Väckarklockan ringde medan det fortfarande var mörkt. Vi gick upp och tog en snabb dusch och plockade ihop våra saker. In till restaurangen och sedan in med all packning i bilen. Vi åkte en bit på den knaggliga vägen och såg att den dal vi trodde var alldeles tom på folk igår natt var en jordbruksdal med massor av gårdar och mindre samhällen.

När vi parkerat gick vi upp mot ”briefing bandas”. I backen upp satt bärarna och lite längre upp stod guiderna och turistpoliserna med sina gevär. Vi satte oss i en halvcirkel med de andra turisterna som var där. Vi var nog ett 30 tal.

Vi fick en genomgång om vad som gällde. Klarade man inte turen pga av att man inte var nog tränad fick man inte pengarna tillbaka. Var det så att man inte fått se gorillorna på hela dagen fick man tillbaka hälften av kostnaderna för gorillatillstånden. Inget skräp fick lämnas i parken.

Våra bärare kom fram till oss och vi gav dem  vår packning. Längst fram i vårt led som började gå upp i regnskogen var en turistpolis med en kalachnikow. Den skulle användas om det kom någon skogselefant. Då skjuter polisen i luften och skrämmer bort den. Sen kom guiden, sen kom vi och våra bärare och sist kom en turistpolis till med kalachnikow,

Stigen gick först rätt så plant men sedan började den stiga. Min bärare gick bakom mig och puffade på mig så jag lättare skulle kunna gå upp för de branta backarna. Vi hade också fått en vandringsstav som kändes ovärderlig när man både skulle ta sig upp och ta sig ner.

Skogen var full av ljud från fåglar och insekter.

Vi gick i två och en halv timme tills vi fick besked av en av våra guider att spårarna som skickats ut redan kl sju hade hittat gorillorna. Alla gick en liten bit till och sedan träffade vi spårarna som väntat på oss i en backe. De sa att vi nu kommit fram till gorillorna. Vi fick lämna våra ryggsäckar och bara ta med oss kamerorna. Vi gick några meter ner för sluttningarna med ormbunkar höga som människor och där satt det en gorillahona och åt. Guiden högg undan lite av växtligheten så vi skulle se bättre. Jag hade tänkt mig att se dem på kanske trettio meters håll men att komma så här nära var en överraskning. Vi följde dem en bit nerför sluttningarna. Det var en silverrygg, minst två honor och en unge.

På ett ställe hade en av honorna kommit så vi i vår människogrupp kommit mellan henne och de andra. Hon kom rusande mot oss och passerade på bara en dm avstånd. En stund senare hände samma sak. En hona kom rusande och knuffade till Mats Hannerz och knuffade undan Paul Kiguba! ”He was strong” sa Paul.

De sista två minuter vi var hos gorillorna fick jag sitta själv och tittade då på en gorillahona som satt under ett träd och åt. Hennes blick mötte min och när man ser in i en gorillas blick  är det som att se in i in egen själ och veta att man delar samma liv på jorden.

När vi lämnade gorillorna åkte vi sedan mot Trekkers Taverna i Rihuja. På vägen dit fick vi punktering. Stephen och chauffören bytte däck på 20 minuter. Vi fick åka in till Kabale för att få däcket lagat. När vi väl kommit dit så tog det inte mer än 30 minuter så var det klart. Vi sa farväl till Paul för några dagar och åkte till Rihuja.

Det hann bli mörkt innan vi kom fram till nationalparksgränsen. I en kurva såg vi en Rowensori nattskärra. Det är en sk Albertine Rift endem som bara finns här i hela världen.

På Lodgen hade de förberett för middag. Vi fick en god grönsaksoppa som kom ut i en kopp som var upp och ner på ett fat. När man lyfte på koppen så kom soppan ut. På så sätt kunde den hålla värmen. Under det stora bordet hade man också satt en Ugandisk spis med glödande kol i. På det sättet var det väldigt varmt och skönt för benen.

Vi var väldigt trötta när vi till slut kom in i våra rum och kunde lägga oss i de stora sköna sängarna.