Månadsarkiv: februari 2013

Det nya radioparadigmet

Publicerad den av
Svara

Precis som skolan går igenom ett paradigmskifte gör också radion det. När jag var liten var ett radioprogram bara ett radioprogram. Nu är det också en hemsida, en blogg med foton och ofta även en facebooksida och ett twitterflöde.

Som lärare kan man ha mycket mer nytta av ett radioprogram nu än på den tiden radio bara var radio. Genom facebooksidan kan man följa det redaktionella arbetet som hos t.ex. Klotet. Det går att lyssna när som helst genom facebook. Genom att Klotet t.ex. sparar sina inslag och kategoriserar dem i ett arkiv är deras hemsida en hela tiden uppdaterad lärobok. Detta både för mitt behov av omvärldsbevakning och för elevernas inlärning om man vill använda något radioinslag som öppen lärresurs.

Här är klotets olika delar:
Klotets hemsida och blogg
Klotets facebook sida 
Klotets twitter

Alla Sveriges Radios program verkar ha hemsidor men inte alla har facebooksidor. Metropols hemsida innehåller mycket material. Det finns  arkiv, låtlista, möjlighet att önska en låt mm. Se här: Metropol.

Hur ett programs publikkontakter är beror säkert på vad för slags program det är och vilken målgrupp man har. Hur användbart materialet är för skolan varierar också. Här är några programs hemsidor:

Världshistorien:
Hemsida
Facebooksida

P3 Dokumentär:
Hemsida

Lundströms bok radio:
Hemsida

Här är några programs facebooksidor:
Studio ett
Vetenskapsradion
Kossornas planet
Din Gata

Yasmine El Rafie på Sveriges radio har skickat mig fler bra länkar att kolla in om man vill förstå hur Sveriges Radio jobbar nu.

Radio Sweden:
https://www.facebook.com/radiosweden

P3 dokumentär
https://www.facebook.com/P3dokumentar
(Inte så aktiv)

Lundströms bokradio arbetar genom att man bli vän med Marie Lundström på facebook. Det är något redaktionen valt, inte på vår inrådan.
https://www.facebook.com/P3dokumentar

Metropol finns här:
https://www.facebook.com/sverigesradiometropol

Tror de flesta finns på twitter också.

 

OER

Publicerad den av
Svara

OER betyder ”open educational resources” – öppna lärresurser. Det är allt det som finns ute på internet som man kan använda som ett ”läromedel”. Begreppet är väl känt internationellt men inte i Sverige. Därför kan jag rekommendera artikeln i Engelska Wikipedia om man skall få en bra grund för att förstå det: Open educational resources. Det är ganska symptomatiskt att det inte idag finns någon motsvarande artikel i svenska Wikipedia.

Unesco har arbetat med frågan sedan länge. Förra året togs en internationell deklaration  om OER:
Paris OER deklarationen

Denna vecka har det genomförts ett par viktiga arrangemang när det gäller OER. I måndags den 4 februari var det ett seminarie om digitala lärresurser på som SIS, SKL, DiU och VLM arrangerade. Här finns dokumentationen i form av videos och länkar:

Hur kan vi använda digitala lärrresurser i skolan?

En viktig sak som seminariet tog upp var det standardiseringsarbete som gjorts och som dagens efter lades ut på internet i form av en vägledning:

Standard för läroresurser

Seminariet har sammanfattats bra i Stefans Pålssons omvärldsbloggen:

Tekniska standarder gagnar pedagogisk utveckling.

I tisdags 5 februari var det ett webinarium som handlade om öppna lärresurser som OER Sverige anordnade. Där gick man igenom hur det nordiska samarbetet om OER framskridit i form av ”Nordic OER alliance” och man fick en bild av hur långt efter Sverige ligger i denna fråga. Internationellt är den stor men i Sverige vet man knappt vad OER är för något. Här finns en inspelning:

Open Education – global challanges

Ett tågmöte

Publicerad den av
2

Vi kan mötas på många sätt. Ett av de mest givande sätt jag har mött människor på är på tåg. Man har en lång resa framför sig och den person man råkat komma bredvid i tågstolen har ingenting särskilt för sig de närmaste timmarna heller. Den andra människan är inte på något sätt involverad i ens liv och man kommer antagligen aldrig mer att träffas. Det gör att man kan öppna sig och prata fritt om allehanda saker som är viktiga. Ofta har jag kommit fram till min destination berikad av sådana möten.

