Kategoriarkiv: Vision

Att utveckla en visionsbaserad didaktik

Publicerad den av
Svara

Under i stort sett hela 1990-talet arbetade jag med att utveckla en pedagogik som byggde på ett visionstänkande. I KY utbildningen ”Praktisk samhällsekologi” som genomfördes på Ekotopia i Aneby 1997 – 2003 använde jag det som ett övergripande arbetssätt. Jag tänkte ungefär som Elise Boulding men tillämpade det i inom miljöområdet istället: ”hur kan vi skapa ett hållbart samhälle om vi inte kan göra oss en bild av det?”

Grunden i en visionsbaserad didaktik liknar det som man idag kallar ”back casting”. Man börjar med ett problem och försöker hitta kärnan i det. Sen försöker man föreställa sig hur det skulle se ut om problemet vore helt löst. Konkret och tydligt målar man upp det med teckningar och/eller text. Man ställer sig sedan i framtiden och tittar bakåt mot nuet och försöker komma på vad det var som skedde och gjorde att visionen kunde förverkligas.  När man har vägen mot visionen klar för sig frågar man sig sedan: ”vad behöver vi kunna för att kunna genomföra det som behövs för att visionen skall bli verklighet?” Utifrån det lägger man sedan upp sina studier.

Praktisk samhällsekologi
I konceptet ”praktisk samhällsekologi” hade vi hjälp av Warren Zieglers ”enspirited envisioning” som vi började hela kursen med. Då fick kursdeltagarna själva grunden i hur man kan arbeta med visioner. Med programmet ”Global Action Plan” tränade man sedan på att göra en nulägesanalys i sitt hushåll och fick på så sätt en konkret problembeskrivning. Kursdeltagarna fick t.ex. väga och mäta sina sopor under en vecka. Genom att ha som mål ett miljöanpassat hushåll gjorde de sedan en plan för hur deras hushåll skulle kunna miljöanpassas när det gäller sopor, energi, konsumtion och andra delar. Sen genomfördes planen och en ny mätning gjordes för att se resultatet.

I Permakulturdesign utgick man från permakulturprinciperna och lärde sig att designa en gård eller en mindre by. Själva designen ritade man upp och berättade sedan för varandra och gav varandra feedback.

Permakulturprinciperna var ett sådant system av principer för hållbarhet som gick att ha som en grund för visionen av det hållbara samhället.

Att arbeta med visioner enligt ”enspiriting envisioning” modellen var mycket annorlunda för kursdeltagarna och vi var nära att missta några de första dagarna av den första kursen i praktisk samhällsekologi. De tyckte det var väldigt ”flummigt”. Men ju mer de kom in i det och förstod vad det gick ut på så tog de det till sig.

Under det andra kursåret fördjupade vi oss mer i personliga visioner och hur man bygger upp en visionprocess i ett företag eller organisation.

Arbetsmarknadskurser
När jag genomförde arbetsmarknadskurser för arbetslösa i miljö på AmuGruppen brukade jag alltid börja kurserna med mitt egna koncept för personliga livsvisioner. Då gav jag kursdeltagarna en möjlighet till reflektion över sin framtid och att se om den kurs de skulle gå verkligen skulle lära dem det som de behövde för att förverkliga sin livsvision. Ibland hände det att någon kursdeltagare hoppade av direkt. De hade kommit till insikt att det var en annan kurs de behövde. Visionsarbetet i början gjorde att de som kommit fel kunde välja om från början och de som kommit rätt förstod det bättre och fick ett tydligare engagemang. De visste vad de ville bättre och att de behövde den där miljökursen som de anmält sig till.

Att arbeta med visioner kunde för en del vara en jobbig process. Jag minns två män i medelåldern som under ett visionspass kom till insikt om ”att det har aldrig varit någon som frågat mig vad jag innerst inne vill. Inte ens jag själv”. Att komma till insikt att de under hela sitt vuxna liv saknat en inre drivkraft och bara gjort det andra förväntat sig av dem var en deprimerande insikt för dem. Vi fick prata en hel del efter det kurspasset. När jag sedan några veckor senare mötte dem sken de av inre frid. De hade kommit på vad de vill göra och hade börjat att förverkliga det.

