Författararkiv: Dan Frendin

Profilbild för Okänd

Om Dan Frendin

Lärare i naturkunskap. Biolog. Skriver här om mitt livs tema: - Att föra kunskapen vidare

Murchison Falls National Park

Publicerad den av
Svara

Det låg där på vägen. Vår gudie Stephen upptäckte det när vi åkte den smala jordvägen över savannen i Murchison Falls National Park. Lejonhonan låg mitt på vägen och hukade sig ner och väntade in att en ”heartbeast” skulle gå över vägen. Den smög sig närmare efter ett tag utefter vägens högra sida och täcktes av det höga gräset där. Men det tänkta bytet såg lejonet och alla savannens stora djur som var i närheten sprang iväg. Lejonet vände då och gick rakt emot oss! !Stäng alla fönster!! sa Stephen. Vi använde nu bara det öppna taket på bilen att titta upp från. Fem meter från bilen vände lejonet av och gick upp på en jordvall. Det stannade till och stod still en stund och betraktade oss innan de sakta gick in i det höga savanngräset och försvann.

Innan vårt möte med det jagande lejonet hade vi gått upp tidigt. Våra rum på lodgen som låg mitt i parken låg två och två med delad toalett. De var runda som hyddor och låg utspridda på lodgeområdet. När vi vaknade halv fem på morgonen var det ett starkt surrande av alla insekter. Vi åt frukost snabbt och gav oss iväg kvart över sex. Vi var tvungna att komma till en färja över Nilen som gick prick sju.

”Här kan ingen simma över” sa Stephen när vi kom fram till färjeläge. Floden är full av krokodiler även om vi inte kan se några nu. ”Simmar något ut” kommer de fram till det och dränker det och äter upp det”.

När vi skumpat fram i ungefär en halvtimme fick vi se oljeborrtorn mitt på savannen. Man har hittat mycket olja som man säger sig ska utvinna utan att det skall skada naturen.

”Stopp” sa Stephen plötsligt. ”Det sitter en leopard i trädet därframme”. Mycket riktigt! När vi tittade igenom lövmassorna så såg vi fläckarna på en leopard som gömde sig i trädet. Vi var mycket imponerade av vår guides förmåga att upptäcka djur! Vi stannade till och såg då att det gick även fem hyenor under trädet. En av de fläckiga djuren var nyfiken på att se vad vi var för några så den gick fram och ställde sig alldeles bredvid oss vid vägkanten innan den gick vidare emellan buskarna. Vi väntade ut leoparden och efter ca en kvart så kom den också ner från trädet och visade sig väldigt fint innan den också försvann in i det höga savanngräset.

Murchison Falls National Park har en av de största populationerna av giraff i världen. Vi var därför lite förvånade varför vi inte sett några fast vi varit ute på savannen i över en timme. Men efter ett tag såg vi en flock gå och beta i en backe. Denna park är mer kuperad än Queen Elisabeth. När vi kört vidare och solen gått upp såg vi fler och fler giraffer.

Vi åkte fram ända till ”Albert lake”. Där fanns mycket flodhästar som låg i vattnet. Ovanpå djuren låg det två afrikanska ormhalsfåglar och stod en kohäger.

Klockan elva var vi vid färjan igen och nu var det många bilar där så vi fick trängas rejält. En flock babianer gick runt och tittade in i bilarna om det fanns något ätbart. När vår chaufför slängde en bid Jackfruit som vi inte ätit upp var en av dem framme direkt och öppnade plastpåsen och åt upp det ätbara på frukten.

Vägen var sedan lång till Kampala. Större delen var mycket fin och asfalterad. Landskapet svar svagt kulligt med en mosaik av odlingar och mindre träd.

I Kampala tog vi farväl av vår guide och styrde vår färd mot Masaka igen. Vår safaridel av resan var slut. Nu återstod bl.a. ett studiebesök på VI skogen i Masaka. Det var mycket trafik på vägen dit. Vi råkade ut för en riktigt trafikstockning vid ett vägbygge men kom ifrån det efter trekvart.

”Who throw that?”