Ett av de, för mitt yrke, viktigaste mänskliga möten jag haft hade jag på ett tåg för över 30 år sedan. När jag igår skrev ner mina anteckningar från inledningen av min Alaskaresa fick jag upp sidan från den femte juli 1981 där jag beskrivit detta möte. Jag hade inte läst det sedan 80-talet.

Vi hade vandrat i Denali National Park ett par veckor och skulle resa vidare söderut till Anchorage.Vi gick på tåget.

”Jag hamnade utanför de andra i min grupp som satt två och två. Detta gjorde det möjligt för andra att sätta sig bredvid mig. Jag tycker det är bra att sitta så för då kan man få kontakt med andra. Det satte sig en tjej bredvid mig som stannat ett dygn vid Denali. Vi kom att sitta och prata med varandra i sex timmar non-stop. Ingen av oss hade pratat med någon på ett tåg så länge utan avbrott. Hon hade jobbat som lärare i ett år i den lilla staden Aklavik med 800 invånare. Den kom till 1917. Man trodde snart den skulle förstöras för att McKenzie flodens delta ändrade sig ständigt. Man flyttade över administration mm och gjorde ett nytt samhälle på andra sidan floden. Många trivdes inte utan flyttade tillbaka.

Hon hade många kreativa idéer om undervisningen för vad som motsvarar vårt mellanstadie. Grundidén var att använda barnens egen värld omkring dom som utgångspunkt för all undervisning. Hon försökte att lägga så mycket som möjligt av undervisningen utomhus. Integration av de olika ämnena var viktigt för henne.

Några exempel:
1. För att lära ut delade tal fick barnen baka en äppelpaj. Då ingick matte (hur mycket av varje ingrediens), kemi (vad händer när man blandar saker) och språk (att läsa recept). Sedan delade de de olika pajerna olika mycket och åt upp allt till sist.
2. För att lära ut geometri gick hon ut med barnen på gatan och letade efter geometriska figurer i deras vardag.
3. På en julavslutning hade barnen en ”Magic show” där de hade olika stationer med bl.a. astrologi, spå i hand och numerologi. Det sistnämnda gick ut på att utifrån olika sätt att göra om sitt namn och födelsedatum komma fram till ett nummer. Varje nummer motsvarade sedan en egenskap, t.ex. att vara noggrann, duktig och vänlig. Bara positiva egenskaper togs med. Barnen fick styrkt självkänsla. Hennes klass fick hålla ”undervisning” för de andra klasserna på de olika stationerna. Barnen tyckte det var så intressant se hon kunde bara stå och se hur allt flöt.

Kreativitet var något som hon hade och kunde inspirera andra att få.

Sen berättar dagboken en massa fakta om Canada som hon berättade för mig. Hon beskriver också hur hon låter barnen arbeta med sina egna ”legends” och skapelsemyter.

Dagboksanteckningen slutar med: ”Efter sex timmars pratande var vi tillbaka i Anchorage. Solen gassade och vi gick uppför den långa trappan till centrum.”

Sen sågs vi aldrig mer. Så som ett tågmöte skall vara.

Detta mötet gav mig en ny syn på vad utbildning kan vara. Det sådde ett frö till det som jag sysslar med nu i den digitala eran. När jag läser dessa anteckningar ser jag att det är de grundprinciper som vi nu förverkligar på våra Global profil kurser och i den naturkunskap undervisning som jag vill utveckla. Jag fick de första idéerna till detta på ett vildmarkståg som körde fram genom en av de mest undersköna naturområden jag upplevt

Vi möttes. Hon förde kunskapen vidare.  Över 30 år senare förverkligas den i en annan skolform, i en annan tid, på en annan kontinent och med nya tekniska hjälpmedel. Det hon visade mig var hur intressant ett lärarjobb kan göras. Hon var en av de som inspirerade och påverkade mig att större delen av mitt liv vilja arbeta som lärare.

