Kategoriarkiv: Didaktik

Hur skall vi definiera hållbart lärande?

Publicerad den av
7

Eva Grundelius gästbloggar idag: 

Den 10 februari skrev Dan ett inlägg som har rubriken Hållbart lärande. Det fokuserar på inlärningsprocessen och att vi behöver lära oss att systematiskt använda de fyra förmågorna som ger oss en ”hållbar kommunikation” för att lyckas med lärandet. Jag var med och inspirerade till bloggposten och föreslog även att vi skulle kalla det vi vill åstadkomma för just ”hållbart lärande”.

Nu när handsken är kastad, kan det vara på sin plats att närmare förklara vad vi egentligen menar med det begrepp vi har valt. Genom att googla kan vi konstatera att ”hållbart lärande” redan används som en förkortning för det lärande som behövs för att skapa en hållbar utveckling samt som samlande beteckning för den undervisning och pedagogik som bedrivs med samma syfte.

Både Dan och jag är biologer och det är viktigt för oss att det vi gör bidrar till en hållbar utveckling på Jorden. Därför känns det mycket bra att undervisning och arbete för hållbarhet inkluderas i begreppet ”hållbart lärande”.

Men vi menar också något mer och djupare med ”hållbart lärande”. Dels att de kunskaper och färdigheter som lärs ut är väl undersökta och av så god kvalitet att de verkligen håller att bygga vidare på långt in i framtiden – och helst för många generationer framåt. Och dels att kunskaperna och färdigheterna verkligen ”fastnar” hos eleven och finns med som viktiga fundament och pusselbitar i hens fortsatta liv och utveckling.

Motsatsen till hållbart lärande blir alltså dels att försöka lära ut sådant som visar sig vara felaktigt (ohållbart) eller irrelevant för eleven. Dels – ur elevens synvinkel – är motsatsen till hållbart lärande allt som går in genom ena örat och ut genom det andra. Det vill säga allt det som skolan förmedlar idag och som endast lagras i arbetsminnet (korttidsminnet) men sedan glöms bort – och som skolan eller livet inte återkommer till för att det var onödigt.

En konsekvens blir att ”hållbart lärande” ställer högre krav på såväl lärare som elever än vad vanlig undervisning och examination i många fall gör. Det blir viktigare för läraren att – som en del av undervisningsförberedelsen – göra en djupare och personlig process, där hen väljer vad som ska läras ut, hur samt varför. Detta är även en följd av att de nya kursplanerna i många ämnen är kortfattade och vaga när det gäller själva innehållet i undervisningen. Läraren måste själv bestämma sig för vad hen tycker är viktigt.

Men den största förändringen får vi hos eleverna om vi har ambitionen att lärandet ska bli hållbart. För det första behöver läraren kunna motivera eleverna och väcka en stark och envis kunskapstörst. Här kommer bl. a. tekniker från s.k.” motiverande samtal” (MI) väl till pass. Det förutsätter vidare att läraren kan förmedla en sakligt välgrundad och djup inre övertygelse om varför något är viktigt att kunna.

För det andra kan inte eleven lära sig hållbart utan att engagera sig på djupet i en ständigt pågående utvecklingsspiral, där ny information jämförs med vad eleven redan vet och nya slutsatser dras som innebär en djupare och mer utvecklad förståelse.

Även det sistnämnda ligger väl i linje med de nya kursplanerna och det nya betygssystemet. Det innebär att alla elever genom hela sin skolgång och i alla ämnen bör få systematisk träning i att:

  • Djuplyssna till andra: Söka upp och ta till sig relevant information och själva försäkra sig om att de inte har misstolkat, missat något viktigt eller missförstått.
  • Djupfråga: Ställa den nya informationen bredvid allt de redan vet, klargöra vad som stämmer samt tydligt formulera sina egna frågor om det de inte förstår.
  • Djuplyssna till sig själva: Kritiskt granska, reflektera och dra slutsatser som innebär aha-upplevelser och fördjupad förståelse och ibland lärande genom omvärdering. Öppna sig för att bli även känslomässigt berörda av kunskap som gör verklig skillnad.
  • Djuptala: I ord och handling tydligt uttrycka vad de tror, vet, känner och vill göra. Men också ha modet att ärligt ge luft åt tvivel, tvekan och osäkerhet när förmågan brister eller kunskaperna inte räcker till.
  • Därefter djuplyssna till andra igen o.s.v. för att fortsätta lärandet varv på varv, i en utvecklingsspiral som fortsätter så länge livet fortgår och var än individen befinner sig.

Först när eleven självmant, kompetent och systematiskt arbetar i enlighet med den ovanstående processen har vi ett lärande som är hållbart. Men då har vi också format en person som driver sin egen kunskapsutveckling och som förmår förhålla sig kritiskt och konstruktivt även till den lärmiljö som Internet innebär, det vill säga till hela världen med alla dess möjligheter och faror.

