Det var i mitten av 80-talet jag läste dessa rader som jag skrivit i rubriken. De gick rakt in i mig och jag kände att det var sant. Men vad visste jag om visioner? Hade jag lärt mig något om det under min 12-åriga skoltid? Nej! Hade jag fått föreläsningar om det i min akademiska utbildning? Nej! Jag visste ingenting om visioner!

Jag började söka i böcker och artiklar men jag hittade inte mycket.

Den som först ledde in mig på ämnet och gav mig en grund i hur man arbetar med detta var Mats Lindgren som senare kom att starta företaget ”Kairos future”. Han höll en workshop i ”skapande framtidstänkande” inför att jag skulle arbeta ett år på fredsorganisationen IFOR i Alkmaar i Holland.

Att arbeta med visioner var ganska nytt inom fredsrörelsen och jag kände att det stämde mycket mer med hur jag ville jobba än att bara vara emot saker. Under min tid på IFOR fick jag veta att den som utvecklat detta sätt att se på fredsarbete hette Elise Boulding och hon hade tillsammans med Warren Ziegler utarbetat en metod för fredsaktivister att få fram visioner. ”Hur skall vi kunna skapa en värld i fred om vi inte kan föreställa oss hur en sådan värld ser ut?” menade Boulding.

Grunden i deras sätt att arbeta byggde på det man nu kallar ”back casting”. Man tar fram en bild av en önskvärd framtid. Sedan ställer man sig i framtiden, tittar bakåt, och försöker komma på vad det var som hände på vägen när visionen förverkligades. På detta sätt kommer man över en hel del mentala trösklar eftersom man förutsätter att visionen redan är förverkligad i tanken.

Utifrån det jag lärde mig om visionsarbete under tiden på IFOR utarbetade jag ett sätt att arbeta med personliga visioner med arbetslösa på AmuGruppen i början av 90-talet. Jag tänkte ungefär att ”en person utan en vision kommer inte vidare i livet”. När jag började att använda detta i arbetsmarknadskurserna kunde jag se att det efter den dagen de haft detta blev en annan stämning i flera grupper. Deltagarna började att prata med varandra mer och de hade djupare och personligare diskussioner. Jag minns särskilt en klass som gick en städkurs som gav både mig och varandra en helt ny bild av varför man väljer att städa på sjukhus och vilka kvaliteter det jobbet kan ge i form av patientkontakter. Det visade sig att det var bara de som hade tid att prata med de inlagda och de kände att de fyllde ett stort mänskligt behov. Många av städerskorna förverkligade också sina livsvisioner utanför städjobbet.

Under tiden på AmuGruppen fick jag för första gången se Joel Barkers film ”Visionens kraft”. Han berättade med inlevelse i den hur viktig visionen är för samhällen, organisationer och enskilda. Det han lärde ut var att visioner utvecklas av ledare som kan lyssna. De måste vara mycket lyhörda och ta in i visionen det som berör folk. En vision måste också vara attraktiv, värd att arbeta för och inspirerande.

När sedan Agenda 21 kom 1992 såg jag behovet av att arbeta med visioner i hela samhället. När vårt miljöprojekt i AmuGruppen kommit igång försökte jag att hitta nya vägar för att utveckla sättet att arbeta med visioner. När jag under ett miljöföredrag för kommunstyrelsen i Västervik hösten 1993 träffade Eva Grundelius som då arbetade på kommunförbundet öppnades nya dörrar. Hon hade under sommaren varit på en stor konferens i Canada och träffat människor som arbetat med Warren Zieglers metod ”Enspiriting Envisioning”. En metod som passade bra att använda utifrån underifrånperspektivet som betonades i Agenda 21.

Vi samlade ihop intresserade personer från olika delar i Sverige och lyckades få ihop tillräckligt många för att på våren 1995 ta över Warren Ziegler till Sverige. Det var AmuGruppen, Kommunförbundet, KomRev konsult, Studiefrämjandet, Svenska Institutet för sociala uppfinningar samt Svenljunga, Sala och Trollhättans kommun som tillsammans lyckades med det. En ganska ovanlig samling organisationer som samarbetade om en gemensam vision om vikten av att vi fick igång ett visionsarbete i Sverige!

Warren hade ett helt annat synsätt på visioner än Joel Barker. Han menade att visioner tar man fram gemensamt genom att djuplyssna, djupfråga och djuptala med varandra. Att få vara med på en sådan tredagarskurs var en omtumlande upplevelse. Normalt är man alldeles slut efter en flerdagars kurs men efter denna var jag mycket piggare efter kursen än när jag kom. För första gången hade många av oss fått erfara hur det kändes att verkligen bli lyssnad på av människor man inte kände tidigare.

Utifrån ”Enspiriting Envisioning” metoden som vi döpte till ”Visionsbygge innifrån” skapade vi ”Lärandegemenskapen för visionsbygge inifrån”. Vi tog hit Warren Ziegler några gånger till under 90 talet och många av oss som gått hans kurser arbetade med visionsprojekt i kommunerna. Jag fick t.ex. vara med och leda ett visionsprojekt i några stadsdelar i Stockholm. Det var väldigt spännande att se hur människor tillsammans skapade framtidsbilder av ”Ett hållbart Södermalm” eller ”Det Hållbara Hjorthagen” t.ex.

Jag blev till och med uppkallad till miljödepartementet en dag för att berätta om visionsarbetet som metod.

I den KY utbildning som vi sedan drev på på Ekotopia i Aneby och som fick namnet ”Praktiskt samhällsekologi” blev ”visionsbaserat lärande” den bärande pedagogiken.

Eva Grundelius och några till fick vara med och driva Centerpartiets visionsprocess 1998 – 2000. Om den och en mer grundligare beskrivning av de metoder vi lärt oss och som Eva utvecklade vidare kan man läsa om i hennes bok ”Hållbar kommunikation”.

Mitt fortsatta arbete med visioner blev en uppsats under min lärarutbildning 2003 där jag drog upp riktlinjerna för och beskrev mina erfarenheter av ”visionsbaserat lärande”.

I mitt arbete med visioner har jag också haft stor nytta av Lennart Koskinens bok ”Tro på framtiden” och Robert Fritz bok ”Minsta motståndets väg”.

Nuförtiden har jag någon gång tagit in det i undervisningen på Global profil.  Jag  brukar sluta min naturkunskapskurs i trean med en visionslektion där eleverna får tid att utveckla sina framtidsvisioner, vägar dit och sedan koppla det till ett sista enskilt arbete i naturkunskapen där de får undersöka något fenomen inom fysiken som de kommer ha nytta av att kunna i sitt framtida liv.

Litteratur
Barker, Joel (1988): The Power of Vision. Star Thrower. Minnesota.
Fritz, Robert (1987): Minsta motståndets väg. Liber Hermods. Malmö.
Grundelius, Eva (2008): Hållbar kommunikation och bakgrunden till centerns förändring. Helt och hållbart.
Koskinen, Lennart (1994): Tro på framtiden. Rabén Prisma. Stockholm. Lindgren, Mats (1988): Skapande framtidstänkande. LT:s förlag. Stockholm
Ziegler, Warren (1994): Ways of Enspiriting. Transformative Practices for the Twenty.First Century. FIA International LLC