Jackfruit

Vi hade just ätit middag i restauranghuset som ligger nedanför i backen där vi har våra rum. Det hade hunnit bli kolmörkt. Hans tog fram sin fina ficklampa med 200 lumen och lyste utefter buskarna där han, Mats och Kaj igår morse skulle gå in för att titta efter en nattskärra. Nu stod det en flodhäst där och betade! Flodhästen är ett av de farligaste djuren i Afrika. Det är det djur som dödar flest människor. Att bli nersprungen av en flodhäst är inte det mest hälsosamma man kan råka ut för.

De senaste kvällarna har vi haft ”Stjärnorna på slottet” eller rättare sagt ”stjärnorna i Uganda” när vi ätit våra kvällsmål. Var och en får berätta en resumé över sitt liv. Först ut var Kaj, sen var det Hans och idag var det Mats tur. Det är väldigt spännande att se hur våra liv på olika sätt tangerat varandra och hur vi på olika sätt betytt saker för varandra. Imorgon är det min tur att berätta.

Idag åkte vi upp i bergen öster om Queen Elisabeth National Park till ”Kalinsu forest reserve” där vi skulle spåra upp schimpanser. Det var en lite fuktigare regnskog där än den som var i Bwindi. Till en början såg vi flera fåglar som Stephen hjälpte oss att artbestämma. Det var bl.a. ”yellow billed barbet”, ”black-billed turaco”, ”tambourine dove”, ”paradise flycatcher”, ”red-caped robinchat” och en väldigt fin ”yellowrumped tinkerbird”. När jag gick bakom en ”green curtain” fick jag öknamnet ”northern sweat-baked pinkerbirder”

I de täta löven och ute på långa grenar såg vi ”red tailed monkey”, ”blue monkey”, ”L´Hoest´s monkey” och ”colobus monkey” på olika ställen. Efter en lång vandring in i regnskogen, utan beväpnad vakt som i Bwindi, hörde jag och guiden schimpanserna. Vi vände och gick mot stället där ljudet kom ifrån. Där stod ännu en grupp ”musongos” med en spårare. Men inga schimpanser hördes mer! Vi gick fram och tillbaka på stigarna men hittade inga. Lite besvikna gick vi upp till ingången till reservatet. Där såg vi i alla fall väldigt fina ”cinnamon-breasted bee-eater” i ett torrt träd.

Vi var trötta efter den långa vandringen i skogen och behövde ta det lite lugnt och vila. Jag föreslog att vi skulle köpa en ”jackfruit”. Stephen stannade då på en marknad och köpte det, tog oss till en ”bar” där vi kunde köpa öl och läsk, tog fram bord och stolar så vi kunde sätta oss och pusta ut. Han och chauffören fick låna en kniv och skar upp den stora frukten. Det känns verkligen exotiskt att få sitta och äta en ”jackfruit” med bara händerna. Man får verkligen kämpa att få loss det goda ”innerköttet”, klämma ut kärnan och sedan tugga det mjuka men sega fruktköttet. För att sedan få bort ”klistret” som fastnar på händerna måste man ha en särskild tvål.

På väg ner mot savannen stannade vi på en utsiktspunkt där man kunde se nästan hela Queen Elisabeth National Park. Nedan för den utsiktspunkten tog sedan Stephen med oss på en tur i en ”savanna woodland” natur. Vi gick utefter en väg och såg några fler för oss nya arter. Kaj sa att ”det här är nog den farligaste fågellokalen som jag skådat fågel på”. Man syftade då på alla de elefantstigar som gick rakt ut i buschen från vägen. Han hade knappast hunnit säga det för än en grön landrover stannar vid oss och säger att ”det är alldeles för farligt att gå här”. Stephen blev lite sur på honom för han har jobbat fem år i parken som ”ranger” och har många gånger gått här. Men men, har man blivit varnad är det bäst att gå in i bilen och åka bil tillbaka på vägen och hem till lodgen och restaurangen.

One thought on “Jackfruit

  1. Fantastisk reseberättelse! Är så glad över att Kaj får uppleva allt detta med vänner som betytt mycket i livet. Ha det fortsatt bra allihopa!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s