Publicerad den av
Svara

”Who throw that” sa vår lokale guide Vincent när vi gick på ”the royal mile” i Budongo forest utanför Masindi.

Vi hade gått upp tidigt för att komma hit. Redan kvart över sex på morgonen lämnade vi Masindi hotell för att plocka upp Vincent i en av byarna utanför. Vi såg en ”brown twinspott” utefter vägen och många fler nya arter för resan innan vi stannade utanför infarten till ”Royal mile”. Den hade fått sitt namn av att en känd kung i Bonyori för länge sedan brukade gå just denna väg. Det var en fin regnskog med många väldigt tjocka träd som hade de där stora plattade stammarna nertil.

Det hade regnat ända från klockan tolv på natten och fortsatte in på morgonen. Vi hörde inte mycket i skogen. Det var som om regnet fick alla fåglar att tystna. En ”bluebreasted kingfisher” visade sig i alla fall och en ”dwarf kingfisher”. Den sista lilla kungsfiskarens bo hittade vi först. Vi stod och väntade för att se den komma. Det tog bara några minuter så satt den där på enträdgren nära boet.

Det var när vi lämnat kungsfiskaren som Vincent plötsligt fick se att det landade ett fikon på vägen framför honom. ”Who throw that” sa han till Kaj. Båda tittade upp i det stora fikonträdet som bredde ut sina långa väldiga grenar över vägen. Där i några grenklykor satt de! Schimpanserna! Det var en familj som åt fikon och det var en av dem som tappat eller kastat ner ett fikon på vägen. Äntligen fick vi se schimpanserna. Vi missade dem ju för någon dag sedan och nu fick vi se dem när vi letade andra djur!

När vi gått ner till bron som var gränser för hur långt man fick gå in i skogen vände vi och åkte snart vidare till en annan skog som hette Bosingio och som var en annan del av Budongoskogen.

Där såg vi till en början fler apor. Det var rödsvansade apor, ”Blue monkeys” och den västliga svartvita guarezan. De gjorde ett fastligt väsen av sig hela tiden. Mot slutet av den tid vi var där hörde vi en ”crested eagle” som kallade. Då tystnade alla apor. Den äter nämligen sådana.

Det var redan långt fram i lunchtid och fåglarna var inte så aktiva längre. Vi bestämde oss att åka vidare mot ”Murchisson Falls National Park”. Vid sextiden var vi framme vid ett av fallen. Det är ”Viktoria Nile” som rinner förbi här. Ute i forsen på några klippor kunde vi se tre ”Cliff prantikola”. Det är en vadarsvala som bara bor i forsar. Eftersom den biotopen är ganska ovanlig i Afrika så är den arten inte så vanlig.

När vi tagit in på hotellet som låg mitt i parken hade vi vår briefing. Vi åt vår middag och sedan eskorterades vi ut till våra små hus som såg ut som runda hyddor. Eftersom husen ligger mitt i parken eskorteras alla gäster ut till sina rum så de inte skall anfallas av bufflar eller andra djur som lätt kan ta sig in på hotellområdet.

Resan är målet

Publicerad den av
Svara

På en sådan här resa har vi naturligtvis olika mål som vi skall åka till och se men det är också väldigt tydligt att själva resandet i sig är målet. Idag hade vi en transportsträcka från Queen Elisabeth till Masindi i kungariket Bonyori.

Den första biten var det fin asfaltväg. Vi åkte förbi en stor cementfabrik och vi hade Rwenzoribergen som en fond i väster. Det var bara drygt 30 km till Kongo på något ställe vi passerade i början av dagen. Stephen sa att det var ”bakom” Rwensoribergen som alla de flyktingar var som vi hörde talas om veckan innan vi skulle åka ner.

Vi stannade till efter tre timmar på ett hotell och fick ett gott kaffe. Savannen hade för länge sedan ersatts av ett mosaiklandskap som liknar det mellan Kampala och Masaka. Men ganska snart så kom teodlingarna tillbaka som i Bwindi. Vid Kibale kom även regnskogen tillbaka men utan de höga bergen. Den låg där inträngd mellan alla odlingar.

