Jag kom flygande en natt. Jag var den gråa kråkan,
som flugit över land och sjö och hittat havet nu.
Vart jag titta såg jag bara vatten och en himmel.
En horisont i fjärran och sedan inget mer.

Jag började bli trött i mina svarta vingar
men hur det nu än var så bar de faktiskt än.
Jag tänkte på allting som hänt och allt jag har fått se
När inget annat stör så tänker man så bra.

Jag kände tacksamhetens tårar
väcka mina vårar
till liv igen.

Nog var det ganska fint på land, på alla dessa ställen.
I skogen fann jag ro ibland, i staden fann jag vänner.
På slätten växte rågen och där satt jag under himlen
och fick en glimt av evighetens rymd där ovanför.

Men eftersom jag var en kråka ville jag ju flyga
och flyger man tillräckligt länge kommer man ju långt.
Det var därför som jag nu en natt var kommen över havet
och som alltid var det mörkast innan det blev dag.

Jag kände tacksamhetens tårar
väcka mina vårar
till liv igen.

Långt därborta fick jag se en sten som stack ur vattnet.
Med mina sista krafter flaxade jag dit.
Det var en sten som vissa skulle kalla för en klippa.
Men jag, jag kálla den som vanligt för en ö.

Jag slog mig ner rätt snabbt och skulle till att somna
när jag ryckte till för vad jag där fick se.
Här fanns det faktiskt inte bara luft och sten och vatten.
Här fanns det något annat och jag vaknade helt tvärt.

Där fick jag se ett gräs som växte i en spricka.
Jag satt förstummad kunde inte säga något alls.
Där satt jag strå mot öga med själva, själva livet
och allt jag sökt och letat fann jag i ett gräs.

Jag kände tacksamhetens tårar
väcka mina vårar
till liv igen.

Dan Frendin 1984