Natural History Museum, London

När Daniel Åkerblom och jag nu åkt till London för att vara med på Wikimania 2014 passar vi på att gå på Natural History Museum för att se om vi kan få några idéer till undervisningen i naturkunskap där.

När Charles Darwin varit ute på sin världsomsegling med Beagle och samlat naturalieföremål och James Cooks botaniker Josephs Banks kommit hem med alla sina insamlade växter behövdes något ställe att förvara dem. Det var så Natural History Museum började. Nu finns det över 70 miljoner föremål och museet har fler än 300 anställda forskare och bibliotekarier.

Själva byggnaden är en av Londons finaste Viktorianska byggnader. Det ritades av den ung arkitekt vars namn var Alfred Waterhouse.

Om man kommer in från huvudingången möts man av en stort dinosaurieskelett i en sal som skulle kunnat vara en kyrksal. Längst bort vid kortsidan, uppe i en trappa sitter Charles Darwin som staty och tittar ut över museibesökarna. Nästan så som Abraham Lincoln sitter i Lincoln Memorial i Washington.

Museet är indelat i fyra zoner. Den blå zonen innehåller dinosauriegalleriet och utställningen ”Images of Nature”. Den gröna zonen har en utställning om baskunskaper i Ekologi, den orange zonen har en naturträdgård och i den röda zonen finns alla geologiutställningar.

Vi började i den röda zonen. Den hade som så många andra naturhistoriska museer en utställning om hur jorden kommit till och hur livet utvecklats genom de olika tidsepokerna. Det fanns en stor sal med ”skatter från jorden”, dvs ädelstenar samt hur olika mineraler  och metaller har använts i samhället.

Det fanns en mycket bra utställning om naturresurser och deras koppling till hållbar utveckling. Den tog upp vatten, avfall, material av olika mineraler och energi.

I den gröna zonen slingrade sig ekologiutställningen på en uppbyggd andravåning där olika grundbegrepp som näringskedja, näringsväv, ekosystem mm begrepp förklarades.

Museet saknade ”airconditioner” så det var väldigt varmt. Det var också mycket trångt jämfört med liknande museer i USA. De två första zonerna hade inget nytt som vi inte redan visste om naturen men några nya intressanta fakta fick vi om en projekt vi besökte 2012 i Arizona: Bisophere 2. I en av utställningarna sammanfattades det hur det gick.

Shenandoha National Park

När Blue Ridge Parkway kommit till vägs ände i den norra delen tar Shenandoha National Park vid. Vägen går över i ”Skyline Drive” och fortsätter över bergstoppar norrut i 105 miles. Naturen ser ungefär likadan ut men vi såg inte så många rhododendronskogar som vi såg längre söderut.

När vi var nästan ute ur parken i den norra delen såg vi en svartbjörn i skogen vid vägen.

Vi avslutade vår tur i Front Royal med lite mat innan vi åkte vidare den 60 miles långa vägen till Washington igen.

Blue Ridge Parkway

469 miles över topparna i Appalacherna går vägen som gett namn åt den mest besökta nationalparken i USA. Vägen var tvåfilig som en vanlig svensk landsväg och av mycket god kvalitet. Skulle man äta eller sova fick man åka av vägen och ta sig ner i någon av dalarna där det finns samhällen. Det var likadant här som i Great Smokey Mountain att vi inte såg ett enda hygge så långt vi kunde se utan milsvida skogar. Ju längre norrut vi kom ju mer luckrades skogen upp av odlad mark och samhällen.

Mitt i parken fanns det ett musikcenter. Det var som ett museum och konsertsal samtidigt. I den ena änden fick man läsa om hur musikstilen ”bluegrass” växt fram i Appalacherna. I den andra änden var det en samling av musiker som satt i en ring och spelade och sjöng bluegrass. Runt om dem satt det publik.

Med jämna mellanrum fanns det utbuktningar av vägen som man kunde åka in på och se på den makalösa utsikten. Från många av dem fanns det stigar att följa nerför sluttningarna. Då och då fanns det ett visitorcenter där man kunde fråga det man behövde veta för att få ut mesta möjliga av sin tur.

Mot Nordkap 71° Nord

I september förra året fick min son Fredrik min ryggsäck, mitt gamla tält och min varma sovsäck. Med det och lite mer packning tog han tåget till Tromsö och fick inom två veckor fast jobb och bostad.

När det nu blev påsklov och vi hade ledigt i en vecka passade jag på att hälsa på honom. Jag tog flyget den 24 april från ett varmt och blommande Stockholm. När planet närmade sig fjällkedjan såg man att den fortfarande var snötäckt.

Nere i Tromsö hade en stor del av snön smält bort och i det regn som pågick gick avsmältningen allt fortare.

