Queen Elisabeth National Park

”Don´t go there!”. Det var det första jag hörde när jag kom ut i nattens sista minuter vid sextiden på morgonen när jag skulle gå ner till huset där vi äter. Det var Kaj, Hans och Mats som kommit före mig och som var på väg ut i buskarna för att titta på en nattskärra som de hörde. Alla tre i personalen i restaurangen sprang efter dem och ropade. Att ge sig ut i nattmörkret utanför huset var inte tillrådligt! Det är inte som hemma här. Här kan man bli anfallen av ett lejon om man ger sig utanför gårdsplanen.

Kaj hade hört grymtningar nere ifrån buskarna dagen innan. Det visade sig att det var flodhästar som höll till där.

Vi bor inte långt från Kasengi kanalen. Det första vi skulle titta efter idag var papyrus gonoleken. Stephen visste var den brukar hålla till. Den är bara aktiv i gryning och skymning. Vi tog en kort biltur ner till kanalen och där gick vi utefter papyrusen upp mot bron. Sakta blev det ljusare och ljusare men solen såg vi inte. Det var regn i luften men utan att det började regna.

Fiskarna som höll till vid bron var redan vakna. De gav sig ut i kanalen med sina båtar eller stod med rev och lina och fiskade från den lilla bron över kanalen. Skuggstorkar flög över oss och vi såg en hel del fåglar inne bland papyrusen. Stephen hörde gonoleken ganska tidigt men den kom inte fram. Inte för än vi nästan gett upp och skulle gå till bilen dök den plötsligt upp nere bland papyrusen! Den var alldeles klarröd på buken, brunblå på ryggen och klargul på hjässan. Väldigt vacker!

Efter vår morgontur till papyrusen åkte vi upp till ”Kasangi track”. Det hade regnat under natten och det var fuktigt och ganska kallt för årstiden. ”Detta är perfekt kattväder” sa Stephen! Vi kan nog få se både lejon och leopard! Vi körde ut på savannen.

Det var många frankoliner på vägen. I var och varranan buske stannade vi och tittade på de fåglar som fanns här. Vi såg bl.a. olika vipor och lärkor och många vitbrynade skäggökar. Det var flera safaribilar som likt oss gett sig ut på morgonen. På ett ställe såg vi fyra stycken stå på rad. Vi åkte dit och mycket riktigt, där kom tre lejon lunkandes i högt tempo mot någon av de kobbs som gick därute. Vi följde efter lejonen med bilen men stannade ganska snart! Där låg en hyena inte långt från vägen och slet köttstycken ur en kobbskropp som den tagit. Vi stod upp i bilen under vårt uppfällbara tak och fotograferade den under flera minuter.

Vi åkte sedan vidare för att leta efter vart lejonen tagit vägen. Vi fann dem liggande nära vägen vid några träd. De hade lagt sig ner för att vila.

På vägen tillbaka till hotellet såg vi både ”Giant hog” och ”Common Warthog”, två svin som bor ute i buschen. Inga leoparder ville visa sig för oss denna morgon.

Efter lunchen åkte vi upp förbi samhället efter bron och tog till vänster ner i en annan del av nationalparken. Vi kom upp och fick en fantastisk vy över Lake Edward innan vi svängde ner till huset där man köpte biljetter till båtturen över Kasanga kanalen.

Ner vid hamnen såg vi malakitkungsfiskare, brokärla och en ”swamp flycatcher” bl.a. En blåhuvad ödla gick över vägen och klättrade upp i ett träd. På andra sidan kanalen kunde jag redan skönja en flock elefanter och bufflar.

Vi gick i båten och sakta körde vi ut mot den andra sidan. Den motsatta sidan var full av bufflar. En nilkrokodil låg på stranden. En gulnäbbad stork och en sadelnäbbad stork gick bland dem. När vi fortsatte utefter stranden åkte vi förbi den gråa kungsfiskarens bon. De gör hålor i strandbrinken likt vår kungsfiskare där de lägger sina ägg.

En bit bort utefter stranden såg vi både elefanter och flodhästar. En goliathäger stod i strandkanten. På en udde stod det en stor flock med afrikanska saxnäbbar. På en annan udde stod det en flock med storskarvar.

Efter vår tur åkte vi till hotellet och gick igenom alla fågelarter som vi sett under våra dagar här. Vi är uppe i över 220 arter så här långt.

Närkontakt med lejon

Idag fick vi lite sovmorgon. Behövde inte gå upp för än 06:30. Kände av den tunna luften när jag vaknade. Det var som om jag inte fått tillräckligt med syre under natten och hade en svag huvudvärk.

