Paradigm

När vi nu går in i ett nytt skolparadigm med hjälp av den digitala utvecklingen kan det vara på sin plats att titta lite närmare på vad ett paradigm egentligen är och vad som händer när man  byter paradigm.

Jag kom i kontakt med begreppet i början av 90-talet när jag såg Joel Barkers film ”Paradigm – mönster som styr”. Jag arbetade då på AmuGruppen och utvecklade deras miljöutbildningar.  Jag hade stor nytta av hans film för att då förklara det kretsloppsparadigm som växte fram i samhället med Agenda 21 och miljöstandarden ISO 14000.

Nu när hela sättet att undervisa går igenom den kanske största förändringen sedan folkskolan bildades är det bra att påminna sig hur paradigm fungerar.

Ordet paradigm betyder ”modell” eller ”mönster”. Man skulle kunna säga att paradigmet är de glasögon med vilka man ser och handskas med världen genom.

Joel Barker säger att ett paradigm är en uppsättning regler och normer som etablerar och definierar gränser och egenskaper för det paradigmet handlar om. Det anger också hur man skall handla innanför gränserna för att nå framgång.

Paradigmet förklarar världen och hjälper oss att göra förutsägelser om det som inträffar. När man befinner sig i ett paradigm är det svårt att se att det går att göra saker på ett annat sätt.  Thomas Kuhn, som var en av de första att använda termen, menade att vetenskapsmän t.ex. som forskar inom ett paradigm oftast har svårt att se och tolka den data som inte överensstämmer med paradigmet.

När ett nytt paradigm uppträder byter man till en ny uppsättning regler och det som inte gick att göra i det gamla paradigmet går kanske nu att göra. När reglerna ändras kan hela ens världsbild och yrkessituation förändras.

En viktig sak som Joel Barker tar upp i sin film är att ”när ett paradigmskifte sker så börjar alla om från noll”. Framgång i det gamla paradigmet kan till och med göra det svårare att få framgång i det nya. Ju mer man har investerat i det gamla paradigmet ju mer har man att förlora när det nya tar över.

Det här kan förklara varför många lärare känner en olust inför den digitala pedagogiken. Är man van och duktig på att hålla föredrag och tala inför klassen så måste ”flipped classroom” kännas hotande. Det förväntas inte längre att man skall göra det som man alltid varit så bra på och istället göra på ett nytt sätt som man inte alls är van vid. Och vad skall man fylla lektionstimmarna med när man inte längre har genomgångarna på lektionen?

Det är därför det är så viktigt att en övergång till det nya undervisningsparadigmet fokuserar på pedagogik i första hand. Att man utgår ifrån vad det är man vill förbättra i inlärningsprocesserna för eleverna. Att man utgår från mening och behov. Sen tittar man vilket digitalt verktyg eller socialt media som bäst löser behovet.

Tankar om pedagogiken

Hur skiljer sig de underliggande tankarna när det gäller mitt nya sätt att undervisa från det mer traditionella som jag använde mig av tidigare?

Om vi tittar på det  traditionella sättet först med föreläsningar, lärobok, instuderingsfrågor och prov så hade det sina rötter ända från det att folkskolan skapades 1842. Kunskapen fanns hos läraren och i läroboken. Det var lärarens uppgift att förmedla den till eleverna. Eleverna skulle försöka minnas den till speciella prov som man gjorde individuellt utan någon hjälp.

Jag säger inte att det var en dålig pedagogik. Den har fungerat i de flesta ämnen i över hundrafemtio år. Den är bra när man skall lära sig grundläggande kunskap som man behöver kunna utantill som man inte kan hålla på att slå upp hela tiden.

Men vårt samhälle har förändrat sig sedan 1800-talet och vår samlade kunskap har nu blivit mycket, mycket stor. Med vår tekniska utveckling kan vi hantera fakta på ett helt annat sätt än tidigare och det är inte längre självklart att all kunskap kan finnas i en lärobok eller hos en lärare. Utvecklingen går väldigt fort inom många områden och den digitala utvecklingen möjliggör saker som man inte kunde tänka för bara några år sedan.

Vilken arbetsgivare låter sina anställda lösa problem genom att de får sitta själva, inte titta i böcker eller på internet och absolut inte tala med någon kollega? Den arbetsgivaren skulle betraktas som synnerligen konstig. Men det är så som vi behandlat våra elever när vi examinerat dem med prov.

I min ungdom arbetade jag som läroboksillustratör och fick illustrera ett par biologiböcker för gymnasiet. För varje bild jag skulle ta fram fick jag lov att hitta 3-5 olika förlagor. Jag gick då igenom alla de läroböcker i biologi som då fanns på den tiden och fick en överblick hur olika samma sak kunde illustreras. En del bilder som jag hittade var till den grad förenklade så att de gav en felaktig bild av verkligheten. Vissa saker var nästan omöjligt att illustrera med bara en bild för att man skulle förstå det rätt. Detta gav mig en viktig erfarenhet av hur viktigt det är att titta på flera olika källor för att få en så rättvisande bild av verkligheten som möjligt. Om vi skall lära eleverna om verkligheten, ska vi inte då också träna eleverna att använda sig av flera olika källor när de skall förstå ett fenomen eller lösa ett problem?

För att eleverna skall vara förberedda för att komma ut i dagens samhälle med alla dess krav och en värld full av fakta från olika typer av källor så måste vi undervisa och examinera dem på ett sätt där de får träna att:
1. samarbeta och samtidigt kunna jobba självständigt när det behövs
2. hantera och kritiskt granska olika källor till kunskap
3. förstå hur den vetenskapliga processen att skaffa sig kunskap kan se ut
3. kommunicera sin kunskap på ett förståeligt sätt
4. se hur vetenskap hänger samman med samhället i stort
5. utveckla en självdisciplin
6. själv driva sin kunskapsprocess

Detta är inte alls lättare jämfört med att utbilda och lära sig på det traditionella sättet. Man kan slippa provstressen och andra negativa yttringar som fanns i det gamla sättet. Samtidigt ställer detta nya sätt krav på att man t.ex. utvecklar en självdisciplin på ett annat sätt än tidigare som kan vara nog så svårt för dagens ungdomar.

Det man kan vinna på det nya sättet är att:
1. undervisningen blir mer verklighetsanpassad
2. eleverna får en kompetens de kan känna att de har nytta av direkt och i arbetslivet senare.
3. genom att utgå från elevernas egna frågor så mycket som möjligt äger eleverna sin läroprocess på ett annat sätt än tidigare.
4. genom att arbeta med t.ex. ”flipped classroom” frigörs tid för läraren att hjälpa eleverna på lektionstid med sina uppgifter istället för att lägga den mesta tiden på föreläsningar.