Vi kan mötas på många sätt. Ett av de mest givande sätt jag har mött människor på är på tåg. Man har en lång resa framför sig och den person man råkat komma bredvid i tågstolen har ingenting särskilt för sig de närmaste timmarna heller. Den andra människan är inte på något sätt involverad i ens liv och man kommer antagligen aldrig mer att träffas. Det gör att man kan öppna sig och prata fritt om allehanda saker som är viktiga. Ofta har jag kommit fram till min destination berikad av sådana möten.

Ett av de, för mitt yrke, viktigaste mänskliga möten jag haft hade jag på ett tåg för över 30 år sedan. När jag igår skrev ner mina anteckningar från inledningen av min Alaskaresa fick jag upp sidan från den femte juli 1981 där jag beskrivit detta möte. Jag hade inte läst det sedan 80-talet.

Vi hade vandrat i Denali National Park ett par veckor och skulle resa vidare söderut till Anchorage.Vi gick på tåget.

”Jag hamnade utanför de andra i min grupp som satt två och två. Detta gjorde det möjligt för andra att sätta sig bredvid mig. Jag tycker det är bra att sitta så för då kan man få kontakt med andra. Det satte sig en tjej bredvid mig som stannat ett dygn vid Denali. Vi kom att sitta och prata med varandra i sex timmar non-stop. Ingen av oss hade pratat med någon på ett tåg så länge utan avbrott. Hon hade jobbat som lärare i ett år i den lilla staden Aklavik med 800 invånare. Den kom till 1917. Man trodde snart den skulle förstöras för att McKenzie flodens delta ändrade sig ständigt. Man flyttade över administration mm och gjorde ett nytt samhälle på andra sidan floden. Många trivdes inte utan flyttade tillbaka.

Hon hade många kreativa idéer om undervisningen för vad som motsvarar vårt mellanstadie. Grundidén var att använda barnens egen värld omkring dom som utgångspunkt för all undervisning. Hon försökte att lägga så mycket som möjligt av undervisningen utomhus. Integration av de olika ämnena var viktigt för henne.

Några exempel:
1. För att lära ut delade tal fick barnen baka en äppelpaj. Då ingick matte (hur mycket av varje ingrediens), kemi (vad händer när man blandar saker) och språk (att läsa recept). Sedan delade de de olika pajerna olika mycket och åt upp allt till sist.
2. För att lära ut geometri gick hon ut med barnen på gatan och letade efter geometriska figurer i deras vardag.
3. På en julavslutning hade barnen en ”Magic show” där de hade olika stationer med bl.a. astrologi, spå i hand och numerologi. Det sistnämnda gick ut på att utifrån olika sätt att göra om sitt namn och födelsedatum komma fram till ett nummer. Varje nummer motsvarade sedan en egenskap, t.ex. att vara noggrann, duktig och vänlig. Bara positiva egenskaper togs med. Barnen fick styrkt självkänsla. Hennes klass fick hålla ”undervisning” för de andra klasserna på de olika stationerna. Barnen tyckte det var så intressant se hon kunde bara stå och se hur allt flöt.

Kreativitet var något som hon hade och kunde inspirera andra att få.

Sen berättar dagboken en massa fakta om Canada som hon berättade för mig. Hon beskriver också hur hon låter barnen arbeta med sina egna ”legends” och skapelsemyter.

Dagboksanteckningen slutar med: ”Efter sex timmars pratande var vi tillbaka i Anchorage. Solen gassade och vi gick uppför den långa trappan till centrum.”

Sen sågs vi aldrig mer. Så som ett tågmöte skall vara.

Detta mötet gav mig en ny syn på vad utbildning kan vara. Det sådde ett frö till det som jag sysslar med nu i den digitala eran. När jag läser dessa anteckningar ser jag att det är de grundprinciper som vi nu förverkligar på våra Global profil kurser och i den naturkunskap undervisning som jag vill utveckla. Jag fick de första idéerna till detta på ett vildmarkståg som körde fram genom en av de mest undersköna naturområden jag upplevt

Vi möttes. Hon förde kunskapen vidare.  Över 30 år senare förverkligas den i en annan skolform, i en annan tid, på en annan kontinent och med nya tekniska hjälpmedel. Det hon visade mig var hur intressant ett lärarjobb kan göras. Hon var en av de som inspirerade och påverkade mig att större delen av mitt liv vilja arbeta som lärare.

Där kunde dagens bloggpost sluta. Men det finns en fortsättning. Under årens lopp så har jag hittat lappen med hennes namn och adress som jag fick innan vi skildes åt. Jag har hittat den ungefär varje gång jag flyttat och har varje gång undrat vad det blev av henne.

När sedan Facebook kom fick jag idén att försöka hitta henne. Jag skrev in hennes namn och fick fram fem som hette så. Skrev till alla och fick svar: ”No I live in Florida. I have never been in Alaska. But good luck to find your friend” och liknande svar tills den femte svarade: ”Yeas that was me!”