Känns de ovanstående idealen igen? De är inte nya och klarast kommer de kanske till uttryck i högskolelagens beskrivningar av vilka förmågor studenterna ska utveckla (se § 8 och § 9 i kapitel 1, högskolelagen).

Men långt ifrån alla elever börjar på högskolan. Och när de väl kommer dit är det för sent att försöka programmera om dem till hållbart lärande. I tolv år, genom grundskolan och gymnasiet, har eleverna tränats i att inte ifrågasätta skolans dagordning och i att lagra sådan information i korttidsminnet som läraren och staten tycker är viktig, men som de i själva verket inte behöver. Jämför med frågorna i programmet ”Smartare än en femteklassare”. Eleverna vinner så gott som undantagslöst, eftersom frågorna alltför ofta saknar djupare mening.

Om vi ska försöka oss på sammanfatta vad vi menar med hållbart lärande kan vi uttrycka det på följande sätt:

  1. Det är en kommunikationsprocess som enklast beskrivs med de fyra förmågorna i ”hållbar kommunikation”, gjorda tillräckligt väl, i rätt ordning, och så många varv i utvecklingsspiralen som situationen kräver, se www.hallbarkommunikation.se.
  1. Det handlar om grundläggande färdigheter som när de praktiseras med skicklighet leder till utveckling, såväl för individen själv som för omgivningen. Orsaken till detta är att individen strävar efter att dra relevanta slutsatser som visar sig hålla att bygga vidare på.
  1. Det är en praktisk metod för att ta sig an svåra frågor i vilken situation och vilket sammanhang som helst. Det gäller allt från personliga bekymmer, lärande inom t.ex. skola och arbetsliv till större samhällsproblem.
  1. Det är en nödvändig färdighet för att vi ska kunna åstadkomma en hållbar utveckling på Jorden – innan de negativa konsekvenserna av dagens livsstil orsakar ännu större lidande för väldigt många människor och allt annat liv.

Med detta vill vi dock inte påstå att hållbart lärande är enkelt, att det löser alla problem eller att det är det enda vi behöver för att må bra och fortsätta utvecklas. Men vi påstår att utan att ställa om skolan till hållbart lärande klarar vi inte på ett bra sätt de många och svåra utmaningar som den värld vi lever i faktiskt innebär.

Eva Grundelius

Läs mer om Eva Grundelius på:  www.hallbarkommunikation.se .

Nya utbildningsparadigmet synliggör problemen

Publicerad den av
1

De nya sätt att undervisa som de digitala möjligheterna ger oss kan, när man beskriver dem, låta som om alla problem nu vore lösta. Så är inte mina erfarenheter. När man börjar undervisa på det sätt som jag beskrivit här i min blogg blottläggs problem eleverna har som jag tidigare aldrig förstod. När jag föreläser mindre och handleder mer lär jag känna eleverna bättre och ser tydligare det som de inte klarar av.

Eftersom det nya bygger på ett mer elevaktivt sätt att undervisa så blir problem kopplade till elevens förmåga allt tydligare.

Idag så hjälpte jag en grupp som helt enkelt inte förstod vad det stod på sidor som de hittat på internet. Jag fick sitta med gruppen i en kvart och bena ut tre meningar. Genom att jag gjorde det så hjälpte jag dem inte bara med att förstå det som stod. Jag visade dem också hur man skall göra och tänka när man inte förstår vad det står i en mening.

Om eleverna bara matas med pedagogiskt tillrättalagda texter så får de aldrig lära sig hur de skall ta sig igenom de svåra. Och det är de svåra texterna som de kommer att möte ute i livet sedan. Detta måste vi lärare lära dem. De måste också lära sig hur de tillsammans kan försöka klura ut vad det står. Det de behöver lära sig är envishet och tekniker för att klara av svåra ord och meningar.

Ett annat exempel på ett problem som jag fick lösa för en elev idag var en elev som inte hade fattat hur de skulle välja sitt individuella val. Jag hade skrivit det till dem i ett mail dagen innan. ”Vad var det du inte förstod?” fick jag lov att fråga. ”Nej jag fattade inte”. ”Ja vad då” stod jag på mig. Jag satte mig bredvid eleven och sa ”läs upp vad det stod i mailet”. Då visade det sig att eleven bara läst de först två raderna. ”Inte konstigt att du inte förstod vad det stod när du inte läste hela mailet” sa jag. ”Ja men man orkar inte läsa hela”.

