Eva Grundelius gästbloggar idag:
Den 10 februari skrev Dan ett inlägg som har rubriken Hållbart lärande. Det fokuserar på inlärningsprocessen och att vi behöver lära oss att systematiskt använda de fyra förmågorna som ger oss en ”hållbar kommunikation” för att lyckas med lärandet. Jag var med och inspirerade till bloggposten och föreslog även att vi skulle kalla det vi vill åstadkomma för just ”hållbart lärande”.
Nu när handsken är kastad, kan det vara på sin plats att närmare förklara vad vi egentligen menar med det begrepp vi har valt. Genom att googla kan vi konstatera att ”hållbart lärande” redan används som en förkortning för det lärande som behövs för att skapa en hållbar utveckling samt som samlande beteckning för den undervisning och pedagogik som bedrivs med samma syfte.
Både Dan och jag är biologer och det är viktigt för oss att det vi gör bidrar till en hållbar utveckling på Jorden. Därför känns det mycket bra att undervisning och arbete för hållbarhet inkluderas i begreppet ”hållbart lärande”.
Men vi menar också något mer och djupare med ”hållbart lärande”. Dels att de kunskaper och färdigheter som lärs ut är väl undersökta och av så god kvalitet att de verkligen håller att bygga vidare på långt in i framtiden – och helst för många generationer framåt. Och dels att kunskaperna och färdigheterna verkligen ”fastnar” hos eleven och finns med som viktiga fundament och pusselbitar i hens fortsatta liv och utveckling.
Motsatsen till hållbart lärande blir alltså dels att försöka lära ut sådant som visar sig vara felaktigt (ohållbart) eller irrelevant för eleven. Dels – ur elevens synvinkel – är motsatsen till hållbart lärande allt som går in genom ena örat och ut genom det andra. Det vill säga allt det som skolan förmedlar idag och som endast lagras i arbetsminnet (korttidsminnet) men sedan glöms bort – och som skolan eller livet inte återkommer till för att det var onödigt.
En konsekvens blir att ”hållbart lärande” ställer högre krav på såväl lärare som elever än vad vanlig undervisning och examination i många fall gör. Det blir viktigare för läraren att – som en del av undervisningsförberedelsen – göra en djupare och personlig process, där hen väljer vad som ska läras ut, hur samt varför. Detta är även en följd av att de nya kursplanerna i många ämnen är kortfattade och vaga när det gäller själva innehållet i undervisningen. Läraren måste själv bestämma sig för vad hen tycker är viktigt.
Men den största förändringen får vi hos eleverna om vi har ambitionen att lärandet ska bli hållbart. För det första behöver läraren kunna motivera eleverna och väcka en stark och envis kunskapstörst. Här kommer bl. a. tekniker från s.k.” motiverande samtal” (MI) väl till pass. Det förutsätter vidare att läraren kan förmedla en sakligt välgrundad och djup inre övertygelse om varför något är viktigt att kunna.
För det andra kan inte eleven lära sig hållbart utan att engagera sig på djupet i en ständigt pågående utvecklingsspiral, där ny information jämförs med vad eleven redan vet och nya slutsatser dras som innebär en djupare och mer utvecklad förståelse.
Även det sistnämnda ligger väl i linje med de nya kursplanerna och det nya betygssystemet. Det innebär att alla elever genom hela sin skolgång och i alla ämnen bör få systematisk träning i att:
- Djuplyssna till andra: Söka upp och ta till sig relevant information och själva försäkra sig om att de inte har misstolkat, missat något viktigt eller missförstått.
- Djupfråga: Ställa den nya informationen bredvid allt de redan vet, klargöra vad som stämmer samt tydligt formulera sina egna frågor om det de inte förstår.
- Djuplyssna till sig själva: Kritiskt granska, reflektera och dra slutsatser som innebär aha-upplevelser och fördjupad förståelse och ibland lärande genom omvärdering. Öppna sig för att bli även känslomässigt berörda av kunskap som gör verklig skillnad.
- Djuptala: I ord och handling tydligt uttrycka vad de tror, vet, känner och vill göra. Men också ha modet att ärligt ge luft åt tvivel, tvekan och osäkerhet när förmågan brister eller kunskaperna inte räcker till.
- Därefter djuplyssna till andra igen o.s.v. för att fortsätta lärandet varv på varv, i en utvecklingsspiral som fortsätter så länge livet fortgår och var än individen befinner sig.
Först när eleven självmant, kompetent och systematiskt arbetar i enlighet med den ovanstående processen har vi ett lärande som är hållbart. Men då har vi också format en person som driver sin egen kunskapsutveckling och som förmår förhålla sig kritiskt och konstruktivt även till den lärmiljö som Internet innebär, det vill säga till hela världen med alla dess möjligheter och faror.
Känns de ovanstående idealen igen? De är inte nya och klarast kommer de kanske till uttryck i högskolelagens beskrivningar av vilka förmågor studenterna ska utveckla (se § 8 och § 9 i kapitel 1, högskolelagen).
Men långt ifrån alla elever börjar på högskolan. Och när de väl kommer dit är det för sent att försöka programmera om dem till hållbart lärande. I tolv år, genom grundskolan och gymnasiet, har eleverna tränats i att inte ifrågasätta skolans dagordning och i att lagra sådan information i korttidsminnet som läraren och staten tycker är viktig, men som de i själva verket inte behöver. Jämför med frågorna i programmet ”Smartare än en femteklassare”. Eleverna vinner så gott som undantagslöst, eftersom frågorna alltför ofta saknar djupare mening.
Om vi ska försöka oss på sammanfatta vad vi menar med hållbart lärande kan vi uttrycka det på följande sätt:
- Det är en kommunikationsprocess som enklast beskrivs med de fyra förmågorna i ”hållbar kommunikation”, gjorda tillräckligt väl, i rätt ordning, och så många varv i utvecklingsspiralen som situationen kräver, se www.hallbarkommunikation.se.
- Det handlar om grundläggande färdigheter som när de praktiseras med skicklighet leder till utveckling, såväl för individen själv som för omgivningen. Orsaken till detta är att individen strävar efter att dra relevanta slutsatser som visar sig hålla att bygga vidare på.
- Det är en praktisk metod för att ta sig an svåra frågor i vilken situation och vilket sammanhang som helst. Det gäller allt från personliga bekymmer, lärande inom t.ex. skola och arbetsliv till större samhällsproblem.
- Det är en nödvändig färdighet för att vi ska kunna åstadkomma en hållbar utveckling på Jorden – innan de negativa konsekvenserna av dagens livsstil orsakar ännu större lidande för väldigt många människor och allt annat liv.
Med detta vill vi dock inte påstå att hållbart lärande är enkelt, att det löser alla problem eller att det är det enda vi behöver för att må bra och fortsätta utvecklas. Men vi påstår att utan att ställa om skolan till hållbart lärande klarar vi inte på ett bra sätt de många och svåra utmaningar som den värld vi lever i faktiskt innebär.
Eva Grundelius
Läs mer om Eva Grundelius på: www.hallbarkommunikation.se .
Dan Frendin 