Där kunde dagens bloggpost sluta. Men det finns en fortsättning. Under årens lopp så har jag hittat lappen med hennes namn och adress som jag fick innan vi skildes åt. Jag har hittat den ungefär varje gång jag flyttat och har varje gång undrat vad det blev av henne.

När sedan Facebook kom fick jag idén att försöka hitta henne. Jag skrev in hennes namn och fick fram fem som hette så. Skrev till alla och fick svar: ”No I live in Florida. I have never been in Alaska. But good luck to find your friend” och liknande svar tills den femte svarade: ”Yeas that was me!”

 

”Iter Alaskicum”

Publicerad den av
2

Vad är det som göra att resor är så utvecklande? Det är en fråga jag funderat över mycket. Det är en fråga som har många svar som jag kan se.

Under min tid i Lund på 80-talet fick jag en finsk vän. Hon sa en gång att ”när hon kom till Sverige, så kände hon sig mycket friare. Det är något med kulturen och språket” sa hon. Hon kunde släppa fram sidor i sig som inte kunde komma fram när hon var hemma i Finland.

De sista åren har jag gjort flera resor till Uganda. Ett land som har dansen i blodet. Var man än kommer dansar de och har uppvisningar för oss. När vi nu kom hem efter sista resan och jag gått igenom en viktminskningskur som gör att jag känner mig lätt igen ville jag pröva det där med gruppdans. Jag visste också att nästa år kommer jag kanske inte kunna gömma mig bakom kameran längre när vår svenska grupp ombeds att gå fram och dansa inför de 1000 elever som sitter på skolgården i Kisubi Mapeera. Därför testade jag Sh´bam och blev fast. Det är också svårt att missa Bodyjam på söndagar. Aerobic dance och Zumba fitness gör också att jag känner mig lycklig. Tacksam att jag så här över 50 har fått bort kulmagen och får möjlighet att känna lätthet och den frihetskänsla som dansen ger. Utan resorna till Uganda hade jag aldrig varit där nu!

Kring sekelskiftet hade jag möjlighet att få följa med på tre resor till Ryssland på kort tid. Där hände det också något med den personliga utvecklingen. När man satt och åt kunde värden, en man med stort ryskt skägg, peka på en med hela handen. Det betydde: ”Du skall hålla tal!”. Det var bara att ställa sig upp och på knagglig engelska prisa den gästvänlighet man mött och försöka få dem att förstå att vara rädda om sin kultur. Jag tyckte det var hemskt att se hur de rev det som såg ut som ekobyar och byggde höghus som liknade våra miljonprojektsbyggen. Att våga tala fritt och säga vad man tycker! Det kändes härligt.

Fick också en dans upplevelse där. Efter maten gick alla upp, ung som gammal, och ställde sig i en ring och dansade. Plötsligt började mina ben att dansa kosackdans! De bara liksom dansade av sig själv! Det gick inte annat än att dansa kosackdans till den musiken. Jag berättade vad jag kände för en av de ryska värdarna. ”Ja det där är allmänt känt! Det har Tolstoj beskrivit så bra i Krig och fred” fick jag till svar.

Den resa som betytt mest för mig och som blir svår att slå när det gäller personlig utveckling är ändå resan till Alaska 1981. Jag hade varit ganska blyg under min uppväxt men efter en vecka själv i Fairbanks så var min blyghet botad för alltid. Det gick inte att vara blyg i USA. Alla pratade ju med en hela tiden! Och blygheten satt nog lite i det svenska språket. Det var lättare att prata fritt på ett annat språk.

