När jag skrev på Facebook att jag börjat blogga fick jag en kommentar från en gammal vän: ”Har du hittat hem nu?”. De orden gick rakt in och berörde något i mig. Kunde inte sätta ord på vad det var. ”Har jag hittat hem nu?” upprepade jag för mig själv.

Det var min gamla vän Cilla som skrivit kommentaren. Det kändes på något sätt bekant och helt sant det hon skrev. ”Kan jag verkligen ha hittat hem i mig själv nu?”. Cilla, Kalle och Johan var mina vänner som jag bodde tillsammans med på Råby Gård för över trettio år sedan.

Då gick det upp för mig: ”Hon har helt rätt! Jag är tillbaka hem nu!” Jag bloggade redan 1982 tillsammans med Cilla, Kalle och Johan! Det var tolv år innan internet blev tillgängligt för den svenska allmänheten. Vi bloggade i ”Råby Gård boken”.

När man kom hem sent en kväll och alla hade lagt sig kunde den som satt själv vid köksbordet skriva några rader om livet. Det kunde bli allehanda betraktelser, dikter och även små teckningar. Det blev två volymer med olika vänner som bodde i samma kollektiv i över fyra år. När min vän Balint och jag lämnade gården den 16 augusti 1985 tog jag med mig båda böckerna och har sedan dess förvarat dyrgriparna bland mina viktiga personliga tillhörigheter.

Hur var då livet för 31 år sedan i en 23 årings liv? Jo ”Den enfaldige mördaren” gick på bio och fick 5 stjärnor av Kalle. Jag hade precis fått ta hem en ny bastuba från Bleckhornens förråd. Jag hade fullt upp med att teckna illustrationer till en ny fysiologibok för gymnasiet:”Jag håller på med fysiologiboken fortfarande och inne på förlaget hänger en bild av ett öra på ritbrädan” skrev jag i februari. Ekologgruppen som mina vänners bolag heter hade precis bildats och de hade fått sitt första erbjudande om jobb som fackgranskare av en barnbok som hette ”Djur i Norden”.

Den 2 februari 1982 skrev jag: ”Nej jag kommer aldrig att glömma glittrande vattenpölar, solnedgång över lundensiska tak och ni, kära Råby medlemmar och anti stressgrupp.”

Den 8 februari var jag hemma igen från en jobbresa till Uppsala: ”Klockan är tolv och jag är åter hemma efter att ha fört en ambulerande tillvaro i Uppsala, Stockholm och Oxelösund. Vilken människoresa detta var; Hong Kongbor, docenter, medicine studerande, fysiker, konditoriarbetare, advokater, gymnasieelever, professorer och professorsdöttrar och en paleozoolog träffade jag förutom tecknare, teckningslärare, busschaufförer, hemvårdare, folkhögskoleelever, en biolog och människor som inte sa något utan bara fanns, samt byrådirektör, jägmästare och byråsekreterare + föräldrar. Det verkar vara ganska kärvt därute för vissa och för vissa inte. Fast alla verkade de nöjda med tillvaron på sitt sätt trots en del klagande. Det stora klagomålet hos de flesta var den apati och hopplöshet de mötte när de entusiastiskt ville göra det de var intresserade av. ”Det är ingen idé att försöka”. ”Det lönar sig ändå aldrig”. ”Du är knäpp”. ”Det finns redan så många som du så det är ingen chans” Svar som dessa kan få många att tappa modet. Men de som inte gjort det bodde t.ex. på Harva Gård, ett produktionskollektiv, som Janne Linder och jag besökte i söndags. De var 21 vuxna och 14 barn som köpt en stor gård med många tillhörande hus för två miljoner. Nu hade de drivit den sedan 1977. Alla hann med jobb vid sidan om.

En fysiker jag sov hos i söndags natt berättade de allra nyaste teorierna om universum. Han beskrev universums historia som en bild där många olik val uppstod hela tiden och för varje valsituation hade universum tagit en av de möjliga vägarna. När den vägen var anträdd blev alla de andra möjliga vägarna oanträdda”

Ja att se det lilla i det stora. Att se de olika val människor gör i sina liv och sedan se att samma bild stämmer för universum. Så var livet för 31 år sedan.

I slutet av februari 1982 blev det lite andra tongångar efter en gemensam middag:
”I kväll blev jag utsatt för en maträttegång. Grundligt fick jag förklara varför jag blandat råggryn och soyapok i fisksoppan. Vid aftonens sista mål, som sitter i ryggmärgen, fick jag också förklara mig varför jag tog så mycket. Kära vänner, Råby medlemmar, det blir så ibland. Lite soyapok slinter så lätt ner i grytan. Filmjölk hör kvällen till.  Matglädjen är viktig, lika viktig som kostcirkeln. Experiment hör matglädjen till. Ibland lyckas det, ibland inte. Men Kalle lagar nog något gott i morgon så alla blir glada”

Nu sitter jag där igen och skriver i min ”Råby gård bok” 2013. Eller jag skall väl kalla den ”Grip gatu boken” Den är silvrig och har en fin skärm. Istället för att Kalle, Cilla och Johan läser det jag skriver, ja och våra gäster som tittade in då och då, har jag nu haft över 3100 ”Views” på en månad i över 24 länder. Jag har fått kommentarer från kollegor och okända människor ute i världen.

Ja, det kanske är så att jag hittat hem nu.