Alla dessa gräs – om naturupplevelsen

Vad är en naturupplevelse egentligen?

Ska man beskriva den med ord så är det inte alltid så lätt. En naturupplevelse kan vara så mycket. Jag har tidigare beskrivet fågelskådandets essenser som t.ex. estetiska och evolutionära upplevelser.

Efter en jobbig arbetsvecka så är några timmar i naturen en välbehövlig rekreation där man kan andas och koppla av. Det är en av de vanligaste naturupplevelserna. Man mår bra av skönhet, sol, frisk luft och att få röra på sig.

Men då och då har jag fått vara med om djupare naturupplevelser. Ska man beskriva dem i en vanlig text så förminskas de lätt. Det är som om dikten är den form som bäst kan återge eller försätta en i den stämning eller ”förståelse” som är naturupplevelsens kärna. Ska man gå riktigt djupt så är det inte säkert att dikten heller kan nå till den sanna nivån som gör upplevelsen rättvisa. Kanske är det musiken som kan komma närmast?

”Utskärgård” av Bobbie Ericson och ”Hebriderna” av Felix Mendelsohn är två exempel på musik som på ett nästan magiskt sätt beskriver den natur de skall beskriva. Vad är det i dess stycken som gör att man kan se och uppleva naturen bara genom att lyssna på dem?

”Gammal fäbodpsalm” är också ett exempel på musik som för en till en speciell natur efter bara några toner. Lars Erik Larssons pastoralsvit likaså. Carl Nielsens ”Helios” är soluppgången!

En av mina starkaste naturupplevelser fick jag i slutet av sommaren 1980. Jag hade inventerat  naturen i Oxelösunds kommun och växtkarterat fastlandet och de större öarna i skärgården. Varje dag hade jag tillbringat nästan 8 timmar i naturen och sedan flera timmar hemma på kvällen artbestämmande alla växter jag hittat. Speciellt gräsen tog mycket tid men var väldigt fascinerande i sin enkelhet. Att lära sig bestämma dem och känna igen dem ute i naturen var verkligen en ekologisk och evolutionär upplevelse.

Så en dag i slutet av sommaren gick jag på en äng i närheten av Isakslund. Jag kände igen alla arterna på ängen som om de var mina ”vänner”. När jag gick i gräset fick jag en känsla av att vara totalt i nuet. Stod där tillsammans  gräsen och såg och förstod hur förbunden jag var med dem som levande varelser på jorden. Kände en frid som övergår allt förnuft. Kände mig ett med det stora och det lilla runtomkring mig. Kände hur jag var en del av livet som jag delade med alla andra varelser på jorden. Flera år senare kom sången om ”den gamla gråa kråkan” och en morgon vaknade jag på Råby Gård och dikten ”Gräs” skrevs ner inom en timme.

Mina tidiga morgonturer på Lundaslätten i min ungdom kan sammanfattas av två rader:
”På slätten växte rågen och där satt jag under himlen
och fick en glimt av evighetens rymd där ovanför.”

En djup naturupplevelse är en andlig upplevelse för mig. Det är då som jag känner mig som närmast den kärna som finns  i religionerna så som jag kan förstå den. Det är då jag känner mig som ett med ”varat”. Naturen är min ”bibel” och min ”psalmbok”. Den kraft och det ”varande” som genomsyrar allt levande kallar jag för ”Gud”. Skogen, havet, stranden och sjön är min ”kyrka”.

Den del av mig
som vill allt väl
det är min själ

Musiken, dansen, bildkonsten, den skapande processen och naturupplevelsen är för mig väldigt lika. De är essenser av ”varandet”.

Genom våra skapande konstarter kan vi få en djup och personlig förståelse av vår natur. Kulturen är en väg till förståelsen av naturen bredvid vetenskapen.

Alla dessa sånger – om den skapande processen

Året är 1984. Det kommer sång efter sång ur mitt huvud. Jag börjar att skriva ner stroferna och nästan genast är det en melodi i huvudet. Melodin bär orden och snart så står det en till rad skriven. Det rimmar också ofta. Ibland blir det allitteration. Jag tycker om allitteration. Det skapar en sorts urkänsla i orden.