När vi närmade oss Hoima såg vi stora fält med sockerrör för första gången. Här var landskapet ganska platt och på flera ställen såg vi hur både pojklag och vuxenlag spelade fotboll. Vi förstod varför inte Bwindi har något fotbollslag! Där lutar alla gräsplaner minst 45 grader.

När vi åkte förbi ett papyrusträsk utanför Hoima såg vi en utter i en liten ”kanal”. Lite närmare Masindi såg vi vår första ”bishop”, en vacker svart och klarröd fågel.

Vi hade en kort briefing om vad vi sett de senaste två dagarna med vår guide Stephen, duschade och gick sedan till buffén på Masindi hotell. Det här hotellet är det finaste hotell vi övernattat på under resan. De har varmvatten, fri wi-fi och en god buffet.

Ikväll avslutade vi också ”Stjärnorna i Uganda” och det var min tur att gå igenom mitt liv. Det blev tydligt hur varje fas i ens liv i sig är en epok men samtidigt också språngbrädan till nästa epok. Trots att det mitt i livet kan se kanske kaotiskt ut så ser man när man är i femtioårsåldern att det tycks finnas en ”plan” med sitt liv. Allt det jag gjort har blivit sammanfattat i olika omgångar, avslutat och sedan blivit början till nästa fas. I det jag gör nu har jag användning av allt det jag varit med om i livet och alla kompetenser som jag utvecklat.

Jag tänkte mycket i bussen idag eftersom resan tog 12 timmar från Kasinga till Masindi. ”Praktisk samhällsekologi” har varit som en röd tråd genom livet. Under 90-talet gjorde jag en KY utbildning som hette så. Nu kan jag se att det jag håller på med i Global profil och naturkunskapen kan bli fröet till en afrikansk praktisk samhällsekologi. De som verkligen arbetat med en praktisk miljö och samhällsutbildning är VI-skogen. Dessa skall vi besöka på tisdag! På hela resan har vi fått studera ekoturism och hur den kan te sig rent praktiskt. Skulle ingen vilja betala stora pengar för att se våra närmaste släktingar gorillan och schimpansen skulle de antagligen varit utrotade nu. Istället så är de grunden för en stor ”turistindustri” här. Rihaja som låg i hjärtat av Bwindi var till stor del helt beroende av det ekonomiska tillskottet från alla turister.

Här har vi ett dilemma! Skall vi Européer flyga ner till Uganda för att se gorillor och alla andra djur och samtidigt släppa ut ton med koldioxid? Ja jag tror att det är en vettig resa att göra. Genom att vi använda oss av en lokal firma går pengarna direkt till befolkningen här nere som använder överskottet till byutveckling. Genom att bo på de lodger som finns i eller i anslutning till naturområdena ger naturturismen jobb åt många människor och vi som kommer visar att vi sätter stort värde på den natur som finns här nere i Uganda. På det sättet hindrar vi att gorillor och andra djur trängs undan och så småningom utrotas. Vi hindrar att den sista resten regnskog skövlas. Turisterna som kommer hit får en naturupplevelse utöver det vanliga och kommer förhoppningsvis hem med en större känsla för naturen.

Jackfruit

Publicerad den av
1

Vi hade just ätit middag i restauranghuset som ligger nedanför i backen där vi har våra rum. Det hade hunnit bli kolmörkt. Hans tog fram sin fina ficklampa med 200 lumen och lyste utefter buskarna där han, Mats och Kaj igår morse skulle gå in för att titta efter en nattskärra. Nu stod det en flodhäst där och betade! Flodhästen är ett av de farligaste djuren i Afrika. Det är det djur som dödar flest människor. Att bli nersprungen av en flodhäst är inte det mest hälsosamma man kan råka ut för.

De senaste kvällarna har vi haft ”Stjärnorna på slottet” eller rättare sagt ”stjärnorna i Uganda” när vi ätit våra kvällsmål. Var och en får berätta en resumé över sitt liv. Först ut var Kaj, sen var det Hans och idag var det Mats tur. Det är väldigt spännande att se hur våra liv på olika sätt tangerat varandra och hur vi på olika sätt betytt saker för varandra. Imorgon är det min tur att berätta.

