade olika stationer med bl.a. astrologi, spå i hand och numerologi. Det sistnämnda gick ut på att utifrån olika sätt att göra om sitt namn och födelsedatum komma fram till ett nummer. Varje nummer motsvarade sedan en egenskap, t.ex. att vara noggrann, duktig och vänlig. Bara positiva egenskaper togs med. Barnen fick styrkt självkänsla. Hennes klass fick hålla ”undervisning” för de andra klasserna på de olika stationerna. Barnen tyckte det var så intressant se hon kunde bara stå och se hur allt flöt.

Kreativitet var något som hon hade och kunde inspirera andra att få.

Sen berättar dagboken en massa fakta om Canada som hon berättade för mig. Hon beskriver också hur hon låter barnen arbeta med sina egna ”legends” och skapelsemyter.

Dagboksanteckningen slutar med: ”Efter sex timmars pratande var vi tillbaka i Anchorage. Solen gassade och vi gick uppför den långa trappan till centrum.”

Sen sågs vi aldrig mer. Så som ett tågmöte skall vara.

Detta mötet gav mig en ny syn på vad utbildning kan vara. Det sådde ett frö till det som jag sysslar med nu i den digitala eran. När jag läser dessa anteckningar ser jag att det är de grundprinciper som vi nu förverkligar på våra Global profil kurser och i den naturkunskap undervisning som jag vill utveckla. Jag fick de första idéerna till detta på ett vildmarkståg som körde fram genom en av de mest undersköna naturområden jag upplevt

Vi möttes. Hon förde kunskapen vidare.  Över 30 år senare förverkligas den i en annan skolform, i en annan tid, på en annan kontinent och med nya tekniska hjälpmedel. Det hon visade mig var hur intressant ett lärarjobb kan göras. Hon var en av de som inspirerade och påverkade mig att större delen av mitt liv vilja arbeta som lärare.

Där kunde dagens bloggpost sluta. Men det finns en fortsättning. Under årens lopp så har jag hittat lappen med hennes namn och adress som jag fick innan vi skildes åt. Jag har hittat den ungefär varje gång jag flyttat och har varje gång undrat vad det blev av henne.

När sedan Facebook kom fick jag idén att försöka hitta henne. Jag skrev in hennes namn och fick fram fem som hette så. Skrev till alla och fick svar: ”No I live in Florida. I have never been in Alaska. But good luck to find your friend” och liknande svar tills den femte svarade: ”Yeas that was me!”

 

Windows of opportunity

Publicerad den av
Svara

Första gången som jag kom i kontakt med begreppet ”windows of opportunity” var 1995 under en kurs med Warren Ziegler. Vi höll på att lära oss ”enspirited envisioning” eller ”visionsbygge inifrån” som vi kallade metoden på svenska. Om man utvecklar en vision över sitt liv, sitt samhälle, sitt jobb eller något annat så är man mera beredd när ett ”windows of opportunity” inträffar. Översätter man begreppet blir det väl ungefär ”möjlighetsfönster”. Den tid då någon sak är möjlig att genomföra. Kommer man för tidigt är inte fönstret öppet. Kommer man försent har det hunnit att stängas.

Ett viktigt ”windows of opportunity” var tiden runt 1992. Berlinmuren hade fallit några år tidigare och Sovjetunionen upplösts. Det kalla kriget ebbade ut och det fanns en optimism om en ny värld som gjorde det möjligt för Riokonferensen som hölls sommaren 1992 att få fram en rad banbrytande dokument och konventioner som Agenda 21, skogsprinciperna, konventionen om biologisk mångfald och klimatkonventionen. I flera historiska analyser som jag hört eller läst de senaste åren menar analytikerna att det inte hade gått att få fram den typen av konventioner och dokument varken före eller efter i världshistorien.

Tittar man på den sammanställning som jag gjort över principer för hållbar utveckling så kom de flesta också strax innan 1992. Hade inte Riokonferensen varit så hade säkert inte arbetet med miljöledningsstandarderna gått så snabbt som de gjorde. Jag tror inte heller att så många av Sveriges kommuner fått ner sitt oljeberoende så mycket som de faktiskt har nu.