Redan innan vi kom iväg hade resan betytt mycket. När vi hade återträff efter 30 år 2011 plockade vi fram våra gamla dagböcker från resan. Här följer inledningen i min anteckningsbok inspirerad av Linnés Lappländska resa som på latin hette ”Iter Lapponicum”. Så här skriver en 21-åring till yngling som precis påbörjat sitt livs resa:

Iter Alaskicum

Sålunda började det:
En eftermiddag före påsk 1980 träffade jag en viss Lars Tranvik. Han sa att Björn Risinger och han skulle resa till Alaska sommaren 1981. ”Vill du följa med?” frågade Lars. ”Jag skall tänka på saken” sa jag.

Sålunda fortsatte det:
Det var grodkurs på Dörröds skola, maj 1980. Björn, Lars och Lena Ohlsson var med. Jag körde en transitbuss. Söder om Våmbsjön körde jag genom en allé. Plötsligt kände jag en stor frihetskänsla. ”Det är klart att jag skall med till Alaska”.

Hösten 1980 och våren 1981 följde förberedelsemöten på söndagkvällar. Men hur skulle jag få råd? Alaskaresan blev tyngden som gjorde att det inte var svårt att bestämma sig för att flytta till Råby Gård. Något jag inte ångrar. Det var heller inte svårt att att sluta läsa och börja jobba som illustratör. Något jag absolut inte ångrar! Sålunda har denna resa betytt mycket för mig innan den ens är gjord. Hade jag inte kommit iväg hade jag ändå varit tacksam för att allvarligt planerat den.

Så vart det då den 12 juni 1981. Lars pappa, Lars och Lena O hämtade mig på Råby Gård. Johan låg i sängen när jag sade hej. Vid stationen blev vi avkramade av Susanne T. Vädret var mulet. Jag var nysnaggad. Jag kunde känna hur vinden spelade över min hjässa. Tog tag i de små hårstråna och ruskade om dem. Jag ser fram emot resan. Jag ser fram emot att komma hem”

Sen hade vi alla som reste skrivit våra namnteckningar i min anteckningsbok, inklusive mig själv, och följande kommentar stod:

”Vilka är de egentligen? De följande veckorna ger nog svar. I alla fall som de är nu.”

Vi kom hem efter två månader och säkert 15 år efteråt så fick jag en känsla av att bli mig själv bara jag pratade om resan. Den monotona vandringen ”in the middle of nowhere” på tundran utanför Nome fick musiken att börja bubbla upp inom mig. Det blev början på flera års skapande där sånger och dikter liksom bara poppade upp om jag satt mig med min flöjt eller min gitarr. Hunger och stor fysisk utmaning tillsammans med den makalösa naturen förlöste en kreativ kraft. Jag blev mig själv och blev ett med denna kraft.

När jag nu sitter och bloggar och försöker producera en liten text varje dag så känner jag att jag får kontakt med den där kraften igen. Det är nog verkligen så att bloggandet gör att jag kommer hem i mig själv igen.

Resan som pedagogiskt verktyg

Publicerad den av
Svara

I Global profil gör vi en resa med eleverna till Uganda eller Sydafrika varje höst. En grupp åker till Entebbe i Uganda och den andra till Port Shepstone i Sydafrika under två veckor. Under dessa resor bor eleverna i familjer eller elevhem och vi lärare bor hos lärare. Vi deltar lite i den ordinarie undervisningen men har framförallt lektioner ihop i det utbytesprogram som vi genomför. Vi har arbetat med ”hållbart entreprenörskap” som tema och arbetar nu med olika case. I vårt program ingår också studiebesök på olika ställen som t.ex. Vi-skogen i Masaka, Uganda och Roben Island i Kapstaden.

Detta är den kurs, av alla jag varit med om, som känns mest meningsfull och verkligen leder till ökad kunskap och personlig utveckling för eleverna. När eleverna möter en annan kultur i verkligheten får de perspektiv på sina egna liv och allt de lärt sig i skolan. Vad jag har förstått genom att följa eleverna så gör en sådan resa att det de lärt sig teoretiskt i flera ämnen som religion, historia och samhällskunskap faller på plats. Personligt känns det som de på två veckor gör ett kliv på flera år i deras personliga utveckling.