Vi hyrde en bil från flygplatsen. Det fick bli en liten Peugeot som vi och vår packning precis fick plats i. Vi åkte först till Jekta köpcenter där Fredrik jobbar, tittade in på hans jobb och åt en laxburgare efter det.

Vi började vår resa genom att ta E8 söderut. Vi hade fått ett tips om att ta en genväg från Fagernes till Breivikeidet och sedan ta en färja över till Svensby. Den färgan kostade 132 NOK. Från Svensby åkte vi till Lyngseidet och tog en färja till över till Oldersdalen. Den kostade 182 NOK men tog också 45 minuter att åka. Med dessa färjor tjänade vi in åtskilliga mil.

Färden norrut gick till Djupvik och vidare till Storslett. I den lugna fjorden vi åkte förbi kunde vi se gråtrutar, havstrutar och små flockar med ejder. På en av åkrarna ner mot vattnet gick det en flock grågäss. Nere bland blåstången kunde man se en och annan strandskata. Men annars var det ganska fågelfattigt. En och annan skata och kråka flög över vägen och korp kunde också ses.

Mellan Storslett och Sörströmmen går vägen över ett fjällområde som heter Kvaenangsfjellet. Om det är dåligt väder så stänger ”Statens vegvesen” av vägen och man kan bara ”åka kolonn” genom området. För att kolla om vägen är fri kan man ringa till ”Statens vegvesen” och få information. Här i detta område verkar det som om vägmyndigheterna har en mycket mer nära kontakt med de som kör på vägen. Förhållandena kan ändra snabbt så det är bra att ha gott om tid på sig när man åker dessa väger under höst vinter och vår. Det var inte bara vid Kvaenangsfjellet som det fanns bommar. De fanns på flera ställen utefter vägen.

Färden fortsatte mot Langfjordbotn, Storsandness och Talvik. Det började bli mörkt. Ungefär 19:30 så börjar skymningen och tar ca tre timmar så vid 22:30 så var det natt. Men det var inte kolmörkt för det. Landskapet sveptes in i ett grått ljus som gjorde turen magisk. Vi ringde till en camping i Alta och hörde om de hade några lediga campingstugerum. På Wislöfs camping hade de en prisvärd ”hytte” som vi bokade.

Nordnorge april 2014-36 Skymning vid Langfjorden.

Nordnorge april 2014-3-2När skymningen gick över i natt badade landskapet utefter Langfjorden i ett grått magiskt ljus.

Nordnorge april 2014-4-2Vid Kåfjord upplysta bro hade det grå skymningsljuset gått över i ett mer blått nattljus.

Innan Alta åkte vi över den upplysta bron vid Kåfjord innan vägen gick in i en tunnel. I Alta svängde vi in på vägen mot Kautokeino och åkte en liten bit utefter Alta älven innan vi kom fram till vår ”hytte”.

Dagen efter, den 25 april, gick vi upp halv sju och var i väg kvart över åtta. Campingen var fin och vi kunde äta en god frukost innan vi åkte. Färden norrut gick över Sennanfjället. Det var mycket snö kvar ute i markerna men vägen var bar. Vid Olderfjord kom vi fram till vatten igen.  Det låg några sångsvanar i en vik. Porsangerfjorden låg framför oss. Molnen började spricka upp och solen kom fram. Det var nästan vindstilla och fjorden låg spegelblank där vägen ringlade fram utefter stranden. På ett ställe kunde vi se tumlare dyka och simma omkring. Det var ett mäktigt landskap vi åkte igenom! Här och var såg vi rena beta på den bara tundran nere vid stranden.

Nordnorge april 2014-6-3Hus utefter Porsangerfjorden

Vid det andra Kåfjord, innan vi kom fram till Mageröy, åkte vi ner i en över sex kilometer lång tunnel under ett sund. Vägen gick svagt brant neråt tills vi nått ”botten” och vägen började sakta att stiga öppet. Vi kunde känna hur trycket i öronen ändrades precis som de gör när man startar eller landar med ett flygplan.

Honningsfjord låg fint inne i en skyddad vik på den östra sidan av Mageröy. Vi fortsatte upp mot Skarsvåg där vägen till Nordkapsklippan går. Tyvärr kom vi en halvtimme försent till ”kolonnköringen” till vägens ände. Den går bara klockan 11:00 och 12:00 på vintern. Även fast vädret var bästa tänkbara så fick man bara köra in på den vägen tillsammans i en kolonn.

Nordnorge april 2014-2Några av de nordligaste bosättningarna på den europeiska kontinenten på Nordkap.

 

 

 

Nordnorge april 2014-4Fredrik vid Europas ände. Den nordligaste halvön på Mageröya i Nordkap kommun. 