Ofta undrar jag hur läskunniga eleverna egentligen är. Det jag fick se exempel på idag var att de ger upp lätt om de inte förstår några ord. Och de läser inte allt för de tycker det är för jobbigt. Det som dessa elever behövde utveckla var en vilja och envishet att förstå och att överhuvudtaget läsa. Den första gruppen som jag berättade om hade säkert suttit hela lektionen och inte förstått och blivit mer och mer frustrerade. Frustrationen gjorde till slut att de var tvungna att fråga mig. Hade de bara blivit matade med lättlästa texter hade de aldrig frågat mig utan bara hoppat över det svåra och läst det lätta. När det lätta inte fanns var de tvungna att ta tag i det svåra och jag fick hjälpa dem att ta sig över tröskeln.

Ett annat problem som visat sig vara mycket vanligt är ”prokrastinering”. Hade aldrig hört ordet när en vän berättade det för mig. Det betyder att en person har ett ”uppskjutarbeteende”. När man har ett friare arbetssätt är det några som aldrig blir klara i tid. Jag kände också igen det delvis hos mig själv när det gäller vissa saker.

Jag fick rådet att slå upp det i Wikipedia och fick då läsa en mycket bra beskrivning. Det fanns också en hel tidningsserie om detta begrepp inlagt som referens i artikeln.

Prokrastinering räknas inte som en sjukdom utan mer som ett dysfuntionellt beteende som hindrar oss att vara effektiva. Det kan arbetas med genom värderingsövningar där eleven får värdera det som behöver göras och träna sig att göra det viktiga först. Att arbeta med planering och ”do it now” aktiviteter var också olika metoder för att nämna några.

Hållbart entreprenöriellt lärande

Publicerad den av
1

På ISTE 2012 i somras var det flera talare som tog upp den ”provepidemi” som nu går fram i världens utbildningssystem. De uttryckte en oro över det. De länder som ligger i topp när det gäller PISA undersökningen t.ex. ligger inte särskilt högt när det gäller entreprenörsanda och kreativitet hos sina elever.

Sir Ken Robinsson tog t.ex. upp vilken katastrof han tyckte det var att estetisk verksamhet tagits bort som obligatoriskt ämne i många utbildningssystem. Det tillför en aspekt som är viktig i en utbildning tillsammans med andra teoretiska ämnen. Ska vi klara de svåra problem jordens länder står inför måste vi utbilda kunniga, kreativa och entreprenöriella medborgare.

Skolverket definierar entreprenöriellt lärande så här:
”Entreprenöriellt lärande innebär att utveckla och stimulera generella kompetenser som att ta initiativ, ansvar och omsätta idéer till handling. Det handlar om att utveckla nyfikenhet, självtillit, kreativitet och mod att ta risker. Det entreprenöriella lärandet främjar också kompetens att fatta beslut, kommunicera och samarbeta.”

Som jag ser det är det mycket viktigt att vi tar med hållbarhetsaspekten när vi talar om entreprenöriellt lärande. Vi vill väl inte ha massor av nya företagsledare, projektledare och andra driftiga personer som ännu fortare än nu förbrukar jordens ändliga resurser och förgiftar mark, luft och vatten. Det är därför viktigt att binda samman de tre teman som jag bloggat om under månaden: digital utveckling, visioner och hållbarhet. De måste gå hand i hand.
Så här kan jag se den nya undervisningen som växer fram:

Mål

  • att utveckla elever med en goda baskunskaper i att läsa, skriva och räkna och en bred allmänbildning
  • att utveckla elever med en god förståelse för de problem och
    lösningar som är kopplade till att skapa en hållbar kultur på
    jorden
  • att utveckla alla elevers personlighet och kreativitet.
  • att lära eleverna att skapa ett eget meningsfullt liv
    tillsammans med andra.
  • att utveckla ansvarsfulla världsmedborgare.
  • att lära eleverna att lära

Pedagogik
Vi skall använda en pedagogik som:

  • är verklighetsanknuten
  • är relevant för eleverna
  • använder elevernas intressen och egna frågor som utgångspunkt.
  • hjälper eleverna att hantera etiska dilemman i deras liv och
    samhälle
  • stödjer elevernas personliga utveckling.
  • är individbaserad
  • ger eleven kommunikativa verktyg
  • använder en effektiv och djuplärande kunskapsprocess

Att utveckla en visionsbaserad didaktik

Publicerad den av
Svara

Under i stort sett hela 1990-talet arbetade jag med att utveckla en pedagogik som byggde på ett visionstänkande. I KY utbildningen ”Praktisk samhällsekologi” som genomfördes på Ekotopia i Aneby 1997 – 2003 använde jag det som ett övergripande arbetssätt. Jag tänkte ungefär som Elise Boulding men tillämpade det i inom miljöområdet istället: ”hur kan vi skapa ett hållbart samhälle om vi inte kan göra oss en bild av det?”