Idag åkte vi upp i bergen öster om Queen Elisabeth National Park till ”Kalinsu forest reserve” där vi skulle spåra upp schimpanser. Det var en lite fuktigare regnskog där än den som var i Bwindi. Till en början såg vi flera fåglar som Stephen hjälpte oss att artbestämma. Det var bl.a. ”yellow billed barbet”, ”black-billed turaco”, ”tambourine dove”, ”paradise flycatcher”, ”red-caped robinchat” och en väldigt fin ”yellowrumped tinkerbird”. När jag gick bakom en ”green curtain” fick jag öknamnet ”northern sweat-baked pinkerbirder”

I de täta löven och ute på långa grenar såg vi ”red tailed monkey”, ”blue monkey”, ”L´Hoest´s monkey” och ”colobus monkey” på olika ställen. Efter en lång vandring in i regnskogen, utan beväpnad vakt som i Bwindi, hörde jag och guiden schimpanserna. Vi vände och gick mot stället där ljudet kom ifrån. Där stod ännu en grupp ”musongos” med en spårare. Men inga schimpanser hördes mer! Vi gick fram och tillbaka på stigarna men hittade inga. Lite besvikna gick vi upp till ingången till reservatet. Där såg vi i alla fall väldigt fina ”cinnamon-breasted bee-eater” i ett torrt träd.

Vi var trötta efter den långa vandringen i skogen och behövde ta det lite lugnt och vila. Jag föreslog att vi skulle köpa en ”jackfruit”. Stephen stannade då på en marknad och köpte det, tog oss till en ”bar” där vi kunde köpa öl och läsk, tog fram bord och stolar så vi kunde sätta oss och pusta ut. Han och chauffören fick låna en kniv och skar upp den stora frukten. Det känns verkligen exotiskt att få sitta och äta en ”jackfruit” med bara händerna. Man får verkligen kämpa att få loss det goda ”innerköttet”, klämma ut kärnan och sedan tugga det mjuka men sega fruktköttet. För att sedan få bort ”klistret” som fastnar på händerna måste man ha en särskild tvål.

På väg ner mot savannen stannade vi på en utsiktspunkt där man kunde se nästan hela Queen Elisabeth National Park. Nedan för den utsiktspunkten tog sedan Stephen med oss på en tur i en ”savanna woodland” natur. Vi gick utefter en väg och såg några fler för oss nya arter. Kaj sa att ”det här är nog den farligaste fågellokalen som jag skådat fågel på”. Man syftade då på alla de elefantstigar som gick rakt ut i buschen från vägen. Han hade knappast hunnit säga det för än en grön landrover stannar vid oss och säger att ”det är alldeles för farligt att gå här”. Stephen blev lite sur på honom för han har jobbat fem år i parken som ”ranger” och har många gånger gått här. Men men, har man blivit varnad är det bäst att gå in i bilen och åka bil tillbaka på vägen och hem till lodgen och restaurangen.

Queen Elisabeth National Park

Publicerad den av
2

”Don´t go there!”. Det var det första jag hörde när jag kom ut i nattens sista minuter vid sextiden på morgonen när jag skulle gå ner till huset där vi äter. Det var Kaj, Hans och Mats som kommit före mig och som var på väg ut i buskarna för att titta på en nattskärra som de hörde. Alla tre i personalen i restaurangen sprang efter dem och ropade. Att ge sig ut i nattmörkret utanför huset var inte tillrådligt! Det är inte som hemma här. Här kan man bli anfallen av ett lejon om man ger sig utanför gårdsplanen.

Kaj hade hört grymtningar nere ifrån buskarna dagen innan. Det visade sig att det var flodhästar som höll till där.

Vi bor inte långt från Kasengi kanalen. Det första vi skulle titta efter idag var papyrus gonoleken. Stephen visste var den brukar hålla till. Den är bara aktiv i gryning och skymning. Vi tog en kort biltur ner till kanalen och där gick vi utefter papyrusen upp mot bron. Sakta blev det ljusare och ljusare men solen såg vi inte. Det var regn i luften men utan att det började regna.