Hur den skapande processen startade på den arktisk tundran har jag berättat i bloggen den 20 mars. Det har gått tre år sedan dess. Jag har gått över från att spela trombone till att spela gitarr och jag tar gitarrlektioner en dag i veckan. Att byta instrument gav skapandet en kick framåt. Nu kunde jag sjunga till melodierna jag spelade. Jag kunde också spela ackord.

1982 – 1983 gjorde jag lumpen som vapenfri på ett tvåspråkigt daghem i Lindängen i Malmö. Hälften av barnen var från Chile och Bolivia och hälften från Sverige. Jag sjöng dagligen med barnen. När vi sjungit de vanliga svenska och latinamerikanska sångerna började jag att hitta på egna sånger med barnen. Det var enkla melodier med enkla texter. Jag hade inspirerats av Kjell Höglund som gjorde skiva efter skiva med personliga, ofta underfundiga och djupa sånger.

Det kunde låta så här:

Frukostvisa
Vi äter smörgås, med ost och smör
och paprika och tomat
och ibland lägger vi på en korv!

Vi äter gröt med sylt och mjölk
och vänder skeden i mun,
så hälften hamnar i knät.

Vi äter smörgås med ost och smör
och paprika och tomat.
Och ibland äter vi bara upp smöret.

Eller så här:

”Man får inte slå varran i huvet”
Man får inte slå varann i hu´vet med en trumma.
Man får inte slå varann i hu´vet med en trumma.
För det gör ont!

Mar får inte slå varann i hu´vet med en cykel.
Nej man får inte slå varann i huvudet med nån´ting alls.
För det gör ont!

Man får inte slå varann i hu´vet med en gris.
Nej man får överhuvudtaget inte slå varann i huvudet med nån´ting alls!
För det gör ont!

Det jag lärde mig om den skapande processen på daghemmet var att bara sätta igång och skapa. Inte tänka så mycket utan bara ta några ackord och sjunga det som kommer i huvudet. Det var flera små barnvisor som kom till på detta sättet.

1983 – 1984 efter att jag slutat min vapenfria tjänst började jag på Lunds teaterskola för att utbilda mig till sagogestaltare. De hade lektioner halva dagar och de andra halvorna  läste jag etnologi. Etnologikursen handlade också mycket om folksagor. Man kan säga att jag fick teorin om sagorna på förmiddagarna under etnologilektionerna och praktiken på eftermiddagen då jag lärde mig gestalta dem.

Under teaterövningarna så tränade vi på att plocka fram delar av, eller hela sagor och uttrycka dem på personliga sätt. Jag försökte att få ihop sagogestaltning, sånger och musik. Genom att läsa en saga och försöka förstå essensen eller den ”arketyp” som kom fram i sagan försökte jag sedan att omforma det jag förstått i en eller flera sånger.

Sagorna och myterna hjälpte mig att se olika mänskliga livserfarenheter och tillstånd man som människa kan vara i. Genom ord som blev till sånger gjorde jag sagorna och deras berättelser till mina.

Så här kunde jag tolka ”Hans och Greta” t.ex.:

I ditt mörka bås
När du sitter i ditt bås
bakom bom och lås,
och inte tar dig ut,
din tid syns slut.
Undrar hur det blev så här.
Tiden på dig tär.

Du väntar på din död
i din stora nöd.
Ditt mörker fick dig fast.
Blev dig till en last.
Fast du är rätt ung
känns tiden lång och tung.

Du sitter för att gödas.
För att på nytt få födas
till ditt nya liv.
Ta ditt stora kliv.
Livet kommer ge dig kraft.
Ge dig allt du inte haft.

I början av 1980-talet hade jag också läst några böcker av Carl-Gustav Jung och jag skrev upp mina drömmar när jag vaknade varje morgon. Min dagbok var lika full av drömmar som av vad som hänt i verkligheten. Detta tror jag gödde min fantasi och hjälpte mig att få kontakt med min skapande process.

