Alla dessa sånger – om den skapande processen

Året är 1984. Det kommer sång efter sång ur mitt huvud. Jag börjar att skriva ner stroferna och nästan genast är det en melodi i huvudet. Melodin bär orden och snart så står det en till rad skriven. Det rimmar också ofta. Ibland blir det allitteration. Jag tycker om allitteration. Det skapar en sorts urkänsla i orden.

Hur den skapande processen startade på den arktisk tundran har jag berättat i bloggen den 20 mars. Det har gått tre år sedan dess. Jag har gått över från att spela trombone till att spela gitarr och jag tar gitarrlektioner en dag i veckan. Att byta instrument gav skapandet en kick framåt. Nu kunde jag sjunga till melodierna jag spelade. Jag kunde också spela ackord.

1982 – 1983 gjorde jag lumpen som vapenfri på ett tvåspråkigt daghem i Lindängen i Malmö. Hälften av barnen var från Chile och Bolivia och hälften från Sverige. Jag sjöng dagligen med barnen. När vi sjungit de vanliga svenska och latinamerikanska sångerna började jag att hitta på egna sånger med barnen. Det var enkla melodier med enkla texter. Jag hade inspirerats av Kjell Höglund som gjorde skiva efter skiva med personliga, ofta underfundiga och djupa sånger.

Det kunde låta så här:

Frukostvisa
Vi äter smörgås, med ost och smör
och paprika och tomat
och ibland lägger vi på en korv!

Vi äter gröt med sylt och mjölk
och vänder skeden i mun,
så hälften hamnar i knät.

Vi äter smörgås med ost och smör
och paprika och tomat.
Och ibland äter vi bara upp smöret.

Eller så här:

”Man får inte slå varran i huvet”
Man får inte slå varann i hu´vet med en trumma.
Man får inte slå varann i hu´vet med en trumma.
För det gör ont!

Mar får inte slå varann i hu´vet med en cykel.
Nej man får inte slå varann i huvudet med nån´ting alls.
För det gör ont!

Man får inte slå varann i hu´vet med en gris.
Nej man får överhuvudtaget inte slå varann i huvudet med nån´ting alls!
För det gör ont!

Det jag lärde mig om den skapande processen på daghemmet var att bara sätta igång och skapa. Inte tänka så mycket utan bara ta några ackord och sjunga det som kommer i huvudet. Det var flera små barnvisor som kom till på detta sättet.

1983 – 1984 efter att jag slutat min vapenfria tjänst började jag på Lunds teaterskola för att utbilda mig till sagogestaltare. De hade lektioner halva dagar och de andra halvorna  läste jag etnologi. Etnologikursen handlade också mycket om folksagor. Man kan säga att jag fick teorin om sagorna på förmiddagarna under etnologilektionerna och praktiken på eftermiddagen då jag lärde mig gestalta dem.

Under teaterövningarna så tränade vi på att plocka fram delar av, eller hela sagor och uttrycka dem på personliga sätt. Jag försökte att få ihop sagogestaltning, sånger och musik. Genom att läsa en saga och försöka förstå essensen eller den ”arketyp” som kom fram i sagan försökte jag sedan att omforma det jag förstått i en eller flera sånger.

Sagorna och myterna hjälpte mig att se olika mänskliga livserfarenheter och tillstånd man som människa kan vara i. Genom ord som blev till sånger gjorde jag sagorna och deras berättelser till mina.

Så här kunde jag tolka ”Hans och Greta” t.ex.:

I ditt mörka bås
När du sitter i ditt bås
bakom bom och lås,
och inte tar dig ut,
din tid syns slut.
Undrar hur det blev så här.
Tiden på dig tär.

Du väntar på din död
i din stora nöd.
Ditt mörker fick dig fast.
Blev dig till en last.
Fast du är rätt ung
känns tiden lång och tung.