Vi kom i alla fall iväg 07:30 och åkte först för att titta efter en till Albertine Rift endem, en frankolin, som brukar gå på vägen upp mot Rihuja. Tyvärr såg vi ingen utan vi åkte till något som heter ”the Neck” istället. Det är ett regnskogsparti i norra delen av Bwindi. Där såg vi en av de vackraste fåglar vi sett: den svarta biätaren!

Kullarna i norra Bwindi var till stor del täckta av stora teodlingar. Vi stannade i en backe och tittade efter fåglar i en av odlingarna. Förutom de ljust gröna buskarna hade man unga teplantor som man byggt en ställning ovanför och lagt grenar med torra blad på så de inte skulle torka ut innan regnperioden.

Vi fortsatte på guppiga och knaggliga vägar och de bergiga landskapet planade ut mer och mer. Jag somnade till i bilen och när jag vaknade efter en stund hade vi redan kommit i på en savann. Den var täckt med höga gräs. Några gamar kretsade över det som såg ut som acacior. Under ett av de stora träden vi åkte förbi stod en elefantflock. Det var de första vilda elefanterna vi sett i våra liv. Vi hade kommit till de södra delarna av Queen Elisabeth National Park.

Vi åkte fram till en vaktpost. Vår guide Stephen gick ur och pratade med några av vakterna och kom tillbaka till bilen och sa att vi måste vända. De trädlevande lejonen hade siktats lite söder om elefanterna ungefär där vi såg gamarna! Efter 20 minuters bilfärd såg vi elefanterna igen och snart så hade Stephen fått syn på några lejon som låg och sov i ett träd. Han styrde in bilen på savannen och fram till dem. De låg utsträckta på de nedersta tjocka grenarna. Stephen körde oss ungefär 10 m från lejonen och de tog knappt notis om oss. De tittade lite trött på oss
och sov vidare. När vi skulle åka tillbaka upptäckte Stephen två lejon till i ett träd längre bort.

Att vara så nära ett vilt lejon var något enastående! Att kunna vara så nära men utan att man stör var en enastående upplevelse.

På vägen mot vårt hotell såg vi flera stora gräsätare, bl.a. Waterbuck. I skymningen verkade många fåglar och djur komma ut.

Precis när vi kom fram till Hotellet började det regna.

Albertine Rift endemerna vid ”Bwindi swamp”

Vår fågelguide Stephen sa att detta skulle bli en av de ”tyngsta” fågeldagarna. Vi skulle försöka se flera av de sk Albertine Rift endemerna. Detta är arter som bara finns här i hela världen.

Det blev en tidig morgon igen och vi startade efter frukost redan sju på morgonen från vägbommen innan Rihuja. Innan vi kom dit åkte vi genom byn som verkade uppbyggd för gorillaturism. Det fanns flera lodger och gorillasouvenirbutiker.  Den låg på en höjd och när vi kom fram till vägbommen där vi skulle ställa bilen såg vi redan där en av Albertine rift endem. Det var en grå mes med svart huvud.

Vi hade fått en guide till som är expert på dessa endemer. Det var Fred, en biolog som försörjde sig som guide. Han kände till dessa trakter och dess fågelfauna väl. Han och Stephen ledde oss ner i regnskogen på en stig. Det här är nog ett av de mäktigaste och vackraste landskap som jag har vandrat i. Berg och dalar gör att man får en fantastisk utsikt över regnskogen. Vi gick i sakta mak den 7 km långa stigen ner till Bwindi swamp.

Vi såg både elefant- och gorillaspillning på stigen.

Här är en lista på de Albertine Rift endemer som vi såg under dagen:

Strange Weaver
Regal Sunbird
Blue headed Sunbird
Stripe breasted Tit
Rwensori Batis
Yelloweyed black flycatcher
Mountain Masked Apalis
Collared apalis
Red-faced Woodland Warbler
Graucer´s Rush Warbler
Archess Robin Chat

Lägger man också till Rwenzorinattskärran som vi såg igår blir det sammanlagt 12 endemer så här långt som vi har sett.

Närkontakt med Gorillor

Väckarklockan ringde medan det fortfarande var mörkt. Vi gick upp och tog en snabb dusch och plockade ihop våra saker. In till restaurangen och sedan in med all packning i bilen. Vi åkte en bit på den knaggliga vägen och såg att den dal vi trodde var alldeles tom på folk igår natt var en jordbruksdal med massor av gårdar och mindre samhällen.

När vi parkerat gick vi upp mot ”briefing bandas”. I backen upp satt bärarna och lite längre upp stod guiderna och turistpoliserna med sina gevär. Vi satte oss i en halvcirkel med de andra turisterna som var där. Vi var nog ett 30 tal.

Vi fick en genomgång om vad som gällde. Klarade man inte turen pga av att man inte var nog tränad fick man inte pengarna tillbaka. Var det så att man inte fått se gorillorna på hela dagen fick man tillbaka hälften av kostnaderna för gorillatillstånden. Inget skräp fick lämnas i parken.

