Idag var det dags att fortsätta min naturkunskap 2 kurs. Min klass hade kommit tillbaka från fjällen. Jag samlade dem på gräsmattan bakom skolgården igen. Vi började i ena änden av gården att gå universums historia. Allt eftersom jag gick berättade jag om de olika faserna som de skall studera. Själva universumpromenaden var en översikt över kursen och dess delar. Fas 1 var ingen lång väg. Det var punkten där allt började och 100 000 år framåt. Fas 2 tog hela gräsmattans längd i anspråk. Den pågick fram till den stora supernovaexplosionen som lade grunden för vårt solsystem. Själva solsystemets skapande var fas 3. Då hade vi precis kommit ut från gräsmattan ut på cykelvägen utanför matsalen. Där fortsatte jordens historia. Fas 4 var livets början och utveckling. Nu blev det inte så långt mellan stoppen. Ganska snart kom fas 5 med alla djuren. och när det var 6 cm kvar till nuet kom fas 6 människan. Sist fas 7 som handlar om civilisationen och där vi skall försöka få ihop alla faserna med allt det som vi läste i naturkunskap 1b.
När de sedan kom in i aulan igen fick de sin första uppgift i fas 1: Vilka tre saker var det allra viktiga som hände under big bang och alltings början? Detta får de en vecka på sig att läsa in sig på. Om en vecka vill jag veta händelserna och en motiviation till varför de tre sakerna var så viktiga.
Jag skrev igår att Naturkunskap 2 liknar dataspelet ”Spore”. Det kursen skall innehålla är universums utveckling som förklaring till materians uppkomst och jordens sammansättning, materians uppbyggnad, egenskaper, växelverkan och kretslopp, evolution och människans organ och organsystem. Dessutom skall man ta upp organiska och oorganiska ämnen i vardag och samhälle. Sen ingår också hur man arbetar naturvetenskapligt, naturvetenskapligt förhållningssätt och hur man ställer frågor som kan förklaras vetenskapligt. Det ingår också hur naturvetenskap kan granskas kritiskt och hur naturvetenskap kan användas för att pröva ovetenskapligt grundade påståenden. Sist men inte minst skall man gå igenom naturvetenskapens betydelse för mänsklighetens kultur och världsbild.
Man kan säga att kursen består av en fakta del och en metod del. Faktadelen skulle man kunna dela upp i sju olika faser som eleverna skall ta sig igenom genom att använda sig av metod delen.
1. Big Bang och alltings början. Här tittar man på vad det egentligen var som hände vid Big Bang och materiens uppkomst. När man förstår materiens grund och kan förklara hur man kommit fram till Big Bang teorin får man gå vidare. Fysisk evolution
2. Galax och stjärnfasen. Här får eleverna studera hur lättare grundämnen slås ihop till tyngre genom de processer som sker i stjärnorna. Vi tittar på egenskaper hos de ämnen som bildats. Var finns dessa ämnen nu i vår vardag? Kemisk evolution
3. Solsystemsfasen. Hur gick det till när vårt solsystem bildades? Varför ser det ut som det gör?
4. Livets början och evolution. Teorier kring livets uppkomst och utveckling.
5. Djurfasen. Hur uppkom organsystemen och hur utvecklades dem?
6. Människofasen. Hur ser människans organsystem ut och hur fungerar de?
7. Samhällsfasen. Vilka ämnen bygger upp människans samhällen? Hur hänger människans organsystem ihop med de samhällsstrukturer som finns? På vilket sätt är den biologiska mångfalden från fas 4 och 5 grunden för de livsuppehållande systemen på jorden?
I varje fas använder vi det naturvetenskapliga frågandet, naturvetenskapliga metoder för att få svar på frågorna och tittar på vilka världsbilder som funnits i de olika faserna.