Du sitter för att gödas.
För att på nytt få födas
till ditt nya liv.
Ta ditt stora kliv.
Livet kommer ge dig kraft.
Ge dig allt du inte haft.

I början av 1980-talet hade jag också läst några böcker av Carl-Gustav Jung och jag skrev upp mina drömmar när jag vaknade varje morgon. Min dagbok var lika full av drömmar som av vad som hänt i verkligheten. Detta tror jag gödde min fantasi och hjälpte mig att få kontakt med min skapande process.

Själva processen kunde komma igång genom inspiration när jag läste något eller spelade något på gitarren. En film eller en händelse i livet som berörde mig känslomässigt kunde också få igång processen. När jag sedan satt och skrev och/eller spelade och sjöng för mig själv kändes det många gånger som det var en speciell del av mig som levde undanskymd i dagliga livet men som kom fram vid skapandet som ”gjorde jobbet”. Ibland, som när jag skrev orden till ”Gräs”, var det som om den skrev sig själv. Orden bara kom. När orden var där kom sedan melodin.

Den skapande processen när det gäller sånger ebbade sedan sakta ut och den sista sång jag skrev var vaggvisan till min dotter Josefine 1989.

80-talet var sångernas årtionde för mig.

Men den skapande processen använde sig sedan av andra uttycksformer. Jag hittade på och berättade sagor direkt ur huvudet för mina barn och deras kompisar när de var små. Under min tid på AmuGruppen och som egen företagare i mitt företag Arbus gjorde jag olika former av utbildningar.

Nu får den kreativa processen uttryck genom denna blogg och genom att försöka komma på hur jag skall lägga upp undervisningen i ”det nya skolparadigmet”.

Sång vid det heliga berget Helags

Det sveper idag över fjället en vind
utav tro, utav hopp, utav kärlek så blind
som varken vill ha eller äga.

Den föddes ur människohjärtat en natt
när hon ensam, bruten och längtande satt
och ingenting syntes att hjälpa.

När allting var mörkt och hon just givit opp
kom en kraft, den var stor, den var fylld utav hopp
som sänd över heden av Herran.

Det var som hon suttit vid elden och bett.
Hon var allt, hon var ett med allting som skett
och med allt som kan tänkas att vara.

All rädsla och grämelse, fruktan for bort
och det höga hon gjort det blev till en port
in mot salighetsängder så sköna.

Den vinden har farit förbi mången gång.
Den har diktats, har skrivits och sjungits som sång
överallt där som människor samlats.

Den har hjälpt allt det svaga som åter fått mod.
Den har stärkt allt det sanna som finns på vår jord
och som evigt skall va och förbliva.

Dan Frendin 1986

Gräs

Ensliga gräs där står
i vaken, naken natur.
Jag hoppas att du förstår:
de är grunden för din kultur.

Vete, havre, majs och råg
alla tillhör gräsen.
Märkte du när du dom såg:
de gör inget väsen.

De står där utan prålig färg
och utan skrytsam prakt
men kan täcka vida berg
och har en väldig makt.

Du människa på jorden
vad lätt du lidit nöd
i Kina eller Norden
om du inte fått ditt bröd.

Tänk alla kor som gått och betat,
som gett skinn och mjölk och kött.
Det är efter gräs de letat
hela livet tills de dött.

I skir och vacker enkelhet
på åkrar och bland träd,
i massor eller ensamhet
där står hon stark och späd.

Från kustens karga klippa
till skogars skuggig lund
där vajar hennes vippa
för vinden någon stund

Och när hon inte längre är,
när hon har blivit mylla,
en annan växt kan växa där
och samma plats förgylla.

Gräset hon är pionjären
som ger liv åt mager mark.
Hon tillhör första hären
som sänds ut från livets ark.

Tillsammans kämpar hon
med mossor och med lav
att fylla alla klippor
med kraft från hav till hav.