Fiskarna som höll till vid bron var redan vakna. De gav sig ut i kanalen med sina båtar eller stod med rev och lina och fiskade från den lilla bron över kanalen. Skuggstorkar flög över oss och vi såg en hel del fåglar inne bland papyrusen. Stephen hörde gonoleken ganska tidigt men den kom inte fram. Inte för än vi nästan gett upp och skulle gå till bilen dök den plötsligt upp nere bland papyrusen! Den var alldeles klarröd på buken, brunblå på ryggen och klargul på hjässan. Väldigt vacker!

Efter vår morgontur till papyrusen åkte vi upp till ”Kasangi track”. Det hade regnat under natten och det var fuktigt och ganska kallt för årstiden. ”Detta är perfekt kattväder” sa Stephen! Vi kan nog få se både lejon och leopard! Vi körde ut på savannen.

Det var många frankoliner på vägen. I var och varranan buske stannade vi och tittade på de fåglar som fanns här. Vi såg bl.a. olika vipor och lärkor och många vitbrynade skäggökar. Det var flera safaribilar som likt oss gett sig ut på morgonen. På ett ställe såg vi fyra stycken stå på rad. Vi åkte dit och mycket riktigt, där kom tre lejon lunkandes i högt tempo mot någon av de kobbs som gick därute. Vi följde efter lejonen med bilen men stannade ganska snart! Där låg en hyena inte långt från vägen och slet köttstycken ur en kobbskropp som den tagit. Vi stod upp i bilen under vårt uppfällbara tak och fotograferade den under flera minuter.

Vi åkte sedan vidare för att leta efter vart lejonen tagit vägen. Vi fann dem liggande nära vägen vid några träd. De hade lagt sig ner för att vila.

På vägen tillbaka till hotellet såg vi både ”Giant hog” och ”Common Warthog”, två svin som bor ute i buschen. Inga leoparder ville visa sig för oss denna morgon.

Efter lunchen åkte vi upp förbi samhället efter bron och tog till vänster ner i en annan del av nationalparken. Vi kom upp och fick en fantastisk vy över Lake Edward innan vi svängde ner till huset där man köpte biljetter till båtturen över Kasanga kanalen.

Ner vid hamnen såg vi malakitkungsfiskare, brokärla och en ”swamp flycatcher” bl.a. En blåhuvad ödla gick över vägen och klättrade upp i ett träd. På andra sidan kanalen kunde jag redan skönja en flock elefanter och bufflar.

Vi gick i båten och sakta körde vi ut mot den andra sidan. Den motsatta sidan var full av bufflar. En nilkrokodil låg på stranden. En gulnäbbad stork och en sadelnäbbad stork gick bland dem. När vi fortsatte utefter stranden åkte vi förbi den gråa kungsfiskarens bon. De gör hålor i strandbrinken likt vår kungsfiskare där de lägger sina ägg.

En bit bort utefter stranden såg vi både elefanter och flodhästar. En goliathäger stod i strandkanten. På en udde stod det en stor flock med afrikanska saxnäbbar. På en annan udde stod det en flock med storskarvar.

Efter vår tur åkte vi till hotellet och gick igenom alla fågelarter som vi sett under våra dagar här. Vi är uppe i över 220 arter så här långt.

Närkontakt med lejon

Publicerad den av
Svara

Idag fick vi lite sovmorgon. Behövde inte gå upp för än 06:30. Kände av den tunna luften när jag vaknade. Det var som om jag inte fått tillräckligt med syre under natten och hade en svag huvudvärk.

Vi kom i alla fall iväg 07:30 och åkte först för att titta efter en till Albertine Rift endem, en frankolin, som brukar gå på vägen upp mot Rihuja. Tyvärr såg vi ingen utan vi åkte till något som heter ”the Neck” istället. Det är ett regnskogsparti i norra delen av Bwindi. Där såg vi en av de vackraste fåglar vi sett: den svarta biätaren!