I Jane McGonigals bok ”Reality is broken” läste jag om spelet ”Spore” och tänkte: ”Detta låter som Naturkunskap 2 kursen”. I spelet skapar man som spelare liv från encellstadiet och utvecklar sin organism genom fem faser. Man styr evolutionen.
Den första fasen är cellfasen. Där utvecklas ens organism beroende på vad den äter mest. Är andra celler och ”kött” den vanligaste födan blir organismen en köttätare. Är det alger blir den en växtätare och om den äter båda; en allätare.
Den andra fasen heter ”varelsefasen” och där har organismen tagit sig upp på land. Där skall varelsen para sig med en liknande organism och överleva. Varelsens hjärna utvecklas.
Den tredje fasen heter ”stamfasen” och varelsen har fått intelligens. Här utvecklas kultur och industrialisering. Här börjar spelaren styra över en hel stam istället för en organism. Det finns tre vägar att gå: aggresivitet, flitighet och vänlighet.
Civilisationsfasen kallas den fjärde fasen. Här bygger spelaren och sköter en hel stad åt varelserna.
I den femte och sista fasen idkar varelserna rymdfart och kan besöka andra världar och även skapa sådana.
När jag läser om detta spelet får jag idén att låta Naturkunskap 2 gå igenom olika faser. Jag skall i kommande bloggposter utveckla mina tankar kring detta.
Denna vecka har det varit extremväder i USA. Death Valley och Las Vegas har slagit värmerekord och i Florida och i de östra delarna av USA har det varit mycket regn. Idag när vi åkte från Tallahassee kom vi igenom ett slagregn. Det såg ut som ett dimmoln kring motorvägen men när vi kom in i det formligen vräkte regnet ner. Vi fick sakta ner från 70 mph till 35 mph på några sekunder för man såg knappt 20 meter framför sig!
Kennedy Space center ligger på en landremsa utanför Floridas östkust i jämnhöjd med Orlando. Innan man åker över bron ser man ”US astronaut hall of fame”. När man kommit över bron tornar extratanken till rymdfärgan upp sig vid några stora byggnader. Där ligger ”Kennedy space center visitor complex”. En ”Raketträdgård” sticker upp ovanför taken. Jag känner igen Mercurykapseln från Air and space museum i Washington och Johnson Space Center i Houston.
Raketträdgården på Kennedy Space Center
För 53 dollar får man tillträde till utställningarna och en rundtur som tar en ut till Vehicle Assembly building där raketerna till rymdfärderna sätts ihop och till Apollo launch pad där Apolloraketerna sköts upp. Vi tog den bussen så fort vi ätit och gick upp i byggnaden där bl.a. månraketerna sköts upp. Det var flera Black Vultures där.
Vehicle Assembly Building
Uppskjutningsplatsen för Apolloprojektet
Här byggs det en väg för fordonet som förflyttar uppskjutningsrampen.
Den senaste uppskjutningsrampen sedd från Apolloprojektets ramp.
”Launch control”, den som man använder nuförtiden. När raketen väl har skjutits upp tar ”Misson control” i Houston över.
Man fick ta en ny buss som skjutsade oss vidare när vi kände sig färdiga med stoppet. Nästa ställe som vi fick se var launch controll som var effektfullt inlagd i en filmföreställning. När man såg hur raketerna startade skakade hela rampen som man satt på och fönstren ovanför. Man fortsatte in i en stor sal där en av de tre återstående Saturnus V raketerna ligger. Vi såg en tidigare i veckan innan i Houston. Den tredje finns i Alabama. De fick aldrig skjutas upp för man strypte pengarna till månprogrammet och de förblev oanvända. Tack vare detta kan vi nu stå under dem och förundras hur de kunde ta oss till månen och tillbaka.
Launch control
En del av den filmvisning som visade månlandningens historia. Kennedys tal om att ”Vi skall sända en människa till månen och få tillbaka henne levande innan decenniets slut”
Saturnus V raketen i genomskärning där man ser hur man transporterade upp månlandaren.