I mitt eget liv upplevde jag ett tydligt ”windows of opportunity” i senare delen av 1990 talet. 1994 fick jag i uppdrag att utbilda Aneby kommuns nytillträdda kommunstyrelse i hållbar utveckling och Agenda 21. Efter seminariet kom kommunens miljöchef och stadsplanechefen fram till mig och undrade om jag ville ta fram en eftergymnasial utbildning i miljö och hållbar utveckling som kommunen kunde genomföra. Aneby ville specialisera sig på och utmärka sig som en ekokommun. Jag tyckte det lät spännande och lovade att se vad jag kunde göra.

Under året som gick fick jag idé efter idé hur en sådan utbildning skulle kunna läggas upp. Jag såg att det fanns internationella metoder för att miljöanpassa hushåll, grannskap, kommuner, regioner och företag som man kunde sätta ihop på ett intressant sätt. Med kompletterande teorikurser så växte kursen i ”praktisk samhällsekologi” fram. Men i vilken form skulle den genomföras? Det passade inte med den vanliga gymnasieskolan. Som universitetskurs var den alldeles för praktiskt inriktad. Jag kom ingen vart. Den fick ligga till sig.

Så en dag ringde en av säljarna på AmuGruppen som jag då arbetade hos och berättade att regeringen tänkte starta en försöksverksamhet med något de kallade ”kvalificerad yrkesutbildning”. Jag behövde bara ögna igenom förslaget för att förstå att det passade som handen i handsken för det utbildningskoncept som jag kommit fram till. Vi förberedde en ansökan och skickade in en direkt när det blev möjligt att ansöka. Eftersom det var ett nytt koncept som inte funnits tidigare så kom det inte in så många ansökningar i början. Det gjorde att vi ganska lätt fick ett ”ja” och kunde starta den första kursen 1997. Totalt blev det 7 utbildningsomgångar.

Hade jag inte haft mitt koncept i stort sett klart hade vi inte kunnat skicka in det så fort. Genom att jag hade en vision av en ny typ av utbildning kunde vi få igenom den när ett ”windows of opportunity” öppnades.

Så om man har idéer eller annat som man vill göra men inte får igång av olika anledningar så kan de löna sig att lägga det i byrålådan ett tag och invänta den rätta tiden då ”fönstret” öppnas.

Mellan två paradigm uppkommer ofta ett möjlighetsfönster. Där är vi nu när det gäller utbildning. ”When a paradigm shift, everybody goes back to zero” säger Joel Barker i sin film ”Paradigm – mönster som styr”. När ett nytt paradigm träder in kan man lösa gamla problem på nya sätt och möjlighetsfönster öppnas som så småningom stängs när behoven mättats eller konkurrensen blivit för stor.

Hållbart entreprenöriellt lärande

Publicerad den av
1

På ISTE 2012 i somras var det flera talare som tog upp den ”provepidemi” som nu går fram i världens utbildningssystem. De uttryckte en oro över det. De länder som ligger i topp när det gäller PISA undersökningen t.ex. ligger inte särskilt högt när det gäller entreprenörsanda och kreativitet hos sina elever.

Sir Ken Robinsson tog t.ex. upp vilken katastrof han tyckte det var att estetisk verksamhet tagits bort som obligatoriskt ämne i många utbildningssystem. Det tillför en aspekt som är viktig i en utbildning tillsammans med andra teoretiska ämnen. Ska vi klara de svåra problem jordens länder står inför måste vi utbilda kunniga, kreativa och entreprenöriella medborgare.

Skolverket definierar entreprenöriellt lärande så här:
”Entreprenöriellt lärande innebär att utveckla och stimulera generella kompetenser som att ta initiativ, ansvar och omsätta idéer till handling. Det handlar om att utveckla nyfikenhet, självtillit, kreativitet och mod att ta risker. Det entreprenöriella lärandet främjar också kompetens att fatta beslut, kommunicera och samarbeta.”