Dan Frendin 1984

Balladen om den gamla gråa kråkan

Jag kom flygande en natt. Jag var den gråa kråkan,
som flugit över land och sjö och hittat havet nu.
Vart jag titta såg jag bara vatten och en himmel.
En horisont i fjärran och sedan inget mer.

Jag började bli trött i mina svarta vingar
men hur det nu än var så bar de faktiskt än.
Jag tänkte på allting som hänt och allt jag har fått se
När inget annat stör så tänker man så bra.

Jag kände tacksamhetens tårar
väcka mina vårar
till liv igen.

Nog var det ganska fint på land, på alla dessa ställen.
I skogen fann jag ro ibland, i staden fann jag vänner.
På slätten växte rågen och där satt jag under himlen
och fick en glimt av evighetens rymd där ovanför.

Men eftersom jag var en kråka ville jag ju flyga
och flyger man tillräckligt länge kommer man ju långt.
Det var därför som jag nu en natt var kommen över havet
och som alltid var det mörkast innan det blev dag.

Jag kände tacksamhetens tårar
väcka mina vårar
till liv igen.

Långt därborta fick jag se en sten som stack ur vattnet.
Med mina sista krafter flaxade jag dit.
Det var en sten som vissa skulle kalla för en klippa.
Men jag, jag kálla den som vanligt för en ö.

Jag slog mig ner rätt snabbt och skulle till att somna
när jag ryckte till för vad jag där fick se.
Här fanns det faktiskt inte bara luft och sten och vatten.
Här fanns det något annat och jag vaknade helt tvärt.

Där fick jag se ett gräs som växte i en spricka.
Jag satt förstummad kunde inte säga något alls.
Där satt jag strå mot öga med själva, själva livet
och allt jag sökt och letat fann jag i ett gräs.

Jag kände tacksamhetens tårar
väcka mina vårar
till liv igen.

Dan Frendin 1984

Vaggvisa

När natten nu den kommit har och du har gått till säng
Då kallar du på änglarna som tar dig till sin äng
Där får du frid, där får du ro, bland ängens blom och blad
Där får du hopp, där får du tro, så du kan vakna glad

När ljuset sedan sprider sig och kittlar på din kind
Då änglarna med varsamhet likt som en sommarvind
tar dig till de vaknas värld med lugn och säker hand
hjälper dig på livets väg igenom livets land.

Dan Frendin 1989

Tiden, tiden

Tiden, tiden den står stilla
tanken är som i en vik.
Ingen, ingen gör dig illa
och du känner dig så rik.

Lugnet, lugnet är en gåva
styrker glädje, harmoni.
Det gör att du skönt kan sova
vakna, vara pigg och fri.

Dan Frendin 1984

Solens vandring

Minsta lilla frö som börjat gro
dras av solen upp mot himlen rymd.
Fröet som har rotat sig i ro
vill nu inte längre ligga skymd.

Alla gröna bladen vill slå ut.
Inte längre ligga i sin gren.
Och när knoppen tid har tagit slut
vill dom komma ut i solens sken.

Solen har vandrat ett stycke
över himlen sen sist
och jag har kastat mycket
av det som var trist.
Och med hjälp utav den gyllne lyktan
kan jag skingra mörkret med mitt ljus.

Larven den får länge gå och krypa.
Bli en puppa under någon tid.
Men när vårens vatten börjar drypa
då så tar en vacker fjäril vid.

Björnen sover, björnen sover i sitt lugna bo
på en bädd av mossa, ris och lav.
Men när han på värmen börjar tro
vaknar han, går ut och ger sig av.

Solen har vandrat…….

Någon dag så måste jag väl våga
ta mitt nya steg som jag vill ta
och inte bara gå omkring och fråga
mig om det är det som jag vill ha

Någon gång så måste det ju hända
det som jag har gått och väntat på.
Någon dag så måste de ju vända
i det ögonblick som jag kan nå.

Solen har vandrat…….

Dan Frendin 1984