Själva processen kunde komma igång genom inspiration när jag läste något eller spelade något på gitarren. En film eller en händelse i livet som berörde mig känslomässigt kunde också få igång processen. När jag sedan satt och skrev och/eller spelade och sjöng för mig själv kändes det många gånger som det var en speciell del av mig som levde undanskymd i dagliga livet men som kom fram vid skapandet som ”gjorde jobbet”. Ibland, som när jag skrev orden till ”Gräs”, var det som om den skrev sig själv. Orden bara kom. När orden var där kom sedan melodin.

Den skapande processen när det gäller sånger ebbade sedan sakta ut och den sista sång jag skrev var vaggvisan till min dotter Josefine 1989.

80-talet var sångernas årtionde för mig.

Men den skapande processen använde sig sedan av andra uttycksformer. Jag hittade på och berättade sagor direkt ur huvudet för mina barn och deras kompisar när de var små. Under min tid på AmuGruppen och som egen företagare i mitt företag Arbus gjorde jag olika former av utbildningar.

Nu får den kreativa processen uttryck genom denna blogg och genom att försöka komma på hur jag skall lägga upp undervisningen i ”det nya skolparadigmet”.

Sång vid det heliga berget Helags

Det sveper idag över fjället en vind
utav tro, utav hopp, utav kärlek så blind
som varken vill ha eller äga.

Den föddes ur människohjärtat en natt
när hon ensam, bruten och längtande satt
och ingenting syntes att hjälpa.

När allting var mörkt och hon just givit opp
kom en kraft, den var stor, den var fylld utav hopp
som sänd över heden av Herran.

Det var som hon suttit vid elden och bett.
Hon var allt, hon var ett med allting som skett
och med allt som kan tänkas att vara.

All rädsla och grämelse, fruktan for bort
och det höga hon gjort det blev till en port
in mot salighetsängder så sköna.

Den vinden har farit förbi mången gång.
Den har diktats, har skrivits och sjungits som sång
överallt där som människor samlats.

Den har hjälpt allt det svaga som åter fått mod.
Den har stärkt allt det sanna som finns på vår jord
och som evigt skall va och förbliva.

Dan Frendin 1986

Gräs

Ensliga gräs där står
i vaken, naken natur.
Jag hoppas att du förstår:
de är grunden för din kultur.

Vete, havre, majs och råg
alla tillhör gräsen.
Märkte du när du dom såg:
de gör inget väsen.

De står där utan prålig färg
och utan skrytsam prakt
men kan täcka vida berg
och har en väldig makt.

Du människa på jorden
vad lätt du lidit nöd
i Kina eller Norden
om du inte fått ditt bröd.

Tänk alla kor som gått och betat,
som gett skinn och mjölk och kött.
Det är efter gräs de letat
hela livet tills de dött.

I skir och vacker enkelhet
på åkrar och bland träd,
i massor eller ensamhet
där står hon stark och späd.

Från kustens karga klippa
till skogars skuggig lund
där vajar hennes vippa
för vinden någon stund

Och när hon inte längre är,
när hon har blivit mylla,
en annan växt kan växa där
och samma plats förgylla.

Gräset hon är pionjären
som ger liv åt mager mark.
Hon tillhör första hären
som sänds ut från livets ark.

Tillsammans kämpar hon
med mossor och med lav
att fylla alla klippor
med kraft från hav till hav.

Dan Frendin 1984

Balladen om den gamla gråa kråkan

Jag kom flygande en natt. Jag var den gråa kråkan,
som flugit över land och sjö och hittat havet nu.
Vart jag titta såg jag bara vatten och en himmel.
En horisont i fjärran och sedan inget mer.

Jag började bli trött i mina svarta vingar
men hur det nu än var så bar de faktiskt än.
Jag tänkte på allting som hänt och allt jag har fått se
När inget annat stör så tänker man så bra.

Jag kände tacksamhetens tårar
väcka mina vårar
till liv igen.

Nog var det ganska fint på land, på alla dessa ställen.
I skogen fann jag ro ibland, i staden fann jag vänner.
På slätten växte rågen och där satt jag under himlen
och fick en glimt av evighetens rymd där ovanför.

Men eftersom jag var en kråka ville jag ju flyga
och flyger man tillräckligt länge kommer man ju långt.
Det var därför som jag nu en natt var kommen över havet
och som alltid var det mörkast innan det blev dag.