Varje rymdfärd fick sitt emblem. Här ser vi Apollo X till Apollo XII. De sitter uppsatta utefter Saturnus V raketen.
I hallen där raketen var fanns det också en månsten som man fick röra vid om man ville. Vistelsen i rakethallen avslutar man med en film där man får följa månlandningen sekund för sekund innan den landar i verkligheten framför en på scenen!
Det närmaste jag har kommit månen. En månsten som man får röra vid.
Månlandaren landade på scenen framför oss.
I utställningshallen fick man titta in i en månlandares inre.
Kommandomodulen till Apollo XIV
På tillbakavägen blev vi rekommenderade att besöka den nya Atlantisutställningen som öppnade för några dagar sedan. Vi gick in genom sal efter sal och fick se filmer som berättade hur rymdfärgan kom till. Det tog tolv år innan den var färdigutvecklad. Man byggde fem olika rymdfärgor: Columbia, Challenger, Discovery, Atlantis och Endeavour. De två första exploderade 1986 och 2003.
Efter den sista filmen öppnades filmduken och där stod hon: Atlantis! Det var mäktigt och mycket välgjort! Sen kunde man gå runt hela färgan och titta på den både uppifrån och underifrån. Jag fick möjlighet att vara med på en simulering av en rymdfärjestart. Den var mycket verklig. Vi fick sätta oss i en simulator som såg ut som innandömet i en färga och när det startade skakade allt kraftigt. Precis vid starten lutar hela raketen litet. Men kallar det ”Twagg”. Den kommer snabbt i rätt position och under 4 minuter fortsätter allt att skaka. När extratanken sedan släpps blir allt tyst och rymdfärjan svävar ovanför jorden. Taket till simulatorn öppnades och där såg man jorden. En fantastisk känsla!
Sovrum på den internationella rymdstationen.
Collin, Armstrong och Aldrins handavgjutningar som gjordes för att skräddarsy deras rymdräktshandskar.
Sommaren 1969 satt jag som fastnaglad vid TV:n när Apollo 11 åkte till månen och tillbaka. Under hela min barndom följde jag rymdfärderna med största intresse. När jag för några år sedan hittade mina gamla klippböcker från 60-talet såg jag att jag hade jag ritat massor av rymdkapslar och klistrat in artiklar om ”Mercury”, ”Gemini” och ”Apollo”.
Arne Thoréns rapporter från ”Houstonkontrollen” kan jag fortfarande minnas klart.
Idag när vi lämnade San Antonio i en hyrbil åkte vi raka vägen till Houston för att leta upp rymdcentret där. Det gick lätt att hitta med GPS:en. En rymdfärja stod ibland träden och välkomnade oss. ”Space center Houston” stod det med stora bokstäver på en skylt.
Vi gick in i centret och blev först lite besvikna. Det liknade mest ett nöjesfält för barn. Men vi såg att det hade turer med en ”tram” ut till ”Johnson Space Center”. Vi tog den blå turen och efter bara några hundra meter sa guiden: ”Nu lämnar vi museet och kommer in i det riktiga rymdcentret. Det vi åker in på nu är där rymdprogrammet hållit till sedan decennier tillbaka och det är här man tränar alla astronauter som skall upp till ”international space station” och utvecklar rymdfarkoster som skall kunna ta oss till asteroider och till mars.
En järngrind sköts undan och vi åkte in på ett stort platt område med mycket gräs och stora fyrkantiga byggnader. På väggen av ett av husen var det en stor ”teckning” av en saturnus V raket i naturlig storlek. Transporten förde oss längre och längre in och vi åkte förbi några stora tankar med flytande kväve. Det användes till att frysa ner det rum där man simulerade den temperatur som det är på mars.