Våra bärare kom fram till oss och vi gav dem  vår packning. Längst fram i vårt led som började gå upp i regnskogen var en turistpolis med en kalachnikow. Den skulle användas om det kom någon skogselefant. Då skjuter polisen i luften och skrämmer bort den. Sen kom guiden, sen kom vi och våra bärare och sist kom en turistpolis till med kalachnikow,

Stigen gick först rätt så plant men sedan började den stiga. Min bärare gick bakom mig och puffade på mig så jag lättare skulle kunna gå upp för de branta backarna. Vi hade också fått en vandringsstav som kändes ovärderlig när man både skulle ta sig upp och ta sig ner.

Skogen var full av ljud från fåglar och insekter.

Vi gick i två och en halv timme tills vi fick besked av en av våra guider att spårarna som skickats ut redan kl sju hade hittat gorillorna. Alla gick en liten bit till och sedan träffade vi spårarna som väntat på oss i en backe. De sa att vi nu kommit fram till gorillorna. Vi fick lämna våra ryggsäckar och bara ta med oss kamerorna. Vi gick några meter ner för sluttningarna med ormbunkar höga som människor och där satt det en gorillahona och åt. Guiden högg undan lite av växtligheten så vi skulle se bättre. Jag hade tänkt mig att se dem på kanske trettio meters håll men att komma så här nära var en överraskning. Vi följde dem en bit nerför sluttningarna. Det var en silverrygg, minst två honor och en unge.

På ett ställe hade en av honorna kommit så vi i vår människogrupp kommit mellan henne och de andra. Hon kom rusande mot oss och passerade på bara en dm avstånd. En stund senare hände samma sak. En hona kom rusande och knuffade till Mats Hannerz och knuffade undan Paul Kiguba! ”He was strong” sa Paul.

De sista två minuter vi var hos gorillorna fick jag sitta själv och tittade då på en gorillahona som satt under ett träd och åt. Hennes blick mötte min och när man ser in i en gorillas blick  är det som att se in i in egen själ och veta att man delar samma liv på jorden.

När vi lämnade gorillorna åkte vi sedan mot Trekkers Taverna i Rihuja. På vägen dit fick vi punktering. Stephen och chauffören bytte däck på 20 minuter. Vi fick åka in till Kabale för att få däcket lagat. När vi väl kommit dit så tog det inte mer än 30 minuter så var det klart. Vi sa farväl till Paul för några dagar och åkte till Rihuja.

Det hann bli mörkt innan vi kom fram till nationalparksgränsen. I en kurva såg vi en Rowensori nattskärra. Det är en sk Albertine Rift endem som bara finns här i hela världen.

På Lodgen hade de förberett för middag. Vi fick en god grönsaksoppa som kom ut i en kopp som var upp och ner på ett fat. När man lyfte på koppen så kom soppan ut. På så sätt kunde den hålla värmen. Under det stora bordet hade man också satt en Ugandisk spis med glödande kol i. På det sättet var det väldigt varmt och skönt för benen.

Vi var väldigt trötta när vi till slut kom in i våra rum och kunde lägga oss i de stora sköna sängarna.

 

Mot Bwindi ogenomträngliga nationalpark

Mörkret har lagt sig under regntunga skyar. Det enda som lyser upp bergen och den gropiga vägen är blixtar och vår bils strålkastare. Åskan mullrar och vi har rest i 14 timmar genom hela sydvästra Uganda. Vi har sett bergen i Rwanda på andra sidan gränsen, kört förbi en flyktingförläggning med Kongolesiska flyktingar och undrar nu om vi någonsin skall komma fram. Bilen lutar betänkligt i de stora groparna som vår chaufför lyckas parera och få oss igenom. Runt omkring oss är det ett sagolikt landskap med dalar fulla med terassodlingar och delar av oförstörd regnskog. Men nu ser vi bara konturerna av bergen och här och var små eldar som brinner i natten. Våra strålkastare lyser upp några kvinnor som går i mörket på vägen. ”Vart kommer de ifrån och vart är de på väg” undrar vi. Det känns som vi kommit till världens ände.

Hur tog vi oss då hit till ”Bwindi ogenomträngliga nationalpark”

Vi startade från Banana Village vid sextiden. Tog vägen mot Kampala men innan vi kommit  fram till Kitende och Namulanda svängde vi av på en genväg till Masakavägen. Vi stannade till på några ställen och tittade på fåglar. Det fanns ”fishfarms” som vi såg från vägen.

Vid ekvatorn gjorde vi ett litet stopp. Fotograferade varandra i ekvatorcirkeln. I ett träd vid en äng alldeles norr om ekvatorn såg vi fågelart efter fågelart. Det är sällan man får uppleva ett träd som man får se så många nya arter i på en gång. Stephen, vår guide, är mycket kunnig.