Jag kände tacksamhetens tårar
väcka mina vårar
till liv igen.

Långt därborta fick jag se en sten som stack ur vattnet.
Med mina sista krafter flaxade jag dit.
Det var en sten som vissa skulle kalla för en klippa.
Men jag, jag kálla den som vanligt för en ö.

Jag slog mig ner rätt snabbt och skulle till att somna
när jag ryckte till för vad jag där fick se.
Här fanns det faktiskt inte bara luft och sten och vatten.
Här fanns det något annat och jag vaknade helt tvärt.

Där fick jag se ett gräs som växte i en spricka.
Jag satt förstummad kunde inte säga något alls.
Där satt jag strå mot öga med själva, själva livet
och allt jag sökt och letat fann jag i ett gräs.

Jag kände tacksamhetens tårar
väcka mina vårar
till liv igen.

Dan Frendin 1984

Vaggvisa

När natten nu den kommit har och du har gått till säng
Då kallar du på änglarna som tar dig till sin äng
Där får du frid, där får du ro, bland ängens blom och blad
Där får du hopp, där får du tro, så du kan vakna glad

När ljuset sedan sprider sig och kittlar på din kind
Då änglarna med varsamhet likt som en sommarvind
tar dig till de vaknas värld med lugn och säker hand
hjälper dig på livets väg igenom livets land.

Dan Frendin 1989

Tiden, tiden

Tiden, tiden den står stilla
tanken är som i en vik.
Ingen, ingen gör dig illa
och du känner dig så rik.

Lugnet, lugnet är en gåva
styrker glädje, harmoni.
Det gör att du skönt kan sova
vakna, vara pigg och fri.

Dan Frendin 1984

Solens vandring

Minsta lilla frö som börjat gro
dras av solen upp mot himlens rymd.
Fröet som har rotat sig i ro
vill nu inte längre ligga skymd.

Alla gröna bladen vill slå ut.
Inte längre ligga i sin gren.
Och när knoppen tid har tagit slut
vill dom komma ut i solens sken.

Solen har vandrat ett stycke
över himlen sen sist
och jag har kastat mycket
av det som var trist.
Och med hjälp utav den gyllne lyktan
kan jag skingra mörkret med mitt ljus.

Larven den får länge gå och krypa.
Bli en puppa under någon tid.
Men när vårens vatten börjar drypa
då så tar en vacker fjäril vid.

Björnen sover, björnen sover i sitt lugna bo
på en bädd av mossa, ris och lav.
Men när han på värmen börjar tro
vaknar han, går ut och ger sig av.

Solen har vandrat…….

Någon dag så måste jag väl våga
ta mitt nya steg som jag vill ta
och inte bara gå omkring och fråga
mig om det är det som jag vill ha

Någon gång så måste det ju hända
det som jag har gått och väntat på.
Någon dag så måste det ju vända
i det ögonblick som jag kan nå.

Solen har vandrat…….

Dan Frendin 1984

Tiden…

…då dygnet är till bredden fyllt av liv.

Redan innan solen går upp hör man skränet från skrattmåskolonin i fjärden där jag bor. Koltrastarna sjunger. I den lilla dammen vid rondellen in till Varvsholmen simmar det en sothöna och söker föda sedan ett par veckor. Den fick sällskap av en rörhöna häromdagen men nu är rörhönan inte där längre.

Förmiddag är skola. Timmar fulla av möten med ungdomar på väg ut i livet. Ungdomar som kämpar för sina betyg eller sin idrott. Korridorerna sjuder av liv.

På skolgården blommar de rosa träden! De står i fullaste blom just nu och vår skolgård påminner nästan om en japansk trädgård.

Lunch och mat. Prat om livet.

Eftermiddag möte fullt av idéer. Hopp om att kunna förändra. Hopp om att vi skall kunna förnya undervisningen och hitta nya sätt att hjälpa våra ungdomar till att bli ansvarstagande och engagerade samhällsmedborgare.

Mera möten.

Mera mat.