Så sa då guiden: Här till höger så ser ni byggnaden där den historiska Houstonkontrollen ligger. Vi svängde in där och fick kliva ur när fordonet stannat. Vi leddes in i en byggnad och fick gå 86 trappsteg upp. Vi gick in i något som liknade en liten biosalong och bakom en stor glasruta där fanns ”Houstonkontrollen”! Det var ett starkt ögonblick att få se de terminaler som jag såg på TV 1969. Allt var lämnat så som det såg ut på 60-talet. Den sal vi fick sitta i och få kontrollrummet förklarat var den sal som journalisterna fick sitta i när de skulle rapportera från månlandningarna och de andra rymdfärderna.
Det historiska kontrollrummet användes mellan åren 1965 – 1992. Sen byggde man ett nytt likadant under det gamla men med modernare utrustning. När månlandningen gjordes hade man en datakraft på 5 MB! Det motsvarar ungefär 5 digitala bilder nuförtiden. En vanlig app till en smartphone innehåller mer datakraft än hela månlandningsprojektet! När man skulle göra alla beräkningar använde teknikerna räknestickor.
På en av terminalerna stod fortfarande den röda telefonen som vad jag minns gick direkt till presidenten. Ledaren för ”the mission” satt ungefär i mitten av alla terminalerna. Den som hade den rollen hade alltid sista ordet om något skulle beslutas. Inte ens presidenten kunde säga emot honom.
Det fanns en terminal som var den enda som fick prata direkt till austronauterna. Där satt det bara andra astronauter. De hade ett speciellt ”förkortningspråk” så de snabbt skulle kunna kommunicera om vad som hände. Eftersom en rymdfarkost rör sig väldigt snabbt så var det också viktigt att kommunikationen kunde vara effektiv mellan de i kontrollrummet och de i rymdkapseln.
På tillbakavägen stannade fordonet vid det fyrkantiga huset med raketteckningen på. Det visade sig att det låg en riktigt saturnus V raket inne i byggnaden. Den var enorm. Jämförde man den med den lilla raketen som skickade upp den första Mercurikapseln så förstår man vilken utveckling det var när det gällde raketer på 60-talet.
Vi tog sedan en tur till som förde oss till det hus där astronauterna tränade och där nya rymdfordon och robotar utvecklades. Det var nog ett av världens största klassrum som vi såg idag.
Efter Houston åkte vi ner till Galveston. Det är en liten stad vid stranden av Mexikanska Gulfen. Vi åkte till ”Galveston State Park” och började vår fågelskådartur där. Vit ibis, ägretthäger och snöhäger var de första fåglar vi såg. Längs stranden seglade massor av bruna pelikaner över hustaken, stränderna och vågorna..
Efter en frukost på Cosi gick vi ner mot The Mall och Air and Space Museum.
Inne i hallen möttes vi av tre rymdkapslar. Den ena var en Mercury som John Glenn suttit i när han som första amerikan gjorde en rymdfärd två varv runt jorden. Den andra var den som användes vid den första rymdpromenaden. Den tredje var kontrollfarkosten vid månlandningen 1969.
Mercurykapseln som John Glenn satt i när han som första amerikan gjorde en rymdfärd. Han åkte två och ett halvt varv runt jorden.
Kommandomodulen från Apollo 11. Det var från den som man hade kontakt med Aldrin och Armstrong när de var på månytan.
Över alla dessa svävade Charles Lindbergs ”Spirit of St Louis, det flygplan som gjorde den första flygningen över Atlanten.
Flygplanet ”Spirit of Saint Louis” som Charles Lindberg gjorde den första flygningen över Atlanten med.
En bit bort i hallen stod en av de månlandare som byggdes till Apolloprojektet men som aldrig skjöts upp. De som fick åka iväg lämnades kvar på månen så de går inte att se mer på jorden.
Bilder av månlandare.
Det gick också att gå in i Skylabb och se hur austronauterna har det i en rymdstation.
Interiörer från rymdstationen Skylabb
Ett amerikanskt rymdskepp som dockat med ett ryskt.
Dan Frendin 