När jag studerat i Lund ett par år i början på 80-talet fick jag följande fråga på en utvärdering från universitetet: Vad lärde du dig mest på under din utbildning? Jag svarade direkt: fikapauserna.

Det var på dem man diskuterade det som berörde och det som var aktuellt. Man tog upp allt som man fascinerats av blandat med vardagligt prat.

Finns det någon motsvarighet till det på min skola har jag ibland undrat. Jag tror det finns det: korridorpratet. Jag har mitt kontor på tredje våningen i skolan och varje dag går jag flera gånger ner till personalrummet och tillbaka. På vägen upp och ner möter jag massor av elever. Jag hälsar på alla som jag får ögonkontakt med. Många gånger ropar eleverna på mig och frågar något. Ibland blir det längre diskussioner eller frågestunder. Det är när jag går runt i korridorerna som jag lägger en grund för kontakten med många elever. Många gånger går jag fram och pratar med elever som jag inte haft på ett år och frågar hur det går för dem. Elever som jag har i undervisning kan jag höra med om det går bra med arbetet eller hur de mår. Fotbollseleverna snackar jag fotboll med så mycket som jag förmår.

Något som många av oss noterat sedan vi fick datorerna är att det blivit mycket lugnare i korridorerna på rasterna. Många elever sitter försjunkna i spel, facebook eller kanske någon läxa. Eleverna har en stor del av sin kommunikation via datorerna nu istället. Trots det blir det fortfarande många fina möten med eleverna när man går genom Staggs korridorer.

Idag fick vi lite sovmorgon. Behövde inte gå upp för än 06:30. Kände av den tunna luften när jag vaknade. Det var som om jag inte fått tillräckligt med syre under natten och hade en svag huvudvärk.

Vi kom i alla fall iväg 07:30 och åkte först för att titta efter en till Albertine Rift endem, en frankolin, som brukar gå på vägen upp mot Rihuja. Tyvärr såg vi ingen utan vi åkte till något som heter ”the Neck” istället. Det är ett regnskogsparti i norra delen av Bwindi. Där såg vi en av de vackraste fåglar vi sett: den svarta biätaren!

Kullarna i norra Bwindi var till stor del täckta av stora teodlingar. Vi stannade i en backe och tittade efter fåglar i en av odlingarna. Förutom de ljust gröna buskarna hade man unga teplantor som man byggt en ställning ovanför och lagt grenar med torra blad på så de inte skulle torka ut innan regnperioden.

Vi fortsatte på guppiga och knaggliga vägar och de bergiga landskapet planade ut mer och mer. Jag somnade till i bilen och när jag vaknade efter en stund hade vi redan kommit i på en savann. Den var täckt med höga gräs. Några gamar kretsade över det som såg ut som acacior. Under ett av de stora träden vi åkte förbi stod en elefantflock. Det var de första vilda elefanterna vi sett i våra liv. Vi hade kommit till de södra delarna av Queen Elisabeth National Park.

Vi åkte fram till en vaktpost. Vår guide Stephen gick ur och pratade med några av vakterna och kom tillbaka till bilen och sa att vi måste vända. De trädlevande lejonen hade siktats lite söder om elefanterna ungefär där vi såg gamarna! Efter 20 minuters bilfärd såg vi elefanterna igen och snart så hade Stephen fått syn på några lejon som låg och sov i ett träd. Han styrde in bilen på savannen och fram till dem. De låg utsträckta på de nedersta tjocka grenarna. Stephen körde oss ungefär 10 m från lejonen och de tog knappt notis om oss. De tittade lite trött på oss
och sov vidare. När vi skulle åka tillbaka upptäckte Stephen två lejon till i ett träd längre bort.

Att vara så nära ett vilt lejon var något enastående! Att kunna vara så nära men utan att man stör var en enastående upplevelse.

På vägen mot vårt hotell såg vi flera stora gräsätare, bl.a. Waterbuck. I skymningen verkade många fåglar och djur komma ut.

Precis när vi kom fram till Hotellet började det regna.

Vår fågelguide Stephen sa att detta skulle bli en av de ”tyngsta” fågeldagarna. Vi skulle försöka se flera av de sk Albertine Rift endemerna. Detta är arter som bara finns här i hela världen.

Det blev en tidig morgon igen och vi startade efter frukost redan sju på morgonen från vägbommen innan Rihuja. Innan vi kom dit åkte vi genom byn som verkade uppbyggd för gorillaturism. Det fanns flera lodger och gorillasouvenirbutiker.  Den låg på en höjd och när vi kom fram till vägbommen där vi skulle ställa bilen såg vi redan där en av Albertine rift endem. Det var en grå mes med svart huvud.