…..och så kommer då dagens dans! Sh´bam! Att åter få känna sig lycklig. Att kunna sväva fram över golvet och låta musiken lyfta ens själ.

Vid dagens slut måste jag hämta mossa till veckans labb. I skymningen fladdrar fladdermöss förbi. Fisktärnans läte skär genom kvällen och blandar sig med en hägers hesa ljud. I flera väderstreck hör jag nattens näktergalar. Nattsångarnas tid har börjat.

Även i mörkret sjuder dygnet av liv.

Om fågelskådningens natur

Så här års händer det mycket i fågelvärlden och åker man till Ölands södra udde kan man vara säker på att se massor av fågelskådare. Kristi himmelfärdshelgen brukar vara den helg då skådarna samlas på Öland och åker runt ön under fyra intensiva dagar. I år kom helgen tidigare än vanligt. Det brukar vara vecka 21 som är den optimala fågelveckan på Öland på våren och vecka 41 på hösten när alla sibiriska tättingar mm kommer förbi.

Havsörn och kråka, Kapelludden, Öland maj 2013

Havsörn och kråka, Kapelludden, Öland maj 2013

Fågelskådning eller ornitologi som det heter med ett finare namn har blivit en aktivitet som fler och fler håller på med. Sveriges Ornitologiska förening har nästan 16 000 medlemmar.

Det var fågelskådningen som startade mitt naturintresse som sedan utvecklades till ett allmänt biologi intresse som sedan gick över till ett livsengagemang för hållbar utveckling.

Under 70-talet och början av 80-talet var studiet av fåglar en stor del av mitt naturengagemang och det jag tecknade mest. Jag glömmer aldrig de första veckorna i oktober varje år i gymnasiet då jag och min vän Claes Svedlindh alltid såg till att få arbeta som assistenter på Enskärs fågelstation vecka 40 i den Sörmländska skärgården.

På senare år har jag tagit upp fågelskådningen och försöker att vara ute i markerna så mycket jag hinner.

Vad är det då som gör fågelskådningen till ett så givande intresse? Vad är det som gör att man kan gå upp tidigt en lördag eller söndag för att i gryningen möta dessa bevingade varelser när de kommer till eller lämnar Sverige eller markerar revir i någon skogsdunge eller på en strandäng?

Det finns många olika svar på den frågan.

För det första så är det en estetisk upplevelse att se och höra fåglar. De är vackra att se på och i regel också att höra. Många av lätena förknippar man med vår som sånglärkans drillande och talgoxens filande. Storlommens tjut, korpen läte och tranans trumpetande inger en känsla av vildmark. Listan kan göras lång på hur olika fåglar kan skapa stämning.

Fåglar är lätta att se och det är tillräckligt många olika arter för att det skall finnas både vanliga och ovanliga arter. Det finns inte heller för många olika arter så det går att hålla isär de olika sorterna ganska lätt. I alla fall de flesta även om det finns svåra fall som nästan bara specialister kan skilja åt.

Ofta räknar ornitologer hur många arter se sett. Man kallar det ”kryss” efter de kryss man sätter i en fågelista eller i sin fågelbok när man sett en art. Att samla kryss och att försöka få se så många arter som möjligt tror jag talar till en urgammal jägarinstinkt. Det finns också ett inslag av tävlan där man skall försöka se så många arter som möjligt. Detta underlättas nuförtiden med Artportalen där ”Dagens fågel” ligger. Det är en databas där alla ornitologer lägger in sina observationer. Databasen håller reda på vad som  setts och räknar ut varje dag hur många arter som var och en sett i olika ”grupper”. Det kan gälla ”årskryss”, ”månadskryss” eller hur många arter som man sett i ett landskap eller på en fågellokal t.ex.

För att se så många arter som möjligt finns det ett ”larmsystem” som heter ”Bird messenger system” eller BMS helt kort och gått. Det har de flesta ornitologer i sin mobil och får på så sätt veta om någon sett något sällsynt. Detta system gör att de ornitologer som är med i det samarbetar för att se så många arter som möjligt samtidigt som de tävlar. Det finns alltså också en stor social faktor med i fågelskådningen. På senare år har det spridits en större hjälpsamhet med att både hitta och artbestämma  svåra arter. Står man bland skådarna nere på Ottenby så får man ofta hjälp att artbestämma de arter man är osäker på. Jag har lärt mig väldigt mycket genom att bara stå nere på den sk ”Gubbhyllan” vid Ottenby fågelstation eller ute vid vindskyddet längst ner på Ölands södra udde.