 

 

 

 

Nordnorge april 2014-3”Här ligger den nordligaste udden på den europeiska kontinenten”

Vi fortsatte fram till Skarsvåg. Det var en liten fiskeby med en liten fiskhamn. Innanför vågbrytarna låg det en stor flock med gråtrut, tretåig mås och havstrut.

Nordnorge april 2014-6Tundraplatån i de centrala partierna av Mageröya. 

Tundran på Nordkap-platån var helt snöklädd med metertjock snö. Nere vid havsstranden var det mer snöfritt. Vi åkte ner mot Gjesvaer och när vi kom i backen ovanför utbredde det sig en liten övärld med Gjesvaerstappen i bakgrunden. Vattnet i de inre vikarna var alldeles blankt och det låg spridda flocka med eder och trutar runt om. På en torkställning hängde det massor av fisk. Vi åkte ner för att se om det fanns någon restaurant öppen men allt var stängt. Det fanns dock ställen som var öppna under turistsäsongen. Där utgick också fågelsafaris.

Nordnorge april 2014-18Gjesvaer, ett litet fiskesamhälle på Mageröyas västra kust. I bakgrunden syns Gjesvaeartappen som är en av Norges största fågelberg.

 

Nordnorge april 2014-24Gjesvaer, Nordkap kommun, Finnmarks fylke.

Nordnorge april 2014-19Fisken hänger på tork. 

Nordnorge april 2014-27Gjesvaers fiskhamn. Härifrån utgår fågelsafaris ut till Gjesvaerstappen på somrarna.  

Jag tog upp min tubkikare och tittade ut mot Gjesvaerstappen och såg en svärm av alkor som flögrunt bergsbranterna. En havsörn svävade mitt ibland dem. Antagligen var det lunnefåglar som börjat att häcka i hålorna i branterna.

Vi åkte igenom byn och började sedan vår återresa. Vi stannade till i Honningsvåg och åt lunch. Lite stekt torsk med potatis och smält smör med lök i kostade 175 kr. En Hurtigruttbåt som vi sett i Tromsö innan låg i hamn när vi kom men var borta när vi ätit färdigt. 

Nordnorge april 2014-7Honningsvåg. Hurtigrutten har precis kommit i hamn. Denna stad räknas som världens nordligaste belägna stad.  

På vägen tillbaka var vädret inte lika stilla och soligt. Molnen förtätades mer och mer och det började att blåsa upp. Vi kom fram vid sjutiden till Alta igen och tog in på samma campingplats som dagen innan. Nu fick vi en finare stuga till samma pris som den natten innan. Innan det blev mörkt tog vi oss en tur genom Alta och tittade bl.a. på dess nybyggda moderna kyrka.

Lördagen den 26 april åkte vi vidare samma väg hem mot Tromsö. Alla bommarna var öppna och vägen var mycket fin att köra. Nu tog vi inte färgan vid Oldenburg utan följde E6:an runt alla fjordarna och kom förbi Skibotn, Nordkjosbotn och Fagernes innan vi körde upp på bron vid Ishavskyrkan i Tromsö och var tillbaka.

Nordnorge april 2014-34Berg efter att vi passerat Oldenburg på väg hem till Tromsö

National Geographic och den biologiska mångfalden

En annan stor organisation som arbetar med att skydda den biologiska mångfalden är National Geographic. De har flera olika projekt:
– African bat biodiversity project
– Amazon Capuchin monkey project
– Big cat initiative
– Black caiman project
– Crittercam and Wildcam
– Elephants
– Megafishes
– Shark Mating, Selection and systems project
– Sharks
– Tree Kangaroo Conservation program
– Virunga Gorillas
– Wildlife direct

De arbetar också med allmänna miljöfrågor och hållbar utveckling.

WWF – biologisk mångfald och ekologiska fotavtryck

Av alla organisationer som arbetar för att rädda den biologiska mångfalden på jorden har jag nu kommit till WWF. Deras två huvudarbetsområden är att arbeta med att rädda den biologiska mångfalden och att minska människors ekologiska fotavtryck.

Att hindra exploatering av våtmarker t.ex. är en mångfacetterad uppgift. Detta såg vi i Masaka i Uganda där WWF arbetar med Viktoriasjöns avrinningsområde och försöker få de floder som rinner ut i Viktoriasjön att vara så lite förorenade som möjligt. Det kan innebära att arbeta för att lösa ungdomsarbetslösheten så att inte ungdomarna ger sig på aktiviteter som förstör våtmarkerna. Det kan innebära att bygga upp ”mönstergårdar” som kan tjäna som goda exempel för andra att ta efter. Det kan betyda att sätta upp plantskolor för kaffeodling.