Vi hade fått en guide till som är expert på dessa endemer. Det var Fred, en biolog som försörjde sig som guide. Han kände till dessa trakter och dess fågelfauna väl. Han och Stephen ledde oss ner i regnskogen på en stig. Det här är nog ett av de mäktigaste och vackraste landskap som jag har vandrat i. Berg och dalar gör att man får en fantastisk utsikt över regnskogen. Vi gick i sakta mak den 7 km långa stigen ner till Bwindi swamp.

Vi såg både elefant- och gorillaspillning på stigen.

Här är en lista på de Albertine Rift endemer som vi såg under dagen:

Strange Weaver
Regal Sunbird
Blue headed Sunbird
Stripe breasted Tit
Rwensori Batis
Yelloweyed black flycatcher
Mountain Masked Apalis
Collared apalis
Red-faced Woodland Warbler
Graucer´s Rush Warbler
Archess Robin Chat

Lägger man också till Rwenzorinattskärran som vi såg igår blir det sammanlagt 12 endemer så här långt som vi har sett.

Väckarklockan ringde medan det fortfarande var mörkt. Vi gick upp och tog en snabb dusch och plockade ihop våra saker. In till restaurangen och sedan in med all packning i bilen. Vi åkte en bit på den knaggliga vägen och såg att den dal vi trodde var alldeles tom på folk igår natt var en jordbruksdal med massor av gårdar och mindre samhällen.

När vi parkerat gick vi upp mot ”briefing bandas”. I backen upp satt bärarna och lite längre upp stod guiderna och turistpoliserna med sina gevär. Vi satte oss i en halvcirkel med de andra turisterna som var där. Vi var nog ett 30 tal.

Vi fick en genomgång om vad som gällde. Klarade man inte turen pga av att man inte var nog tränad fick man inte pengarna tillbaka. Var det så att man inte fått se gorillorna på hela dagen fick man tillbaka hälften av kostnaderna för gorillatillstånden. Inget skräp fick lämnas i parken.

Våra bärare kom fram till oss och vi gav dem  vår packning. Längst fram i vårt led som började gå upp i regnskogen var en turistpolis med en kalachnikow. Den skulle användas om det kom någon skogselefant. Då skjuter polisen i luften och skrämmer bort den. Sen kom guiden, sen kom vi och våra bärare och sist kom en turistpolis till med kalachnikow,

Stigen gick först rätt så plant men sedan började den stiga. Min bärare gick bakom mig och puffade på mig så jag lättare skulle kunna gå upp för de branta backarna. Vi hade också fått en vandringsstav som kändes ovärderlig när man både skulle ta sig upp och ta sig ner.

Skogen var full av ljud från fåglar och insekter.

Vi gick i två och en halv timme tills vi fick besked av en av våra guider att spårarna som skickats ut redan kl sju hade hittat gorillorna. Alla gick en liten bit till och sedan träffade vi spårarna som väntat på oss i en backe. De sa att vi nu kommit fram till gorillorna. Vi fick lämna våra ryggsäckar och bara ta med oss kamerorna. Vi gick några meter ner för sluttningarna med ormbunkar höga som människor och där satt det en gorillahona och åt. Guiden högg undan lite av växtligheten så vi skulle se bättre. Jag hade tänkt mig att se dem på kanske trettio meters håll men att komma så här nära var en överraskning. Vi följde dem en bit nerför sluttningarna. Det var en silverrygg, minst två honor och en unge.

På ett ställe hade en av honorna kommit så vi i vår människogrupp kommit mellan henne och de andra. Hon kom rusande mot oss och passerade på bara en dm avstånd. En stund senare hände samma sak. En hona kom rusande och knuffade till Mats Hannerz och knuffade undan Paul Kiguba! ”He was strong” sa Paul.

De sista två minuter vi var hos gorillorna fick jag sitta själv och tittade då på en gorillahona som satt under ett träd och åt. Hennes blick mötte min och när man ser in i en gorillas blick  är det som att se in i in egen själ och veta att man delar samma liv på jorden.

När vi lämnade gorillorna åkte vi sedan mot Trekkers Taverna i Rihuja. På vägen dit fick vi punktering. Stephen och chauffören bytte däck på 20 minuter. Vi fick åka in till Kabale för att få däcket lagat. När vi väl kommit dit så tog det inte mer än 30 minuter så var det klart. Vi sa farväl till Paul för några dagar och åkte till Rihuja.