På idrottprogrammet har vi en tre dagars paddling i Alsterån på våren. När eleverna sätter sig i kanoterna känner de sig ovana och kanoten känns ranglig. De kan hojta till för varje liten oförsiktig rörelse. Dag tre åker de obehindrat nerför forsar och parerar för stenar och tar i för att hitta den bästa vägen ner. På tre dagar utvecklar de ett mod och en vilja som inte går att läsa sig till i någon lärobok. De tränar samarbete på ett sätt som inte går att göra innanför skolans väggar.

Sista året på idrottsprogrammet åker hela klassen upp till Sylarna och genomför en veckas vandring från Storulvån upp till Sylmassivet. På en sådan vandring i början av september kan man få vara med om två årstider på bara några dagar. Bilden på min blogg är från resan 2012. Många elever har inte varit norr om Stockholm och ännu färre har fått uppleva Sveriges fjällnatur. Genom dessa dagar får de en konkret och fysisk upplevelse av naturen. De lagar mat och bor i tältlag. Samarbete och att vara noggrann med säkerhet och omdöme är sådant som de utvecklar.

På grund av paddlingen och fjällresan utvecklar klasserna en gemenskap jag sett i få andra klasser.

Av mina lärarerfarenheter är ”resan” som pedagogiskt verktyg ett av de kraftfullaste redskap vi har. Rätt använd och med god förberedelse kan de ge eleverna impulser som kan påverka deras framtida liv. Det ger en personlig utveckling på många plan   och mycket av det man gått igenom i klassrummet kan falla på plats. Det kommer in i en större helhet och blir verkligt.

Står man i Idi Amins fängelsehålor och ser blodskriften på väggarna blir begreppet ”diktatur” och ”skräckvälde”  väldigt verkligt. Står man bland stenarna nedanför frostsprängningarna på fjället ”Slottet” vid Sylarna förstår man vilka krafter som är i rörelse i naturen när vårt landskap formas.

Att blogga 1982

Publicerad den av
Svara

När jag skrev på Facebook att jag börjat blogga fick jag en kommentar från en gammal vän: ”Har du hittat hem nu?”. De orden gick rakt in och berörde något i mig. Kunde inte sätta ord på vad det var. ”Har jag hittat hem nu?” upprepade jag för mig själv.

Det var min gamla vän Cilla som skrivit kommentaren. Det kändes på något sätt bekant och helt sant det hon skrev. ”Kan jag verkligen ha hittat hem i mig själv nu?”. Cilla, Kalle och Johan var mina vänner som jag bodde tillsammans med på Råby Gård för över trettio år sedan.

Då gick det upp för mig: ”Hon har helt rätt! Jag är tillbaka hem nu!” Jag bloggade redan 1982 tillsammans med Cilla, Kalle och Johan! Det var tolv år innan internet blev tillgängligt för den svenska allmänheten. Vi bloggade i ”Råby Gård boken”.

Råby Gård boken

När man kom hem sent en kväll och alla hade lagt sig kunde den som satt själv vid köksbordet skriva några rader om livet. Det kunde bli allehanda betraktelser, dikter och även små teckningar. Det blev två volymer med olika vänner som bodde i samma kollektiv i över fyra år. När min vän Balint och jag lämnade gården den 16 augusti 1985 tog jag med mig båda böckerna och har sedan dess förvarat dyrgriparna bland mina viktiga personliga tillhörigheter.

Hur var då livet för 31 år sedan i en 23 årings liv? Jo ”Den enfaldige mördaren” gick på bio och fick 5 stjärnor av Kalle. Jag hade precis fått ta hem en ny bastuba från Bleckhornens förråd. Jag hade fullt upp med att teckna illustrationer till en ny fysiologibok för gymnasiet:”Jag håller på med fysiologiboken fortfarande och inne på förlaget hänger en bild av ett öra på ritbrädan” skrev jag i februari. Ekologgruppen som mina vänners bolag heter hade precis bildats och de hade fått sitt första erbjudande om jobb som fackgranskare av en barnbok som hette ”Djur i Norden”.