Kullarna i norra Bwindi var till stor del täckta av stora teodlingar. Vi stannade i en backe och tittade efter fåglar i en av odlingarna. Förutom de ljust gröna buskarna hade man unga teplantor som man byggt en ställning ovanför och lagt grenar med torra blad på så de inte skulle torka ut innan regnperioden.

Vi fortsatte på guppiga och knaggliga vägar och de bergiga landskapet planade ut mer och mer. Jag somnade till i bilen och när jag vaknade efter en stund hade vi redan kommit i på en savann. Den var täckt med höga gräs. Några gamar kretsade över det som såg ut som acacior. Under ett av de stora träden vi åkte förbi stod en elefantflock. Det var de första vilda elefanterna vi sett i våra liv. Vi hade kommit till de södra delarna av Queen Elisabeth National Park.

Vi åkte fram till en vaktpost. Vår guide Stephen gick ur och pratade med några av vakterna och kom tillbaka till bilen och sa att vi måste vända. De trädlevande lejonen hade siktats lite söder om elefanterna ungefär där vi såg gamarna! Efter 20 minuters bilfärd såg vi elefanterna igen och snart så hade Stephen fått syn på några lejon som låg och sov i ett träd. Han styrde in bilen på savannen och fram till dem. De låg utsträckta på de nedersta tjocka grenarna. Stephen körde oss ungefär 10 m från lejonen och de tog knappt notis om oss. De tittade lite trött på oss
och sov vidare. När vi skulle åka tillbaka upptäckte Stephen två lejon till i ett träd längre bort.

Att vara så nära ett vilt lejon var något enastående! Att kunna vara så nära men utan att man stör var en enastående upplevelse.

På vägen mot vårt hotell såg vi flera stora gräsätare, bl.a. Waterbuck. I skymningen verkade många fåglar och djur komma ut.

Precis när vi kom fram till Hotellet började det regna.

Albertine Rift endemerna vid ”Bwindi swamp”

Publicerad den av
Svara

Vår fågelguide Stephen sa att detta skulle bli en av de ”tyngsta” fågeldagarna. Vi skulle försöka se flera av de sk Albertine Rift endemerna. Detta är arter som bara finns här i hela världen.

Det blev en tidig morgon igen och vi startade efter frukost redan sju på morgonen från vägbommen innan Rihuja. Innan vi kom dit åkte vi genom byn som verkade uppbyggd för gorillaturism. Det fanns flera lodger och gorillasouvenirbutiker.  Den låg på en höjd och när vi kom fram till vägbommen där vi skulle ställa bilen såg vi redan där en av Albertine rift endem. Det var en grå mes med svart huvud.

Vi hade fått en guide till som är expert på dessa endemer. Det var Fred, en biolog som försörjde sig som guide. Han kände till dessa trakter och dess fågelfauna väl. Han och Stephen ledde oss ner i regnskogen på en stig. Det här är nog ett av de mäktigaste och vackraste landskap som jag har vandrat i. Berg och dalar gör att man får en fantastisk utsikt över regnskogen. Vi gick i sakta mak den 7 km långa stigen ner till Bwindi swamp.

Vi såg både elefant- och gorillaspillning på stigen.

Här är en lista på de Albertine Rift endemer som vi såg under dagen:

Strange Weaver
Regal Sunbird
Blue headed Sunbird
Stripe breasted Tit
Rwensori Batis
Yelloweyed black flycatcher
Mountain Masked Apalis
Collared apalis
Red-faced Woodland Warbler
Graucer´s Rush Warbler
Archess Robin Chat

Lägger man också till Rwenzorinattskärran som vi såg igår blir det sammanlagt 12 endemer så här långt som vi har sett.

Närkontakt med Gorillor

Publicerad den av
Svara

Väckarklockan ringde medan det fortfarande var mörkt. Vi gick upp och tog en snabb dusch och plockade ihop våra saker. In till restaurangen och sedan in med all packning i bilen. Vi åkte en bit på den knaggliga vägen och såg att den dal vi trodde var alldeles tom på folk igår natt var en jordbruksdal med massor av gårdar och mindre samhällen.

