Det sveper idag över fjället en vind
utav tro, utav hopp, utav kärlek så blind
som varken vill ha eller äga.

Den föddes ur människohjärtat en natt
när hon ensam, bruten och längtande satt
och ingenting syntes att hjälpa.

När allting var mörkt och hon just givit opp
kom en kraft, den var stor, den var fylld utav hopp
som sänd över heden av Herran.

Det var som hon suttit vid elden och bett.
Hon var allt, hon var ett med allting som skett
och med allt som kan tänkas att vara.

All rädsla och grämelse, fruktan for bort
och det höga hon gjort det blev till en port
in mot salighetsängder så sköna.

Den vinden har farit förbi mången gång.
Den har diktats, har skrivits och sjungits som sång
överallt där som människor samlats.

Den har hjälpt allt det svaga som åter fått mod.
Den har stärkt allt det sanna som finns på vår jord
och som evigt skall va och förbliva.

Dan Frendin 1986