Naturvården tar många nya vägar nu jämfört med när jag var ung och aktiv i Fältbiologerna. Den här filmen från WWF visar på ett briljant sätt  hur man kan ta fram en strategi för att skydda regnskogen:

Hur jag lärde mig om den biologiska mångfalden

När jag var åtta år tog jag en egen promenad utanför vår egen gata Andvägen i Oxelösund. Jag gick uppför Fågelvägen och nerför den branta backen ner mot Jogersösundet. Där ute i vattnet fick jag se min första skäggdopping. Den låg där på den spegelblanka vattenytan och dess färggranna ”skägg” speglades i vattnet. Det var en stor estetisk upplevelse för mig. En av mina första naturupplevelser.

När jag sedan flera år senare gick Åke Skiölds teckningskurs och kom till det brev där man skulle lära sig att teckna fåglar skrev han: ”att teckna fåglar tränar bildminnet”. Jag följde därför med min vän Claes Svedlindh till Stjärnholmsviken en vårlördag i maj. Där fanns en skäggdopping koloni. Återigen fick jag en stor naturupplevelse av att få se denna fågelart. Jag satte mig ner och tecknade dem. När jag kom hem var jag nyfiken på att lära mig mer om skäggdoppingen. Jag gick till biblioteket och lånade böcker. När jag läste om den och andra fåglar ville jag ute och teckna mer. På så sätt gick teckningsintresset hand i hand med naturintresset och intresset för alla arter i naturen.

– Att gå in för att avbilda olika arter med teckningar, målningar eller foton är ett sätt att lära sig om den biologiska mångfalden.

Efter att jag följt med på turen till skäggdoppingarna i Stjärnholmsviken följde jag med Claes till Fältbiologerna. Där blev jag med ända tills jag blev vuxen och man förväntades vara med i Naturskyddsföreningen istället eftersom Fältbiologerna är en ungdomsorganisation. Det blev många exkursioner genom ungdomsåren till olika naturområden kring Oxelösund och Nyköping. Jag brukade också jobba en vecka på Enskärs fågelstation när jag gick i gymnasiet.

– Genom att umgås med andra som också är intresserade av biologisk mångfald lär man sig mycket av varrandra.

Under gymnasietiden hade vi ett undersökningsområde utanför Oxelösund. Det hette Marsäng. Nästan varje helg var vi där och skrev upp allt vi såg. Vi inventerade däggdjur, fåglar, insekter, lavar och växter.

– Genom att arbeta med inventeringar och andra undersökningar i naturen lär man sig mycket om den biologiska mångfalden.

Under åren som fältbiolog gjorde jag så att jag specialstuderade en organismgrupp en tid. Någon höst tittade jag mest på lavar. En vår på träd. En annan vår specialiserade jag mig på orkideer. När jag fick jobbet att göra en naturinventering av Oxelösund 1980 passade jag på att lära mig allt jag kunde om hur man artbestämmer växter. Jag fick mycket bra hjälp av Länstyrelsens växtexpert Hans Rydberg när jag inte själv klarade av att artbestämma vissa exemplar.

– Genom att ta en organismgrupp i taget blir inte arbetet att lära sig om alla arter oöverstigligt.

Under hela livet har jag rest så mycket jag kunnat. Då får man se andra arter än de man är van hemma. Under fältbiologtiden gjorde jag resor till Nordnorge, Östra Finland, Röst, Gotska Sandön mfl ställen. Då fick jag massor av tid att lära mig om alla de arter som jag såg. Det fanns också ofta med andra kunniga som jag kunde fråga.

– Att resa kan vara ett sätt att lära sig mer om arter som man inte ser hemmavid. Genom att utöka sin kunskap om arter från andra områden får man mer och mer erfarenheter av organismvärlden som gör att det går lättare att lära sig fler arter.

När jag skulle lära mig växterna så började jag att samla växter. Genom att lägga upp ett herbarium lärde jag mig mycket om systematik och hur man känner igen olika arter. Vill man inte samla ”riktiga” exemplar kan man samla eget tagna foton på arterna. Man kan också samla ”kryss” dvs kryssa för vilka arter man sett i fågelboken eller någon annan organismgrupps bok eller föra lista på dem.

– Att samla på arter är ett sätt att lära sig skilja olika arter.

Att lära sig om den biologiska mångfalden innebär inte bara att lära sig att artbestämma. Ju mer man är ute och får erfarenheter av olika arter lär man sig mer om beteende och ekologi. När jag var 15 år ville jag lära mig allt om en art. Jag hade varit på orrspel på Fjällmossen i Kolmården och träffat Rickard Fredriksson som specialiserat sig på fiskgjusar. Under sommaren sedan bestämde jag mig. Jag ville lära mig allt om bävrar. Därför påbörjade jag mitt specialarbete om ”bävern i Sunnemo socken” redan efter grundskolan innan jag började gymnasiet.

– Att gå på djupet och lära sig allt man kan om en art är ett bra sätt att lära sig om såväl beteende som ekologi.