Året är 1984. Det kommer sång efter sång ur mitt huvud. Jag börjar att skriva ner stroferna och nästan genast är det en melodi i huvudet. Melodin bär orden och snart så står det en till rad skriven. Det rimmar också ofta. Ibland blir det allitteration. Jag tycker om allitteration. Det skapar en sorts urkänsla i orden.
Hur den skapande processen startade på den arktisk tundran har jag berättat i bloggen den 20 mars. Det har gått tre år sedan dess. Jag har gått över från att spela trombone till att spela gitarr och jag tar gitarrlektioner en dag i veckan. Att byta instrument gav skapandet en kick framåt. Nu kunde jag sjunga till melodierna jag spelade. Jag kunde också spela ackord.
1982 – 1983 gjorde jag lumpen som vapenfri på ett tvåspråkigt daghem i Lindängen i Malmö. Hälften av barnen var från Chile och Bolivia och hälften från Sverige. Jag sjöng dagligen med barnen. När vi sjungit de vanliga svenska och latinamerikanska sångerna började jag att hitta på egna sånger med barnen. Det var enkla melodier med enkla texter. Jag hade inspirerats av Kjell Höglund som gjorde skiva efter skiva med personliga, ofta underfundiga och djupa sånger.
Det kunde låta så här:
Frukostvisa
Vi äter smörgås, med ost och smör
och paprika och tomat
och ibland lägger vi på en korv!
Vi äter gröt med sylt och mjölk
och vänder skeden i mun,
så hälften hamnar i knät.
Vi äter smörgås med ost och smör
och paprika och tomat.
Och ibland äter vi bara upp smöret.
Eller så här:
”Man får inte slå varran i huvet”
Man får inte slå varann i hu´vet med en trumma.
Man får inte slå varann i hu´vet med en trumma.
För det gör ont!
Mar får inte slå varann i hu´vet med en cykel.
Nej man får inte slå varann i huvudet med nån´ting alls.
För det gör ont!
Man får inte slå varann i hu´vet med en gris.
Nej man får överhuvudtaget inte slå varann i huvudet med nån´ting alls!
För det gör ont!
Det jag lärde mig om den skapande processen på daghemmet var att bara sätta igång och skapa. Inte tänka så mycket utan bara ta några ackord och sjunga det som kommer i huvudet. Det var flera små barnvisor som kom till på detta sättet.
1983 – 1984 efter att jag slutat min vapenfria tjänst började jag på Lunds teaterskola för att utbilda mig till sagogestaltare. De hade lektioner halva dagar och de andra halvorna läste jag etnologi. Etnologikursen handlade också mycket om folksagor. Man kan säga att jag fick teorin om sagorna på förmiddagarna under etnologilektionerna och praktiken på eftermiddagen då jag lärde mig gestalta dem.
Under teaterövningarna så tränade vi på att plocka fram delar av, eller hela sagor och uttrycka dem på personliga sätt. Jag försökte att få ihop sagogestaltning, sånger och musik. Genom att läsa en saga och försöka förstå essensen eller den ”arketyp” som kom fram i sagan försökte jag sedan att omforma det jag förstått i en eller flera sånger.
Sagorna och myterna hjälpte mig att se olika mänskliga livserfarenheter och tillstånd man som människa kan vara i. Genom ord som blev till sånger gjorde jag sagorna och deras berättelser till mina.
Så här kunde jag tolka ”Hans och Greta” t.ex.:
I ditt mörka bås
När du sitter i ditt bås
bakom bom och lås,
och inte tar dig ut,
din tid syns slut.
Undrar hur det blev så här.
Tiden på dig tär.
Du väntar på din död
i din stora nöd.
Ditt mörker fick dig fast.
Blev dig till en last.
Fast du är rätt ung
känns tiden lång och tung.
Du sitter för att gödas.
För att på nytt få födas
till ditt nya liv.
Ta ditt stora kliv.
Livet kommer ge dig kraft.
Ge dig allt du inte haft.
I början av 1980-talet hade jag också läst några böcker av Carl-Gustav Jung och jag skrev upp mina drömmar när jag vaknade varje morgon. Min dagbok var lika full av drömmar som av vad som hänt i verkligheten. Detta tror jag gödde min fantasi och hjälpte mig att få kontakt med min skapande process.
Själva processen kunde komma igång genom inspiration när jag läste något eller spelade något på gitarren. En film eller en händelse i livet som berörde mig känslomässigt kunde också få igång processen. När jag sedan satt och skrev och/eller spelade och sjöng för mig själv kändes det många gånger som det var en speciell del av mig som levde undanskymd i dagliga livet men som kom fram vid skapandet som ”gjorde jobbet”. Ibland, som när jag skrev orden till ”Gräs”, var det som om den skrev sig själv. Orden bara kom. När orden var där kom sedan melodin.
Den skapande processen när det gäller sånger ebbade sedan sakta ut och den sista sång jag skrev var vaggvisan till min dotter Josefine 1989.
80-talet var sångernas årtionde för mig.
Men den skapande processen använde sig sedan av andra uttycksformer. Jag hittade på och berättade sagor direkt ur huvudet för mina barn och deras kompisar när de var små. Under min tid på AmuGruppen och som egen företagare i mitt företag Arbus gjorde jag olika former av utbildningar.
Nu får den kreativa processen uttryck genom denna blogg och genom att försöka komma på hur jag skall lägga upp undervisningen i ”det nya skolparadigmet”.
Dan Frendin 