Är man några kollegor och/eller vänner som delar fågelintresset blir helgernas fågelturer också socialt viktigt. Man hinner avhandla mycket om livet, jobbet eller vad man nu pratar om när man tar sig till och från fågelområdena.

Åker man på larm eller bara vill ut för att se olika fåglar så gör det att man verkligen kommer ut i naturen. Man får se platser man annars aldrig skulle ha fått se. Man får frisk luft och rekreation om man nu inte sitter i bilen för mycket. Man kan göra en lördag eller en tisdagseftermiddag till ett äventyr när man t.ex. skall försöka hitta den där ökenstenskvättan som skall finnas på den där stranden på Ölands östra kust. Eller när man skall försöka hitta polyglottsångaren i ”den glesa björken” uppe i Klimpfjäll i Lappland. Ofta hittar man faktiskt de kända rariteterna som larmats ut. En gång när vi kom till Kvismaren kl ett på natten för att höra den mindre sumphönan så stod det en ”guide” vid parkeringen som sa till oss att ”ta den där stigen 50 meter bort och gå över taggtråden och fortsätt 200 m framåt. Då hör ni den”. Det gjorde vi!

Att vara ute själv och titta på fåglar ger en tid för att gå och tänka och landa i sig själv efter en tuff arbetsvecka.

Ju fler arter som man lär sig att känna igen och se skillnad på ju intressantare blir det. Kunskap kan i sig ha ett värde. Att veta något om en fågelart på djupet ger en tillfredsställelse som är svår att beskriva i ord. Att se en ny art är som en evolutionistisk upplevelse. Man ser en pusselbit till i livet stora väv och utvecklingsprocess. Man ser ”en nyans till” i livet som kan läggas till de man sett tidigare.

Att lära känna olika arters biologi och ekologiska krav gör att ens vetenskapliga kunskaper stärks och man känner en större meningsfullhet. Man får ihop allt som man sett och lärt sig under sina fältstudier. Att komma dit tar flera år men när man väl är där är själva kunskapen något som ger en ett värde i sig, en kunskapstillfredsställelse. Att veta något grundligt känns bra och ger en sorts mening till livet. Den som någon gång gett sig tid att studera en djur eller växtart och lärt sig allt den kunnat om den vet vad jag talar om.

Men en av de intressantaste aspekterna om fågelskådningens natur förstod jag när jag läste Howard Gardners bok om de 8 intelligenserna (Intelligenserna i nya perspektiv).

Hans första bok ”De sju intelligenserna” tog upp följande intelligenser:

  • Språklig intelligens
  • Musikalisk intelligens
  • Logisk-matematisk intelligens
  • Spatial eller ”konstnärlig” intelligens. Förmåga att se i olika dimensioner.
  • Kroppslig-kinestetisk intelligens. ”Rörelseintelligens”.
  • Interpersonell intelligens
  • Intrapersonell intelligens

När han sedan forskade vidare hittade han den åttonde: naturintelligensen. Det är den intelligensen som gör att vi kan skilja olika arter och sorter från varandra. Den har varit viktig under hela våra utveckling för att vi som art skall kunna skilja på ätliga och oätliga arter, vilka arter som är farliga och vilka som kan vara oss till hjälp.

När vi är ute och skådar fågel och artbestämmer allt vi ser så använder vi vår naturintelligens. Precis på samma sätt som vi använder vår musikaliska intelligens när vi spelar ett instrument eller sjunger i kör eller när vi använder vår kinestetiska-kroppsliga intelligens när vi dansar.

Att skåda fågel är som att musicera, dansa eller skriva poesi. Vi uttrycker en av våra grundläggande intelligenser.

Vitkindade gäss. Kapelludden, Öland maj 2013.

Vitkindade gäss. Kapelludden, Öland maj 2013.