469 miles över topparna i Appalacherna går vägen som gett namn åt den mest besökta nationalparken i USA. Vägen var tvåfilig som en vanlig svensk landsväg och av mycket god kvalitet. Skulle man äta eller sova fick man åka av vägen och ta sig ner i någon av dalarna där det finns samhällen. Det var likadant här som i Great Smokey Mountain att vi inte såg ett enda hygge så långt vi kunde se utan milsvida skogar. Ju längre norrut vi kom ju mer luckrades skogen upp av odlad mark och samhällen.

Mitt i parken fanns det ett musikcenter. Det var som ett museum och konsertsal samtidigt. I den ena änden fick man läsa om hur musikstilen ”bluegrass” växt fram i Appalacherna. I den andra änden var det en samling av musiker som satt i en ring och spelade och sjöng bluegrass. Runt om dem satt det publik.

Med jämna mellanrum fanns det utbuktningar av vägen som man kunde åka in på och se på den makalösa utsikten. Från många av dem fanns det stigar att följa nerför sluttningarna. Då och då fanns det ett visitorcenter där man kunde fråga det man behövde veta för att få ut mesta möjliga av sin tur.