De nya sätt att undervisa som de digitala möjligheterna ger oss kan, när man beskriver dem, låta som om alla problem nu vore lösta. Så är inte mina erfarenheter. När man börjar undervisa på det sätt som jag beskrivit här i min blogg blottläggs problem eleverna har som jag tidigare aldrig förstod. När jag föreläser mindre och handleder mer lär jag känna eleverna bättre och ser tydligare det som de inte klarar av.

Eftersom det nya bygger på ett mer elevaktivt sätt att undervisa så blir problem kopplade till elevens förmåga allt tydligare.

Idag så hjälpte jag en grupp som helt enkelt inte förstod vad det stod på sidor som de hittat på internet. Jag fick sitta med gruppen i en kvart och bena ut tre meningar. Genom att jag gjorde det så hjälpte jag dem inte bara med att förstå det som stod. Jag visade dem också hur man skall göra och tänka när man inte förstår vad det står i en mening.

Om eleverna bara matas med pedagogiskt tillrättalagda texter så får de aldrig lära sig hur de skall ta sig igenom de svåra. Och det är de svåra texterna som de kommer att möte ute i livet sedan. Detta måste vi lärare lära dem. De måste också lära sig hur de tillsammans kan försöka klura ut vad det står. Det de behöver lära sig är envishet och tekniker för att klara av svåra ord och meningar.

Ett annat exempel på ett problem som jag fick lösa för en elev idag var en elev som inte hade fattat hur de skulle välja sitt individuella val. Jag hade skrivit det till dem i ett mail dagen innan. ”Vad var det du inte förstod?” fick jag lov att fråga. ”Nej jag fattade inte”. ”Ja vad då” stod jag på mig. Jag satte mig bredvid eleven och sa ”läs upp vad det stod i mailet”. Då visade det sig att eleven bara läst de först två raderna. ”Inte konstigt att du inte förstod vad det stod när du inte läste hela mailet” sa jag. ”Ja men man orkar inte läsa hela”.

Ofta undrar jag hur läskunniga eleverna egentligen är. Det jag fick se exempel på idag var att de ger upp lätt om de inte förstår några ord. Och de läser inte allt för de tycker det är för jobbigt. Det som dessa elever behövde utveckla var en vilja och envishet att förstå och att överhuvudtaget läsa. Den första gruppen som jag berättade om hade säkert suttit hela lektionen och inte förstått och blivit mer och mer frustrerade. Frustrationen gjorde till slut att de var tvungna att fråga mig. Hade de bara blivit matade med lättlästa texter hade de aldrig frågat mig utan bara hoppat över det svåra och läst det lätta. När det lätta inte fanns var de tvungna att ta tag i det svåra och jag fick hjälpa dem att ta sig över tröskeln.

Ett annat problem som visat sig vara mycket vanligt är ”prokrastinering”. Hade aldrig hört ordet när en vän berättade det för mig. Det betyder att en person har ett ”uppskjutarbeteende”. När man har ett friare arbetssätt är det några som aldrig blir klara i tid. Jag kände också igen det delvis hos mig själv när det gäller vissa saker.

Jag fick rådet att slå upp det i Wikipedia och fick då läsa en mycket bra beskrivning. Det fanns också en hel tidningsserie om detta begrepp inlagt som referens i artikeln.

Prokrastinering räknas inte som en sjukdom utan mer som ett dysfuntionellt beteende som hindrar oss att vara effektiva. Det kan arbetas med genom värderingsövningar där eleven får värdera det som behöver göras och träna sig att göra det viktiga först. Att arbeta med planering och ”do it now” aktiviteter var också olika metoder för att nämna några.