Den 2 februari 1982 skrev jag: ”Nej jag kommer aldrig att glömma glittrande vattenpölar, solnedgång över lundensiska tak och ni, kära Råby medlemmar och anti stressgrupp.”

Den 8 februari var jag hemma igen från en jobbresa till Uppsala: ”Klockan är tolv och jag är åter hemma efter att ha fört en ambulerande tillvaro i Uppsala, Stockholm och Oxelösund. Vilken människoresa detta var; Hong Kongbor, docenter, medicine studerande, fysiker, konditoriarbetare, advokater, gymnasieelever, professorer och professorsdöttrar och en paleozoolog träffade jag förutom tecknare, teckningslärare, busschaufförer, hemvårdare, folkhögskoleelever, en biolog och människor som inte sa något utan bara fanns, samt byrådirektör, jägmästare och byråsekreterare + föräldrar. Det verkar vara ganska kärvt därute för vissa och för vissa inte. Fast alla verkade de nöjda med tillvaron på sitt sätt trots en del klagande. Det stora klagomålet hos de flesta var den apati och hopplöshet de mötte när de entusiastiskt ville göra det de var intresserade av. ”Det är ingen idé att försöka”. ”Det lönar sig ändå aldrig”. ”Du är knäpp”. ”Det finns redan så många som du så det är ingen chans” Svar som dessa kan få många att tappa modet. Men de som inte gjort det bodde t.ex. på Harva Gård, ett produktionskollektiv, som Janne Linder och jag besökte i söndags. De var 21 vuxna och 14 barn som köpt en stor gård med många tillhörande hus för två miljoner. Nu hade de drivit den sedan 1977. Alla hann med jobb vid sidan om.

En fysiker jag sov hos i söndags natt berättade de allra nyaste teorierna om universum. Han beskrev universums historia som en bild där många olik val uppstod hela tiden och för varje valsituation hade universum tagit en av de möjliga vägarna. När den vägen var anträdd blev alla de andra möjliga vägarna oanträdda”

Ja att se det lilla i det stora. Att se de olika val människor gör i sina liv och sedan se att samma bild stämmer för universum. Så var livet för 31 år sedan.

I slutet av februari 1982 blev det lite andra tongångar efter en gemensam middag:
”I kväll blev jag utsatt för en maträttegång. Grundligt fick jag förklara varför jag blandat råggryn och soyapok i fisksoppan. Vid aftonens sista mål, som sitter i ryggmärgen, fick jag också förklara mig varför jag tog så mycket. Kära vänner, Råby medlemmar, det blir så ibland. Lite soyapok slinter så lätt ner i grytan. Filmjölk hör kvällen till.  Matglädjen är viktig, lika viktig som kostcirkeln. Experiment hör matglädjen till. Ibland lyckas det, ibland inte. Men Kalle lagar nog något gott i morgon så alla blir glada”

Nu sitter jag där igen och skriver i min ”Råby gård bok” 2013. Eller jag skall väl kalla den ”Grip gatu boken” Den är silvrig och har en fin skärm. Istället för att Kalle, Cilla och Johan läser det jag skriver, ja och våra gäster som tittade in då och då, har jag nu haft över 3100 ”Views” på en månad i över 24 länder. Jag har fått kommentarer från kollegor och okända människor ute i världen.

Ja, det kanske är så att jag hittat hem nu.

Windows of opportunity

Publicerad den av
Svara

Första gången som jag kom i kontakt med begreppet ”windows of opportunity” var 1995 under en kurs med Warren Ziegler. Vi höll på att lära oss ”enspirited envisioning” eller ”visionsbygge inifrån” som vi kallade metoden på svenska. Om man utvecklar en vision över sitt liv, sitt samhälle, sitt jobb eller något annat så är man mera beredd när ett ”windows of opportunity” inträffar. Översätter man begreppet blir det väl ungefär ”möjlighetsfönster”. Den tid då någon sak är möjlig att genomföra. Kommer man för tidigt är inte fönstret öppet. Kommer man försent har det hunnit att stängas.