Vi stannade i det stora papyrusträsket innan Masaka när vi såg en sadelnäbbstork. Där fanns det också afrikansk jaquana bl.a.

Efter Masaka tittade vi efter träskonäbb i en träskmark. Vi såg gulnäbbad and istället.

Vägen fortsatte genom ett kulligt landskap. När vi närmade oss Bwindi blev bergen brantare och brantare. Det började regna och vägen blev gropigare och gropigare. Till slut kom vi fram till ”Wagtail” och blev varmt välkomnade med en fuktig handduk som vi kunde tvätta oss i ansiktet med och våra händer. Efter en snabb incheckning åt vi lite kvällsmat innan vi gick till våra rum. Här uppe på över två tusen meter över havet behövs det inga malariamyggnätt. Det är alldeles för kallt för malariamyggan här.

Entebbe

Vi fick gå upp kvart över fem för att hinna äta frukost i lugn och ro. Även den var av högsta kvalitet med en mer traditionell menu som äggröra, stekt korv och rostat bröd. Men det fanns ett bord med bara frukter av allehanda slag också.

Vi tog sedan den lilla bussen till flygplatsen och tog oss efter en lång promenad till gate C22.

Flygturen gick över den arabiska halvön. Öken så långt man kunde se. När vi närmade oss Entebbe kom vi in i ett molnlandskap jag aldrig sett förut. Det var liksom tre lager av moln.

När vi landade var jag orolig för hur det skulle gå när jag inte hade mitt vaccinationskort med mig. När jag kom fram till disken där vi skulle köpa visa frågade de inte ens efter det.

Paul och Cathy mötte oss tillsammans med vår chaufför under resan och vår guide Stephen. En kusin till Paul var också med. Vi tog oss direkt till Banana Village i Entebbe. Jag trodde först att det låg ganska nära Entebbe SS för jag hade tidigare sett hyddliknande hus där som var hotell. Men det låg en bra bit längre in mot Kampala.

Fågelskådningen började så fort vi steg ur vår bil. Det var fåglar överallt i träden och buskarna. Vi checkade in och åt en lättare lunch efter att vi hade duschat.

Innan vi åkte till Entebbes botaniska trädgård tittade vi in på Entebbe SS för att hälsa på Yunia och John. När vi gått ur bilen leddes vi in i deras nybyggda hus. Ni måste hälsa på biskopen sa John till oss. Det var ett stor evenemang! Vid honnörsbordet satt biskopen och några andra prästklädda personer. Yunia höll tal och allt filmades. Vi blev presenterade och sedan började en dans och trumföreställning!

 

Dubai

Nu lämnar jag ISTE 2013 och alla nya digitala möjligheter med undervisningen för ett tag och ger mig ut på äventyr.

Idag flyger jag med tre vänner till Dubai för att sedan flyga vidare till Uganda imorgon.

Tåget från Kalmar till Kastrup var överfullt. I Hässleholm satte de på vagnar med platser för 500 personer till. Det märktes knappt.

Vi kom fram till Kastrup i god tid. Men när jag tog en Steff Holberg, korven ”Stor Klaus”, kom jag på att jag glömt mitt gula vaccinationskort. Jag sms:ade och ringde mina barn. En timme innan planet åker sitter jag nu med fina fotografier på mitt vaccinationskort och hoppas att de godtar detta när jag landat i Entebbe.

Vår flygtur till Dubai gick över östra Europa och Turkiet. Jag blev förvånad hur bergigt östra Turkiet var. När vi åkte över gränsen mot Irak åkte vi också in i natten. Det var en underlig känsla att kunna titta ner i natten samtidigt som vi på vår höjd fortfarande hade det ljust. Det var en röd rand ovanför horisonten. Så småningom blev det även mörkt hos oss.

Vi landade i Dubai vid 23 tiden. Det var över 8 timmar till nästa flight så det ingick en övernattning. Dubais flygplats var väldigt stor. Vi gick och gick tills vi kom till en plats med hissar som var stora som rum. Dubais flygplats är byggt i minst tre olika plan. Efter att ha gått i vad som kändes som 45 minuter kom vi äntligen fram till den plats där vi skulle visa upp våra hotellvouchers. Det visade sig att vi skulle bo på ett hotell utanför flygplatsbyggnaden. Vi gick ut och en bastuliknande hetta slog emot oss. Våra glasögon immade igen omedelbart. Det blev svalt igen när vi satte in oss i en liten buss som körde oss till hotellet.

Vi fick en mycket positiv överraskning att det ingick en buffé också. Det var kyckling, blomkålsgratäng, ris och en mängd olika maträtter att välja bland. Deras hummus var helt fantastisk.