Under i stort sett hela 1990-talet arbetade jag med att utveckla en pedagogik som byggde på ett visionstänkande. I KY utbildningen ”Praktisk samhällsekologi” som genomfördes på Ekotopia i Aneby 1997 – 2003 använde jag det som ett övergripande arbetssätt. Jag tänkte ungefär som Elise Boulding men tillämpade det i inom miljöområdet istället: ”hur kan vi skapa ett hållbart samhälle om vi inte kan göra oss en bild av det?”

Grunden i en visionsbaserad didaktik liknar det som man idag kallar ”back casting”. Man börjar med ett problem och försöker hitta kärnan i det. Sen försöker man föreställa sig hur det skulle se ut om problemet vore helt löst. Konkret och tydligt målar man upp det med teckningar och/eller text. Man ställer sig sedan i framtiden och tittar bakåt mot nuet och försöker komma på vad det var som skedde och gjorde att visionen kunde förverkligas.  När man har vägen mot visionen klar för sig frågar man sig sedan: ”vad behöver vi kunna för att kunna genomföra det som behövs för att visionen skall bli verklighet?” Utifrån det lägger man sedan upp sina studier.

Praktisk samhällsekologi
I konceptet ”praktisk samhällsekologi” hade vi hjälp av Warren Zieglers ”enspirited envisioning” som vi började hela kursen med. Då fick kursdeltagarna själva grunden i hur man kan arbeta med visioner. Med programmet ”Global Action Plan” tränade man sedan på att göra en nulägesanalys i sitt hushåll och fick på så sätt en konkret problembeskrivning. Kursdeltagarna fick t.ex. väga och mäta sina sopor under en vecka. Genom att ha som mål ett miljöanpassat hushåll gjorde de sedan en plan för hur deras hushåll skulle kunna miljöanpassas när det gäller sopor, energi, konsumtion och andra delar. Sen genomfördes planen och en ny mätning gjordes för att se resultatet.

I Permakulturdesign utgick man från permakulturprinciperna och lärde sig att designa en gård eller en mindre by. Själva designen ritade man upp och berättade sedan för varandra och gav varandra feedback.

Permakulturprinciperna var ett sådant system av principer för hållbarhet som gick att ha som en grund för visionen av det hållbara samhället.

Att arbeta med visioner enligt ”enspiriting envisioning” modellen var mycket annorlunda för kursdeltagarna och vi var nära att missta några de första dagarna av den första kursen i praktisk samhällsekologi. De tyckte det var väldigt ”flummigt”. Men ju mer de kom in i det och förstod vad det gick ut på så tog de det till sig.

Under det andra kursåret fördjupade vi oss mer i personliga visioner och hur man bygger upp en visionprocess i ett företag eller organisation.

Arbetsmarknadskurser
När jag genomförde arbetsmarknadskurser för arbetslösa i miljö på AmuGruppen brukade jag alltid börja kurserna med mitt egna koncept för personliga livsvisioner. Då gav jag kursdeltagarna en möjlighet till reflektion över sin framtid och att se om den kurs de skulle gå verkligen skulle lära dem det som de behövde för att förverkliga sin livsvision. Ibland hände det att någon kursdeltagare hoppade av direkt. De hade kommit till insikt att det var en annan kurs de behövde. Visionsarbetet i början gjorde att de som kommit fel kunde välja om från början och de som kommit rätt förstod det bättre och fick ett tydligare engagemang. De visste vad de ville bättre och att de behövde den där miljökursen som de anmält sig till.

Att arbeta med visioner kunde för en del vara en jobbig process. Jag minns två män i medelåldern som under ett visionspass kom till insikt om ”att det har aldrig varit någon som frågat mig vad jag innerst inne vill. Inte ens jag själv”. Att komma till insikt att de under hela sitt vuxna liv saknat en inre drivkraft och bara gjort det andra förväntat sig av dem var en deprimerande insikt för dem. Vi fick prata en hel del efter det kurspasset. När jag sedan några veckor senare mötte dem sken de av inre frid. De hade kommit på vad de vill göra och hade börjat att förverkliga det.

En väl genomförd visionsbaserad utbildning kan skapa ett inre engagemang hos kursdeltagaren eller eleven. Det kan ge en riktning för studierna och skapa relevans. Det ger en kraft.

Fördelen med ”enspiriting envisioning”, eller ”visonsbygge innifrån” som det fick heta på svenska, är att kursdeltagarna skapar en gemensam vision där var och en bidrar med sin del. Detta naturligtvis om det finns en gemensam vision. Finns den inte blir det tydligt och man måste då fråga sig hur man går vidare utifrån det.

Utvärdering
En gång kom jag till en visionsverkstad som ett projekt beställt av mig. Jag hade lärt mig att vara väldigt noga med att börja med att kolla av förväntningarna. Då insåg jag att kursdeltagarna hade helt andra förväntning än det beställaren hade haft. De hade också kommit långt i sitt projekt och att göra en vision att arbeta med kändes konstigt när de var nästan färdiga. Då fick jag på stående fot göra om den process jag tänkt ha med dem och använda visionsmetodiken till att utvärdera det de gjort och för att se vad som eventuellt behövde kompletteras med. Jag kunde avsluta med att hjälpa dem med att hitta nästa steg framåt när de var klara med projektet.