När vi parkerat gick vi upp mot ”briefing bandas”. I backen upp satt bärarna och lite längre upp stod guiderna och turistpoliserna med sina gevär. Vi satte oss i en halvcirkel med de andra turisterna som var där. Vi var nog ett 30 tal.

Vi fick en genomgång om vad som gällde. Klarade man inte turen pga av att man inte var nog tränad fick man inte pengarna tillbaka. Var det så att man inte fått se gorillorna på hela dagen fick man tillbaka hälften av kostnaderna för gorillatillstånden. Inget skräp fick lämnas i parken.

Våra bärare kom fram till oss och vi gav dem  vår packning. Längst fram i vårt led som började gå upp i regnskogen var en turistpolis med en kalachnikow. Den skulle användas om det kom någon skogselefant. Då skjuter polisen i luften och skrämmer bort den. Sen kom guiden, sen kom vi och våra bärare och sist kom en turistpolis till med kalachnikow,

Stigen gick först rätt så plant men sedan började den stiga. Min bärare gick bakom mig och puffade på mig så jag lättare skulle kunna gå upp för de branta backarna. Vi hade också fått en vandringsstav som kändes ovärderlig när man både skulle ta sig upp och ta sig ner.

Skogen var full av ljud från fåglar och insekter.

Vi gick i två och en halv timme tills vi fick besked av en av våra guider att spårarna som skickats ut redan kl sju hade hittat gorillorna. Alla gick en liten bit till och sedan träffade vi spårarna som väntat på oss i en backe. De sa att vi nu kommit fram till gorillorna. Vi fick lämna våra ryggsäckar och bara ta med oss kamerorna. Vi gick några meter ner för sluttningarna med ormbunkar höga som människor och där satt det en gorillahona och åt. Guiden högg undan lite av växtligheten så vi skulle se bättre. Jag hade tänkt mig att se dem på kanske trettio meters håll men att komma så här nära var en överraskning. Vi följde dem en bit nerför sluttningarna. Det var en silverrygg, minst två honor och en unge.

På ett ställe hade en av honorna kommit så vi i vår människogrupp kommit mellan henne och de andra. Hon kom rusande mot oss och passerade på bara en dm avstånd. En stund senare hände samma sak. En hona kom rusande och knuffade till Mats Hannerz och knuffade undan Paul Kiguba! ”He was strong” sa Paul.

De sista två minuter vi var hos gorillorna fick jag sitta själv och tittade då på en gorillahona som satt under ett träd och åt. Hennes blick mötte min och när man ser in i en gorillas blick  är det som att se in i in egen själ och veta att man delar samma liv på jorden.

När vi lämnade gorillorna åkte vi sedan mot Trekkers Taverna i Rihuja. På vägen dit fick vi punktering. Stephen och chauffören bytte däck på 20 minuter. Vi fick åka in till Kabale för att få däcket lagat. När vi väl kommit dit så tog det inte mer än 30 minuter så var det klart. Vi sa farväl till Paul för några dagar och åkte till Rihuja.

Det hann bli mörkt innan vi kom fram till nationalparksgränsen. I en kurva såg vi en Rowensori nattskärra. Det är en sk Albertine Rift endem som bara finns här i hela världen.

På Lodgen hade de förberett för middag. Vi fick en god grönsaksoppa som kom ut i en kopp som var upp och ner på ett fat. När man lyfte på koppen så kom soppan ut. På så sätt kunde den hålla värmen. Under det stora bordet hade man också satt en Ugandisk spis med glödande kol i. På det sättet var det väldigt varmt och skönt för benen.

Vi var väldigt trötta när vi till slut kom in i våra rum och kunde lägga oss i de stora sköna sängarna.