Som jag ser det är det mycket viktigt att vi tar med hållbarhetsaspekten när vi talar om entreprenöriellt lärande. Vi vill väl inte ha massor av nya företagsledare, projektledare och andra driftiga personer som ännu fortare än nu förbrukar jordens ändliga resurser och förgiftar mark, luft och vatten. Det är därför viktigt att binda samman de tre teman som jag bloggat om under månaden: digital utveckling, visioner och hållbarhet. De måste gå hand i hand.
Så här kan jag se den nya undervisningen som växer fram:

Mål

  • att utveckla elever med en goda baskunskaper i att läsa, skriva och räkna och en bred allmänbildning
  • att utveckla elever med en god förståelse för de problem och
    lösningar som är kopplade till att skapa en hållbar kultur på
    jorden
  • att utveckla alla elevers personlighet och kreativitet.
  • att lära eleverna att skapa ett eget meningsfullt liv
    tillsammans med andra.
  • att utveckla ansvarsfulla världsmedborgare.
  • att lära eleverna att lära

Pedagogik
Vi skall använda en pedagogik som:

  • är verklighetsanknuten
  • är relevant för eleverna
  • använder elevernas intressen och egna frågor som utgångspunkt.
  • hjälper eleverna att hantera etiska dilemman i deras liv och
    samhälle
  • stödjer elevernas personliga utveckling.
  • är individbaserad
  • ger eleven kommunikativa verktyg
  • använder en effektiv och djuplärande kunskapsprocess

Att utveckla en visionsbaserad didaktik

Publicerad den av
Svara

Under i stort sett hela 1990-talet arbetade jag med att utveckla en pedagogik som byggde på ett visionstänkande. I KY utbildningen ”Praktisk samhällsekologi” som genomfördes på Ekotopia i Aneby 1997 – 2003 använde jag det som ett övergripande arbetssätt. Jag tänkte ungefär som Elise Boulding men tillämpade det i inom miljöområdet istället: ”hur kan vi skapa ett hållbart samhälle om vi inte kan göra oss en bild av det?”

Grunden i en visionsbaserad didaktik liknar det som man idag kallar ”back casting”. Man börjar med ett problem och försöker hitta kärnan i det. Sen försöker man föreställa sig hur det skulle se ut om problemet vore helt löst. Konkret och tydligt målar man upp det med teckningar och/eller text. Man ställer sig sedan i framtiden och tittar bakåt mot nuet och försöker komma på vad det var som skedde och gjorde att visionen kunde förverkligas.  När man har vägen mot visionen klar för sig frågar man sig sedan: ”vad behöver vi kunna för att kunna genomföra det som behövs för att visionen skall bli verklighet?” Utifrån det lägger man sedan upp sina studier.

Praktisk samhällsekologi
I konceptet ”praktisk samhällsekologi” hade vi hjälp av Warren Zieglers ”enspirited envisioning” som vi började hela kursen med. Då fick kursdeltagarna själva grunden i hur man kan arbeta med visioner. Med programmet ”Global Action Plan” tränade man sedan på att göra en nulägesanalys i sitt hushåll och fick på så sätt en konkret problembeskrivning. Kursdeltagarna fick t.ex. väga och mäta sina sopor under en vecka. Genom att ha som mål ett miljöanpassat hushåll gjorde de sedan en plan för hur deras hushåll skulle kunna miljöanpassas när det gäller sopor, energi, konsumtion och andra delar. Sen genomfördes planen och en ny mätning gjordes för att se resultatet.

I Permakulturdesign utgick man från permakulturprinciperna och lärde sig att designa en gård eller en mindre by. Själva designen ritade man upp och berättade sedan för varandra och gav varandra feedback.

Permakulturprinciperna var ett sådant system av principer för hållbarhet som gick att ha som en grund för visionen av det hållbara samhället.

Att arbeta med visioner enligt ”enspiriting envisioning” modellen var mycket annorlunda för kursdeltagarna och vi var nära att missta några de första dagarna av den första kursen i praktisk samhällsekologi. De tyckte det var väldigt ”flummigt”. Men ju mer de kom in i det och förstod vad det gick ut på så tog de det till sig.

Under det andra kursåret fördjupade vi oss mer i personliga visioner och hur man bygger upp en visionprocess i ett företag eller organisation.