Ett viktigt ”windows of opportunity” var tiden runt 1992. Berlinmuren hade fallit några år tidigare och Sovjetunionen upplösts. Det kalla kriget ebbade ut och det fanns en optimism om en ny värld som gjorde det möjligt för Riokonferensen som hölls sommaren 1992 att få fram en rad banbrytande dokument och konventioner som Agenda 21, skogsprinciperna, konventionen om biologisk mångfald och klimatkonventionen. I flera historiska analyser som jag hört eller läst de senaste åren menar analytikerna att det inte hade gått att få fram den typen av konventioner och dokument varken före eller efter i världshistorien.

Tittar man på den sammanställning som jag gjort över principer för hållbar utveckling så kom de flesta också strax innan 1992. Hade inte Riokonferensen varit så hade säkert inte arbetet med miljöledningsstandarderna gått så snabbt som de gjorde. Jag tror inte heller att så många av Sveriges kommuner fått ner sitt oljeberoende så mycket som de faktiskt har nu.

I mitt eget liv upplevde jag ett tydligt ”windows of opportunity” i senare delen av 1990 talet. 1994 fick jag i uppdrag att utbilda Aneby kommuns nytillträdda kommunstyrelse i hållbar utveckling och Agenda 21. Efter seminariet kom kommunens miljöchef och stadsplanechefen fram till mig och undrade om jag ville ta fram en eftergymnasial utbildning i miljö och hållbar utveckling som kommunen kunde genomföra. Aneby ville specialisera sig på och utmärka sig som en ekokommun. Jag tyckte det lät spännande och lovade att se vad jag kunde göra.

Under året som gick fick jag idé efter idé hur en sådan utbildning skulle kunna läggas upp. Jag såg att det fanns internationella metoder för att miljöanpassa hushåll, grannskap, kommuner, regioner och företag som man kunde sätta ihop på ett intressant sätt. Med kompletterande teorikurser så växte kursen i ”praktisk samhällsekologi” fram. Men i vilken form skulle den genomföras? Det passade inte med den vanliga gymnasieskolan. Som universitetskurs var den alldeles för praktiskt inriktad. Jag kom ingen vart. Den fick ligga till sig.

Så en dag ringde en av säljarna på AmuGruppen som jag då arbetade hos och berättade att regeringen tänkte starta en försöksverksamhet med något de kallade ”kvalificerad yrkesutbildning”. Jag behövde bara ögna igenom förslaget för att förstå att det passade som handen i handsken för det utbildningskoncept som jag kommit fram till. Vi förberedde en ansökan och skickade in en direkt när det blev möjligt att ansöka. Eftersom det var ett nytt koncept som inte funnits tidigare så kom det inte in så många ansökningar i början. Det gjorde att vi ganska lätt fick ett ”ja” och kunde starta den första kursen 1997. Totalt blev det 7 utbildningsomgångar.

Hade jag inte haft mitt koncept i stort sett klart hade vi inte kunnat skicka in det så fort. Genom att jag hade en vision av en ny typ av utbildning kunde vi få igenom den när ett ”windows of opportunity” öppnades.

Så om man har idéer eller annat som man vill göra men inte får igång av olika anledningar så kan de löna sig att lägga det i byrålådan ett tag och invänta den rätta tiden då ”fönstret” öppnas.

Mellan två paradigm uppkommer ofta ett möjlighetsfönster. Där är vi nu när det gäller utbildning. ”When a paradigm shift, everybody goes back to zero” säger Joel Barker i sin film ”Paradigm – mönster som styr”. När ett nytt paradigm träder in kan man lösa gamla problem på nya sätt och möjlighetsfönster öppnas som så småningom stängs när behoven mättats eller konkurrensen blivit för stor.