Det hann bli mörkt innan vi kom fram till nationalparksgränsen. I en kurva såg vi en Rowensori nattskärra. Det är en sk Albertine Rift endem som bara finns här i hela världen.

På Lodgen hade de förberett för middag. Vi fick en god grönsaksoppa som kom ut i en kopp som var upp och ner på ett fat. När man lyfte på koppen så kom soppan ut. På så sätt kunde den hålla värmen. Under det stora bordet hade man också satt en Ugandisk spis med glödande kol i. På det sättet var det väldigt varmt och skönt för benen.

Vi var väldigt trötta när vi till slut kom in i våra rum och kunde lägga oss i de stora sköna sängarna.

Mörkret har lagt sig under regntunga skyar. Det enda som lyser upp bergen och den gropiga vägen är blixtar och vår bils strålkastare. Åskan mullrar och vi har rest i 14 timmar genom hela sydvästra Uganda. Vi har sett bergen i Rwanda på andra sidan gränsen, kört förbi en flyktingförläggning med Kongolesiska flyktingar och undrar nu om vi någonsin skall komma fram. Bilen lutar betänkligt i de stora groparna som vår chaufför lyckas parera och få oss igenom. Runt omkring oss är det ett sagolikt landskap med dalar fulla med terassodlingar och delar av oförstörd regnskog. Men nu ser vi bara konturerna av bergen och här och var små eldar som brinner i natten. Våra strålkastare lyser upp några kvinnor som går i mörket på vägen. ”Vart kommer de ifrån och vart är de på väg” undrar vi. Det känns som vi kommit till världens ände.

Hur tog vi oss då hit till ”Bwindi ogenomträngliga nationalpark”

Vi startade från Banana Village vid sextiden. Tog vägen mot Kampala men innan vi kommit  fram till Kitende och Namulanda svängde vi av på en genväg till Masakavägen. Vi stannade till på några ställen och tittade på fåglar. Det fanns ”fishfarms” som vi såg från vägen.

Vid ekvatorn gjorde vi ett litet stopp. Fotograferade varandra i ekvatorcirkeln. I ett träd vid en äng alldeles norr om ekvatorn såg vi fågelart efter fågelart. Det är sällan man får uppleva ett träd som man får se så många nya arter i på en gång. Stephen, vår guide, är mycket kunnig.

Vi stannade i det stora papyrusträsket innan Masaka när vi såg en sadelnäbbstork. Där fanns det också afrikansk jaquana bl.a.

Efter Masaka tittade vi efter träskonäbb i en träskmark. Vi såg gulnäbbad and istället.

Vägen fortsatte genom ett kulligt landskap. När vi närmade oss Bwindi blev bergen brantare och brantare. Det började regna och vägen blev gropigare och gropigare. Till slut kom vi fram till ”Wagtail” och blev varmt välkomnade med en fuktig handduk som vi kunde tvätta oss i ansiktet med och våra händer. Efter en snabb incheckning åt vi lite kvällsmat innan vi gick till våra rum. Här uppe på över två tusen meter över havet behövs det inga malariamyggnätt. Det är alldeles för kallt för malariamyggan här.

Det är kväll. Vinden har mojnat. Det ser ut att bli en stilla vårkväll i maj. Skrattmåsarna står lugnt på sin lilla ö och solen börjar gå ner. Då mörknar himlen mer och mer. De gråblå molnen tar allt större del av himlavalvet i öster.

Jag tar mig utefter slingrande vägar ut i landskapet. Husen blir allt färre utefter vägen och tallarna tätnar. Vill uppleva vårkvällen så jag ställer bilen och börjar promenera. En blixt lyser upp talltopparna. Ett stilla muller rullar över skogen. Mörka moln tornar upp sig över talltopparna i skogskanten.

Luften är tät av fuktig jorddoft. Kvällsljum är temperaturen. En dubbeltrast sjunger så det ekar i tallskogen bredvid vägen. Långt i fjärran hör man ett svagt brus av trafik. Den svala kvällsluften bär ljudet flera kilometer. Då ser jag i en bred grantopp en förtätning i kronan. Det är berguven som tittar ut över marken. På håll kan jag se hur den vrider på huvudet. Den spanar av marken efter råttor och harar. Någon minut senare lyfter den sakta och den nästan svävar ut över marken. Den är helt tyst. Bara trafikbruset hörs när rödhakesången tystnat. De mörka molnen tornar upp sig. Regndropparna kommer en och en. En blixt lyser åter upp himlen. Det är årets första åskväder som lyser upp berguvens rike.