En väl genomförd visionsbaserad utbildning kan skapa ett inre engagemang hos kursdeltagaren eller eleven. Det kan ge en riktning för studierna och skapa relevans. Det ger en kraft.

Fördelen med ”enspiriting envisioning”, eller ”visonsbygge innifrån” som det fick heta på svenska, är att kursdeltagarna skapar en gemensam vision där var och en bidrar med sin del. Detta naturligtvis om det finns en gemensam vision. Finns den inte blir det tydligt och man måste då fråga sig hur man går vidare utifrån det.

Utvärdering
En gång kom jag till en visionsverkstad som ett projekt beställt av mig. Jag hade lärt mig att vara väldigt noga med att börja med att kolla av förväntningarna. Då insåg jag att kursdeltagarna hade helt andra förväntning än det beställaren hade haft. De hade också kommit långt i sitt projekt och att göra en vision att arbeta med kändes konstigt när de var nästan färdiga. Då fick jag på stående fot göra om den process jag tänkt ha med dem och använda visionsmetodiken till att utvärdera det de gjort och för att se vad som eventuellt behövde kompletteras med. Jag kunde avsluta med att hjälpa dem med att hitta nästa steg framåt när de var klara med projektet.

”En nation utan vision går under!”

Publicerad den av
Svara

Det var i mitten av 80-talet jag läste dessa rader som jag skrivit i rubriken. De gick rakt in i mig och jag kände att det var sant. Men vad visste jag om visioner? Hade jag lärt mig något om det under min 12-åriga skoltid? Nej! Hade jag fått föreläsningar om det i min akademiska utbildning? Nej! Jag visste ingenting om visioner!

Jag började söka i böcker och artiklar men jag hittade inte mycket.

Den som först ledde in mig på ämnet och gav mig en grund i hur man arbetar med detta var Mats Lindgren som senare kom att starta företaget ”Kairos future”. Han höll en workshop i ”skapande framtidstänkande” inför att jag skulle arbeta ett år på fredsorganisationen IFOR i Alkmaar i Holland.

Att arbeta med visioner var ganska nytt inom fredsrörelsen och jag kände att det stämde mycket mer med hur jag ville jobba än att bara vara emot saker. Under min tid på IFOR fick jag veta att den som utvecklat detta sätt att se på fredsarbete hette Elise Boulding och hon hade tillsammans med Warren Ziegler utarbetat en metod för fredsaktivister att få fram visioner. ”Hur skall vi kunna skapa en värld i fred om vi inte kan föreställa oss hur en sådan värld ser ut?” menade Boulding.

Grunden i deras sätt att arbeta byggde på det man nu kallar ”back casting”. Man tar fram en bild av en önskvärd framtid. Sedan ställer man sig i framtiden, tittar bakåt, och försöker komma på vad det var som hände på vägen när visionen förverkligades. På detta sätt kommer man över en hel del mentala trösklar eftersom man förutsätter att visionen redan är förverkligad i tanken.

Utifrån det jag lärde mig om visionsarbete under tiden på IFOR utarbetade jag ett sätt att arbeta med personliga visioner med arbetslösa på AmuGruppen i början av 90-talet. Jag tänkte ungefär att ”en person utan en vision kommer inte vidare i livet”. När jag började att använda detta i arbetsmarknadskurserna kunde jag se att det efter den dagen de haft detta blev en annan stämning i flera grupper. Deltagarna började att prata med varandra mer och de hade djupare och personligare diskussioner. Jag minns särskilt en klass som gick en städkurs som gav både mig och varandra en helt ny bild av varför man väljer att städa på sjukhus och vilka kvaliteter det jobbet kan ge i form av patientkontakter. Det visade sig att det var bara de som hade tid att prata med de inlagda och de kände att de fyllde ett stort mänskligt behov. Många av städerskorna förverkligade också sina livsvisioner utanför städjobbet.

Under tiden på AmuGruppen fick jag för första gången se Joel Barkers film ”Visionens kraft”. Han berättade med inlevelse i den hur viktig visionen är för samhällen, organisationer och enskilda. Det han lärde ut var att visioner utvecklas av ledare som kan lyssna. De måste vara mycket lyhörda och ta in i visionen det som berör folk. En vision måste också vara attraktiv, värd att arbeta för och inspirerande.