Arbetsmarknadskurser
När jag genomförde arbetsmarknadskurser för arbetslösa i miljö på AmuGruppen brukade jag alltid börja kurserna med mitt egna koncept för personliga livsvisioner. Då gav jag kursdeltagarna en möjlighet till reflektion över sin framtid och att se om den kurs de skulle gå verkligen skulle lära dem det som de behövde för att förverkliga sin livsvision. Ibland hände det att någon kursdeltagare hoppade av direkt. De hade kommit till insikt att det var en annan kurs de behövde. Visionsarbetet i början gjorde att de som kommit fel kunde välja om från början och de som kommit rätt förstod det bättre och fick ett tydligare engagemang. De visste vad de ville bättre och att de behövde den där miljökursen som de anmält sig till.

Att arbeta med visioner kunde för en del vara en jobbig process. Jag minns två män i medelåldern som under ett visionspass kom till insikt om ”att det har aldrig varit någon som frågat mig vad jag innerst inne vill. Inte ens jag själv”. Att komma till insikt att de under hela sitt vuxna liv saknat en inre drivkraft och bara gjort det andra förväntat sig av dem var en deprimerande insikt för dem. Vi fick prata en hel del efter det kurspasset. När jag sedan några veckor senare mötte dem sken de av inre frid. De hade kommit på vad de vill göra och hade börjat att förverkliga det.

En väl genomförd visionsbaserad utbildning kan skapa ett inre engagemang hos kursdeltagaren eller eleven. Det kan ge en riktning för studierna och skapa relevans. Det ger en kraft.

Fördelen med ”enspiriting envisioning”, eller ”visonsbygge innifrån” som det fick heta på svenska, är att kursdeltagarna skapar en gemensam vision där var och en bidrar med sin del. Detta naturligtvis om det finns en gemensam vision. Finns den inte blir det tydligt och man måste då fråga sig hur man går vidare utifrån det.

Utvärdering
En gång kom jag till en visionsverkstad som ett projekt beställt av mig. Jag hade lärt mig att vara väldigt noga med att börja med att kolla av förväntningarna. Då insåg jag att kursdeltagarna hade helt andra förväntning än det beställaren hade haft. De hade också kommit långt i sitt projekt och att göra en vision att arbeta med kändes konstigt när de var nästan färdiga. Då fick jag på stående fot göra om den process jag tänkt ha med dem och använda visionsmetodiken till att utvärdera det de gjort och för att se vad som eventuellt behövde kompletteras med. Jag kunde avsluta med att hjälpa dem med att hitta nästa steg framåt när de var klara med projektet.

Att lära idrott och naturkunskap

Publicerad den av
1

”Finns det en universell inlärningsprocess?”

”….öhh, vad menar du?”

Jag tänkte berätta för mina idrottselever idag om den bild av inlärningsprocessen  som jag kom på för några år sedan.

”Finns det en universell inlärningsprocess?”

”Eller om jag säger så här: lär ni er spela fotboll eller någon annan idrott på samma sätt som ni lär er naturkunskap?”

”Det klart vi inte gör, det är ju helt olika saker”

”Hur lär ni er fotboll då?

”Vi tränar”

”Vad gör ni då då?

”Tränarna ger oss instruktioner och så får vi repetera och träna in det när vi är på planen”.

”Läser ni inte i en bok hur man gör mål och sedan går ni ut på planen och skjuter mål”

”Nej så går det inte till! Tränarna säger hur vi skall få en bra teknik och sedan tränar vi på det. De berättar om olika strategier och sedan tränar vi på det. Och vi tränar samspel också……och spelförståelse förstår du Dan!

”Men hur har ni fått göra i naturkunskapen då under hösten? Fick ni inte träna på att hitta fakta om hälsa på internet, göra en enkät och sedan jobba med en rapport tills ni fått ihop allt som ni lärt er och fått det så som det skall vara i en rapport? Och samspel! Varför tror ni att ni fick jobba i grupp?”

”Jo det är klart. Vi jobbade ju väldigt mycket på egen hand i grupperna och tog reda på olika saker och tränade på att visa att vi förstått hur det är”

”Hur gör tränarna när ni gör fel då”

”De berättar för oss vad vi gör för fel så vi kan bli bättre, de ger oss feedback”

”Hur gör tränarna när ni gjort något bra”?

