doc lounge

Idag var det dags för månadens doc lounge i Kalmar. Sedan ett år tillbaka har jag börjat att gå på dessa filmvisningar när jag har haft möjlighet. Ska man lära sig att arbeta med case i skolan är att se dokumentärfilm ett bra sätt att få inspiration och lära sig hur man kan berätta om verkligheten.

Doc lounge är en ideell kulturförening som finns i 18 städer i Norden. Föreningen startade 2006 i Malmö som ett initiativ av dokumentärfilmaren Fredrik Gertten. Det var Fredrik Gertten som gjorde den uppmärksammade dokumentären ”Bananas” som handlade om bananodlare i Nicaragua och deras kamp mot Dole. Föreningens syfte är att visa kvalitetsdokumentärer, nyproducerad svenska och internationella dokumentärer, lokala premiärer och musikdokumentärer. I Kalmar så visar man filmerna i museum eller restaurangmiljö.

Ikväll hade Stensökrogen fyllts helt av soppätande filmtittare när filmen ”Village at the End of the World” av Sarah Gavron visades. Filmen följde ett antal personer i den lilla byn Niaquornat på Grönland med 59 invånare. Bland annat fick vi följa byns enda tonåring Lars i den karga vardagen. Vi fick se hur invånarna tog över fiskfabriken som ”Royal Greenland” ägt och drivit men lagt ner sedan några år. Ute i viken låg isbergen vackra och vita i det blå havet. Det grönländska livet påverkas av klimatförändringar men ännu kan många försörja sig som jägare och fiskare. Lars ville dock inte hålla på med det. Han lämnade byn för en större stad på Grönland och fann sig en flickvän där.

1981 levde jag bland eskimåer på St Lawrence Island i Berings sund under några dagar och fick uppleva ett eskimåsamhälle inifrån. Vi hade flugit till det lilla samhället Gambell från Nome i västra Alaska Jag kände igen mycket från filmen: det hängande torkade sälköttet,  trähusen och byns enda affär. Men den stora skillnaden var att människorna på Grönland verkade lyckligare. Vi såg mycket misär bland eskimåerna i Gambell som alkohol och drogmissbruk. Många eskimåer verkade djupt deprimerade. Att möta eskimåer var inte att möta samma glädje som jag mött i Uganda när vi besökt olika grupper på landsbygden där.

Vi fick inte gå utanför byn själva utan guide. Gambellborna hade haft dåliga erfarenheter av turister som tagit med sig olika souvernirer som t.ex. ben från gravar och liknande. Men efter förhandlingar med byns borgmästare fick vi med oss en guide som visade oss runt bland fågelbergen.

I filmen fick befolkningen i Niaquornat också besök av turister som åkte på kryssning och stannade till för att gå iland några timmar och för att titta på byn. Befolkningen ställde upp bord med hantverk mm och byns enda person som kunde både engelska och danska guidade dem.

Efter filmen intervjuades filmens producent via Skype från London.

Jag cyklade hem i det kalla februari mörkret och såg fullmånen lysa över Kalmars gator. Tänkte på vad filmen visat och tänkte: vi har samma grundläggande mänskliga behov var vi än befinner oss på jorden. Vi skapar bara lite annorlunda kulturer runt dem. Kulturer som är spännande att lära känna och gör livet på vår planet intressant att upptäcka och uppleva för att förstå oss själva bättre som människor.

En skola i Sembabule district, Uganda

Vi hade åkt på gropiga vägar i över en timma från Masaka ut på den ugandiska landsbygden i Sembabule district. Ja vägarna var riktigt gropiga! Banan odling efter bananodling och ett öppet landskap som inte var helt olikt det man kan se på vissa ställen på Öland. Vi tar in på en ännu smalare väg och kommer upp på en kulle. Plötsligt breder det ut sig ett böljande landskap och där framme högst upp på kullen ligger det en liten skola. Det är ”Future farmers” skola. Ett skolprojekt som VI-skogen runt Viktoriasjön dragit igång.

Vi hinner inte stanna den vita jeepen vi åker i förrän det kommer en hord av springande barn emot oss. De trummar, dansar och sjunger för att hälsa oss välkomna! Vi blir helt omtumlade. En sådan glädje, en sådan energi!

Sembabule district-6

De leder oss bort till ett räd i hörnet av deras skolgård där det finns lite skugga. Där skall de berätta för oss vad de håller på med. Vi sätter oss på några uppställda stolar och så fortsätter dansen och sången. De sjunger om hur man skall hålla sig frisk och de dansar och sjunger om varför träd är viktiga. ”Trees is life” står det på en liten skyllt på ett av träden vi sitter under.

Farmer for future - Sembabule district 2012

Sembabule district-4

Sembabule district-2

Sembabule district-5

Jag slås utav hur bra de afrikanska lärarna använder kultur som pedagogisk metod. Barnen lär sig med hela kroppen. Deras kunskap utstrålar glädje!