När sedan Agenda 21 kom 1992 såg jag behovet av att arbeta med visioner i hela samhället. När vårt miljöprojekt i AmuGruppen kommit igång försökte jag att hitta nya vägar för att utveckla sättet att arbeta med visioner. När jag under ett miljöföredrag för kommunstyrelsen i Västervik hösten 1993 träffade Eva Grundelius som då arbetade på kommunförbundet öppnades nya dörrar. Hon hade under sommaren varit på en stor konferens i Canada och träffat människor som arbetat med Warren Zieglers metod ”Enspiriting Envisioning”. En metod som passade bra att använda utifrån underifrånperspektivet som betonades i Agenda 21.

Vi samlade ihop intresserade personer från olika delar i Sverige och lyckades få ihop tillräckligt många för att på våren 1995 ta över Warren Ziegler till Sverige. Det var AmuGruppen, Kommunförbundet, KomRev konsult, Studiefrämjandet, Svenska Institutet för sociala uppfinningar samt Svenljunga, Sala och Trollhättans kommun som tillsammans lyckades med det. En ganska ovanlig samling organisationer som samarbetade om en gemensam vision om vikten av att vi fick igång ett visionsarbete i Sverige!

Warren hade ett helt annat synsätt på visioner än Joel Barker. Han menade att visioner tar man fram gemensamt genom att djuplyssna, djupfråga och djuptala med varandra. Att få vara med på en sådan tredagarskurs var en omtumlande upplevelse. Normalt är man alldeles slut efter en flerdagars kurs men efter denna var jag mycket piggare efter kursen än när jag kom. För första gången hade många av oss fått erfara hur det kändes att verkligen bli lyssnad på av människor man inte kände tidigare.

Utifrån ”Enspiriting Envisioning” metoden som vi döpte till ”Visionsbygge innifrån” skapade vi ”Lärandegemenskapen för visionsbygge inifrån”. Vi tog hit Warren Ziegler några gånger till under 90 talet och många av oss som gått hans kurser arbetade med visionsprojekt i kommunerna. Jag fick t.ex. vara med och leda ett visionsprojekt i några stadsdelar i Stockholm. Det var väldigt spännande att se hur människor tillsammans skapade framtidsbilder av ”Ett hållbart Södermalm” eller ”Det Hållbara Hjorthagen” t.ex.

Jag blev till och med uppkallad till miljödepartementet en dag för att berätta om visionsarbetet som metod.

I den KY utbildning som vi sedan drev på på Ekotopia i Aneby och som fick namnet ”Praktiskt samhällsekologi” blev ”visionsbaserat lärande” den bärande pedagogiken.

Eva Grundelius och några till fick vara med och driva Centerpartiets visionsprocess 1998 – 2000. Om den och en mer grundligare beskrivning av de metoder vi lärt oss och som Eva utvecklade vidare kan man läsa om i hennes bok ”Hållbar kommunikation”.

Mitt fortsatta arbete med visioner blev en uppsats under min lärarutbildning 2003 där jag drog upp riktlinjerna för och beskrev mina erfarenheter av ”visionsbaserat lärande”.

I mitt arbete med visioner har jag också haft stor nytta av Lennart Koskinens bok ”Tro på framtiden” och Robert Fritz bok ”Minsta motståndets väg”.

Nuförtiden har jag någon gång tagit in det i undervisningen på Global profil.  Jag  brukar sluta min naturkunskapskurs i trean med en visionslektion där eleverna får tid att utveckla sina framtidsvisioner, vägar dit och sedan koppla det till ett sista enskilt arbete i naturkunskapen där de får undersöka något fenomen inom fysiken som de kommer ha nytta av att kunna i sitt framtida liv.

Litteratur
Barker, Joel (1988): The Power of Vision. Star Thrower. Minnesota.
Fritz, Robert (1987): Minsta motståndets väg. Liber Hermods. Malmö.
Grundelius, Eva (2008): Hållbar kommunikation och bakgrunden till centerns förändring. Helt och hållbart.
Koskinen, Lennart (1994): Tro på framtiden. Rabén Prisma. Stockholm. Lindgren, Mats (1988): Skapande framtidstänkande. LT:s förlag. Stockholm
Ziegler, Warren (1994): Ways of Enspiriting. Transformative Practices for the Twenty.First Century. FIA International LLC