 

Mot Bwindi ogenomträngliga nationalpark

Publicerad den av
Svara

Mörkret har lagt sig under regntunga skyar. Det enda som lyser upp bergen och den gropiga vägen är blixtar och vår bils strålkastare. Åskan mullrar och vi har rest i 14 timmar genom hela sydvästra Uganda. Vi har sett bergen i Rwanda på andra sidan gränsen, kört förbi en flyktingförläggning med Kongolesiska flyktingar och undrar nu om vi någonsin skall komma fram. Bilen lutar betänkligt i de stora groparna som vår chaufför lyckas parera och få oss igenom. Runt omkring oss är det ett sagolikt landskap med dalar fulla med terassodlingar och delar av oförstörd regnskog. Men nu ser vi bara konturerna av bergen och här och var små eldar som brinner i natten. Våra strålkastare lyser upp några kvinnor som går i mörket på vägen. ”Vart kommer de ifrån och vart är de på väg” undrar vi. Det känns som vi kommit till världens ände.

Hur tog vi oss då hit till ”Bwindi ogenomträngliga nationalpark”

Vi startade från Banana Village vid sextiden. Tog vägen mot Kampala men innan vi kommit  fram till Kitende och Namulanda svängde vi av på en genväg till Masakavägen. Vi stannade till på några ställen och tittade på fåglar. Det fanns ”fishfarms” som vi såg från vägen.

Vid ekvatorn gjorde vi ett litet stopp. Fotograferade varandra i ekvatorcirkeln. I ett träd vid en äng alldeles norr om ekvatorn såg vi fågelart efter fågelart. Det är sällan man får uppleva ett träd som man får se så många nya arter i på en gång. Stephen, vår guide, är mycket kunnig.

Vi stannade i det stora papyrusträsket innan Masaka när vi såg en sadelnäbbstork. Där fanns det också afrikansk jaquana bl.a.

Efter Masaka tittade vi efter träskonäbb i en träskmark. Vi såg gulnäbbad and istället.

Vägen fortsatte genom ett kulligt landskap. När vi närmade oss Bwindi blev bergen brantare och brantare. Det började regna och vägen blev gropigare och gropigare. Till slut kom vi fram till ”Wagtail” och blev varmt välkomnade med en fuktig handduk som vi kunde tvätta oss i ansiktet med och våra händer. Efter en snabb incheckning åt vi lite kvällsmat innan vi gick till våra rum. Här uppe på över två tusen meter över havet behövs det inga malariamyggnätt. Det är alldeles för kallt för malariamyggan här.

Entebbe

Publicerad den av
Svara

Vi fick gå upp kvart över fem för att hinna äta frukost i lugn och ro. Även den var av högsta kvalitet med en mer traditionell menu som äggröra, stekt korv och rostat bröd. Men det fanns ett bord med bara frukter av allehanda slag också.

Vi tog sedan den lilla bussen till flygplatsen och tog oss efter en lång promenad till gate C22.

Flygturen gick över den arabiska halvön. Öken så långt man kunde se. När vi närmade oss Entebbe kom vi in i ett molnlandskap jag aldrig sett förut. Det var liksom tre lager av moln.

När vi landade var jag orolig för hur det skulle gå när jag inte hade mitt vaccinationskort med mig. När jag kom fram till disken där vi skulle köpa visa frågade de inte ens efter det.

Paul och Cathy mötte oss tillsammans med vår chaufför under resan och vår guide Stephen. En kusin till Paul var också med. Vi tog oss direkt till Banana Village i Entebbe. Jag trodde först att det låg ganska nära Entebbe SS för jag hade tidigare sett hyddliknande hus där som var hotell. Men det låg en bra bit längre in mot Kampala.

Fågelskådningen började så fort vi steg ur vår bil. Det var fåglar överallt i träden och buskarna. Vi checkade in och åt en lättare lunch efter att vi hade duschat.

Innan vi åkte till Entebbes botaniska trädgård tittade vi in på Entebbe SS för att hälsa på Yunia och John. När vi gått ur bilen leddes vi in i deras nybyggda hus. Ni måste hälsa på biskopen sa John till oss. Det var ett stor evenemang! Vid honnörsbordet satt biskopen och några andra prästklädda personer. Yunia höll tal och allt filmades. Vi blev presenterade och sedan började en dans och trumföreställning!