Grunden i en visionsbaserad didaktik liknar det som man idag kallar ”back casting”. Man börjar med ett problem och försöker hitta kärnan i det. Sen försöker man föreställa sig hur det skulle se ut om problemet vore helt löst. Konkret och tydligt målar man upp det med teckningar och/eller text. Man ställer sig sedan i framtiden och tittar bakåt mot nuet och försöker komma på vad det var som skedde och gjorde att visionen kunde förverkligas.  När man har vägen mot visionen klar för sig frågar man sig sedan: ”vad behöver vi kunna för att kunna genomföra det som behövs för att visionen skall bli verklighet?” Utifrån det lägger man sedan upp sina studier.

Praktisk samhällsekologi
I konceptet ”praktisk samhällsekologi” hade vi hjälp av Warren Zieglers ”enspirited envisioning” som vi började hela kursen med. Då fick kursdeltagarna själva grunden i hur man kan arbeta med visioner. Med programmet ”Global Action Plan” tränade man sedan på att göra en nulägesanalys i sitt hushåll och fick på så sätt en konkret problembeskrivning. Kursdeltagarna fick t.ex. väga och mäta sina sopor under en vecka. Genom att ha som mål ett miljöanpassat hushåll gjorde de sedan en plan för hur deras hushåll skulle kunna miljöanpassas när det gäller sopor, energi, konsumtion och andra delar. Sen genomfördes planen och en ny mätning gjordes för att se resultatet.

I Permakulturdesign utgick man från permakulturprinciperna och lärde sig att designa en gård eller en mindre by. Själva designen ritade man upp och berättade sedan för varandra och gav varandra feedback.

Permakulturprinciperna var ett sådant system av principer för hållbarhet som gick att ha som en grund för visionen av det hållbara samhället.

Att arbeta med visioner enligt ”enspiriting envisioning” modellen var mycket annorlunda för kursdeltagarna och vi var nära att missta några de första dagarna av den första kursen i praktisk samhällsekologi. De tyckte det var väldigt ”flummigt”. Men ju mer de kom in i det och förstod vad det gick ut på så tog de det till sig.

Under det andra kursåret fördjupade vi oss mer i personliga visioner och hur man bygger upp en visionprocess i ett företag eller organisation.

Arbetsmarknadskurser
När jag genomförde arbetsmarknadskurser för arbetslösa i miljö på AmuGruppen brukade jag alltid börja kurserna med mitt egna koncept för personliga livsvisioner. Då gav jag kursdeltagarna en möjlighet till reflektion över sin framtid och att se om den kurs de skulle gå verkligen skulle lära dem det som de behövde för att förverkliga sin livsvision. Ibland hände det att någon kursdeltagare hoppade av direkt. De hade kommit till insikt att det var en annan kurs de behövde. Visionsarbetet i början gjorde att de som kommit fel kunde välja om från början och de som kommit rätt förstod det bättre och fick ett tydligare engagemang. De visste vad de ville bättre och att de behövde den där miljökursen som de anmält sig till.

Att arbeta med visioner kunde för en del vara en jobbig process. Jag minns två män i medelåldern som under ett visionspass kom till insikt om ”att det har aldrig varit någon som frågat mig vad jag innerst inne vill. Inte ens jag själv”. Att komma till insikt att de under hela sitt vuxna liv saknat en inre drivkraft och bara gjort det andra förväntat sig av dem var en deprimerande insikt för dem. Vi fick prata en hel del efter det kurspasset. När jag sedan några veckor senare mötte dem sken de av inre frid. De hade kommit på vad de vill göra och hade börjat att förverkliga det.

En väl genomförd visionsbaserad utbildning kan skapa ett inre engagemang hos kursdeltagaren eller eleven. Det kan ge en riktning för studierna och skapa relevans. Det ger en kraft.

Fördelen med ”enspiriting envisioning”, eller ”visonsbygge innifrån” som det fick heta på svenska, är att kursdeltagarna skapar en gemensam vision där var och en bidrar med sin del. Detta naturligtvis om det finns en gemensam vision. Finns den inte blir det tydligt och man måste då fråga sig hur man går vidare utifrån det.

Utvärdering
En gång kom jag till en visionsverkstad som ett projekt beställt av mig. Jag hade lärt mig att vara väldigt noga med att börja med att kolla av förväntningarna. Då insåg jag att kursdeltagarna hade helt andra förväntning än det beställaren hade haft. De hade också kommit långt i sitt projekt och att göra en vision att arbeta med kändes konstigt när de var nästan färdiga. Då fick jag på stående fot göra om den process jag tänkt ha med dem och använda visionsmetodiken till att utvärdera det de gjort och för att se vad som eventuellt behövde kompletteras med. Jag kunde avsluta med att hjälpa dem med att hitta nästa steg framåt när de var klara med projektet.