”De berättar för oss vad vi gör bra”

”Vad gjorde jag efter att jag läst er rapport om hälsa?”

”Du skrev vad vi kunde bli bättre på och vad som var bra.”

”Ser ni att det finns likheter mellan att lära sig en idrott och att lära sig naturkunskap?”

Jo det kunde de se. Sen försökte jag få dem att fundera över om de inte kan använda sig mer av den kunskap de har av att lära sig sin idrott och överföra det till naturkunskapen.

Vi pratade om hur viktigt det är att vara samspelta i ett lag om man vill vinna en fotbollsmatch. De kunde också lätt förstå hur mycket mer de skulle lära sig om de jobbade bra i en grupp. Grupparbete kan verkligen ge eleverna en riktig skjuts framåt om det fungerar bra och vara en total katastrof om det inte fungerar.

När eleverna kom till skolan i höstas delade vi in dem omedelbart i basgrupper med ca 5-6 elever. Ingen elev blev då utanför utan alla fick tillhöra en grupp. Eftersom vi inte kände eleverna alls så blev samarbetet inte alltid så bra. I flera av grupperna fanns det alltid någon eller några som inte var så motiverade och någon eller några som var väldigt ambitiösa. Jag kan säga att det var inte många grupper som fungerade optimalt.

Efteråt gjorde vi en utvärdering. Många uttryckte önskemål om att få arbeta med någon som hade samma ambition. När vi gjorde nya grupper inför debatten om GMO som vi ska  ha om några veckor så gick  vi helt på vilket betyg man sa sig att sträva mot. Alla de som vill sträva mot ett A satte vi tillsammans, alla som var nöjda med E eller D i samma och så alla däremellan. Målet var att få elever med så liknande ambition i samma grupp.

Vi har nu bara hållit på en vecka men redan samma dag de fick sitta i sina nya grupper såg man i deras ögon att de flesta var nöjda.

Vi får se till sportlovet hur det går.

Den digitala naturkunskapen

Publicerad den av
Svara

En kompetensutvecklingsdag på novemberlovet 2010 förändrades min syn på hur framtidens undervisning kan se ut. Utifrån ett smörgåsbord av föreläsningar valde jag Alastair Creelmans genomgång av e-learning och de nya digitala möjligheterna inom undervisning.

Det var en dörröppnare för mig till en ny domän, ett nytt ”landskap” inom det som kallas utbildning och undervisning. Jag hade gått med tankar om att kanske gå tillbaka och bli läroboksillustratör igen som jag var på 80-talet. Men när jag fick höra att vi kanske inte skulle ha läroböcker i framtiden så försvann plötsligt mina möjligheter till en karriär inom detta område. Då tänkte jag: ”Då får jag lära mig allt jag kan om det nya sättet att undervisa istället”

Jag såg till att Alastair kom till ett av våra ämneslag och berättade om hur vår undervisning i naturkunskap skulle kunna utvecklas med de nya digitala möjligheterna. Det räckte inte med en eftermiddag. Vi fick möjlighet att bli en del av det projekt han vid den tiden drev från Blekinge: CELA.

Under våren 2011 gick vi ut i det för oss okända ”digitala ekosystemet” och  lärde oss 10 digitala verktyg och började använda några av dem i undervisningen. Vår rektor skrev en ansökan om att få pengar från Kalmarsunds gymnsasieförbunds utvecklingsfond för att vi skulle kunna arbeta vidare i ämneslaget med vår upptäcksfärd bland t.ex. netvibes, symbaloo och Google docs.

Hösten 2011 startade vårt nya utvecklingsprojekt samtidigt som Gy11 skulle sjösättas. Hur det gick berättade vi idag på vår slutredovisning av projektet. Vi har samarbetat med AV Media under hela projektet så det var naturligt att vi avslutade det där också. Precis som de andra föredragen vi haft i projektet spelades det in och sändes live via Bambuser.

Vår presentation och filmen läggs ut på AV Medias hemsida under morgondagen.