Sommaren 1969 satt jag som fastnaglad vid TV:n när Apollo 11 åkte till månen och tillbaka. Under hela min barndom följde jag rymdfärderna med största intresse. När jag för några år sedan hittade mina gamla klippböcker från 60-talet såg jag att jag hade jag ritat massor av rymdkapslar och klistrat in artiklar om ”Mercury”, ”Gemini” och ”Apollo”.

Arne Thoréns rapporter från ”Houstonkontrollen” kan jag fortfarande minnas klart.

Idag när vi lämnade San Antonio i en hyrbil åkte vi raka vägen till Houston för att leta upp rymdcentret där. Det gick lätt att hitta med GPS:en. En rymdfärja stod ibland träden och välkomnade oss. ”Space center Houston” stod det med stora bokstäver på en skylt.

Vi gick in i centret och blev först lite besvikna. Det liknade mest ett nöjesfält för barn. Men vi såg att det hade turer med en ”tram” ut till ”Johnson Space Center”. Vi tog den blå turen och efter bara några hundra meter sa guiden: ”Nu lämnar vi museet och kommer in i det riktiga rymdcentret. Det vi åker in på nu är där rymdprogrammet hållit till sedan decennier tillbaka och det är här man tränar alla astronauter som skall upp till ”international space station” och utvecklar rymdfarkoster som skall kunna ta oss till asteroider och till mars.

En järngrind sköts undan och vi åkte in på ett stort platt område med mycket gräs och stora fyrkantiga byggnader. På väggen av ett av husen var det en stor ”teckning” av en saturnus V raket i naturlig storlek. Transporten förde oss längre och längre in och vi åkte förbi några stora tankar med flytande kväve. Det användes till att frysa ner det rum där man simulerade den temperatur som det är på mars.

Så sa då guiden: Här till höger så ser ni byggnaden där den historiska Houstonkontrollen ligger. Vi svängde in där och fick kliva ur när fordonet stannat. Vi leddes in i en byggnad och fick gå 86 trappsteg upp. Vi gick in i något som liknade en liten biosalong och bakom en stor glasruta där fanns ”Houstonkontrollen”! Det var ett starkt ögonblick att få se de terminaler som jag såg på TV 1969. Allt var lämnat så som det såg ut på 60-talet. Den sal vi fick sitta i och få kontrollrummet förklarat var den sal som journalisterna fick sitta i när de skulle rapportera från månlandningarna och de andra rymdfärderna.

Det historiska kontrollrummet användes mellan åren 1965 – 1992. Sen byggde man ett nytt likadant under det gamla men med modernare utrustning. När månlandningen gjordes hade man en datakraft på 5 MB! Det motsvarar ungefär 5 digitala bilder nuförtiden. En vanlig app till en smartphone innehåller mer datakraft än hela månlandningsprojektet!  När man skulle göra alla beräkningar använde teknikerna räknestickor.

På en av terminalerna stod fortfarande den röda telefonen som vad jag minns gick direkt till presidenten. Ledaren för ”the mission” satt ungefär i mitten av alla terminalerna. Den som hade den rollen hade alltid sista ordet om något skulle beslutas. Inte ens presidenten kunde säga emot honom.

Det fanns en terminal som var den enda som fick prata direkt till austronauterna. Där satt det bara andra astronauter. De hade ett speciellt ”förkortningspråk” så de snabbt skulle kunna kommunicera om vad som hände. Eftersom en rymdfarkost rör sig väldigt snabbt så var det också viktigt att kommunikationen kunde vara effektiv mellan de i kontrollrummet och de i rymdkapseln.

På tillbakavägen stannade fordonet vid det fyrkantiga huset med raketteckningen på. Det visade sig att det låg en riktigt saturnus V raket inne i byggnaden. Den var enorm. Jämförde man den med den lilla raketen som skickade upp den första Mercurikapseln så förstår man vilken utveckling det var när det gällde raketer på 60-talet.

Vi tog sedan en tur till som förde oss till det hus där astronauterna tränade och där nya rymdfordon och robotar utvecklades. Det var nog ett av världens största klassrum som vi såg idag.

Efter Houston åkte vi ner till Galveston. Det är en liten stad vid stranden av Mexikanska Gulfen. Vi åkte till ”Galveston State Park” och började vår fågelskådartur där. Vit ibis, ägretthäger och snöhäger var de första fåglar vi såg. Längs stranden seglade massor av bruna pelikaner över hustaken, stränderna och vågorna..