Ensliga gräs där står
i vaken, naken natur.
Jag hoppas att du förstår:
de är grunden för din kultur.

Vete, havre, majs och råg
alla tillhör gräsen.
Märkte du när du dom såg:
de gör inget väsen.

De står där utan prålig färg
och utan skrytsam prakt
men kan täcka vida berg
och har en väldig makt.

Du människa på jorden
vad lätt du lidit nöd
i Kina eller Norden
om du inte fått ditt bröd.

Tänk alla kor som gått och betat,
som gett skinn och mjölk och kött.
Det är efter gräs de letat
hela livet tills de dött.

I skir och vacker enkelhet
på åkrar och bland träd,
i massor eller ensamhet
där står hon stark och späd.

Från kustens karga klippa
till skogars skuggig lund
där vajar hennes vippa
för vinden någon stund

Och när hon inte längre är,
när hon har blivit mylla,
en annan växt kan växa där
och samma plats förgylla.

Gräset hon är pionjären
som ger liv åt mager mark.
Hon tillhör första hären
som sänds ut från livets ark.

Tillsammans kämpar hon
med mossor och med lav
att fylla alla klippor
med kraft från hav till hav.

Dan Frendin 1984