Runt skolan finns det odlingar av många slag som eleverna lär sig att sköta. Grunden är som på de flesta ställen i Uganda kokbananer eller ”matoke” som de kallas här. Man odlar enligt agroforestry principen där man samodlar lägre växter med mer buskliknande arter och träd. På så sätt kan man få större skördar och de olika växterna stöder varandra. Eleverna får också lära sig ekologisk odling.

De var 80 elever i låg- och mellanstadieåldern som fick använda de två klassrummen som rymdes i det lilla huset. Men mycket av undervisningen sker utomhus ute på fälten så de är inte inne hela tiden.

Sembabule district-7

Foto: Åse Möller och Dan Frendin

En skoldag i Entebbe, Uganda

Den afrikanska natten är full av ljud. Det är grodor, cikador och en och annan fågel som fyller den ljumma blom- och jorddoftande luften med allehanda ljud.  Klockan är fyra på morgonen och ljuset är tänt i elevhemmen på Entebbe secondary school. Det är fortfarande ett tag kvar till gryning.

Eleverna vaknar en efter en och tar fram sina läroböcker. ”Man tänker så bra på morgonen så det hjälper bra att gå upp tidigt och läsa sin läxor” sa en flicka till mig som går på skolan. Ungefär 50 elever per rum sover i de låga trähusen som är elevhem. Varje elev har ett sängplan i en våningssäng. Där skall man förutom sig själv också få plats med en låsbar trälåda med alla sin personliga tillhörigheter.

När klockan blir sex börjar man tvätta sig och göra sig iordning för skoldagen. Vid sjutiden ser jag flera elever gå och sopa skolgården. Det är deras grupp som är ansvariga för renhållningen idag.

Entebbe SS-8

Efter en frukost på majsgröt börjar lektionerna vid åttatiden på morgonen. Patrick, grindvakten, har släppt in elever på skolgården som kommit gående från grannskapet. De flest lärare bor i lärarbostäder i anslutning till skolan. En lärarbostad är en del av lönen som man får som lärare förutom en ganska låg summa pengar och en matranson per månad.

Lektionerna sker i luftiga lektionssalar med öppna fönster och ”draghål” i väggen. Klasserna kan vara över 40 elever.

Entebbe SS-5

Några elever tränar teckning utomhus. De ritar av en kalkon som går bunden utanför skolköket i den del av skolgården som också är ett lantbruk.  Skolan har ett par kor och lite mark där man odlar foder till korna. Där håller skolans fjäderfän till också.

Entebbe SS-2

Entebbe SS-6

I en laborationssal dissekerar några av de äldsta eleverna några råttor som de just avlivat. I en datasal lär sig en klass skriva i word. En annan klass går på ”Cyberschool” och ser en virtuell labb i kemi på en skärm på väggen. En biologiklass lär sig att göra bestämingsnycklar för växter. Min kollega estetläraren John trycker färgtryck på några kortärmade skjortor.

På lunchrasten äter eleverna i en stor matsal i anslutning till skolköket. Tallrikar och grytor diskas på skolgården. Maten kokas i stora grytor som eldas med grova trädgrenar eller mindre stammar som man skjuter in under grytorna allt eftersom de brinner upp.

Entebbe SS-3

Lektionerna fortsätter på eftermiddagen fram till klockan 18.00 då det är kvällsmat. Eftersom Entebbe nästan ligger på ekvatorn så är dagarna och nätterna ungefär lika långa under hela året. Vid halvsjutiden börjar det mörkna och sedan kommer mörkret snabbt. Mycket snabbare än här i norr.

När klockan är sju på kvällen samlas ungdomarna under den stora lyktan nära receptionen och huvudingången. En av eleverna leder kvällsbönen och så stämmer alla in i en rungande gospel! Sången får själen att lyfta och man känner ”the spirit of Africa”. Ungdomarna sköter denna kvällsbön själva. Religionen är en stor del av deras liv. De har svårt att förstå våra svenska ungdomar som inte är troende.

Entebbe SS-12

Vid åttatiden på kvällen börjar ”preps”. Det betyder läxläsning. Den håller på till elvatiden. Då börjar eleverna göra sig klara för sängen och sin korta sömn. Klockan fyra på natten börjar allt om igen.

En skola i Ciudad Dario, Nicaragua

Vi har åkt buss i några timmar från Managua upp mot bergen i norr. Vi svänger av från den stora vägen och kommer fram till staden Ciudad Dario. Staden har fått sitt namn efter den Nicaraguanska skalden Ruben Dario som föddes här 1867. Den gula bussen släpper av oss vid en stor muromgärdad tomt med flera hus som är ett enkelt vandrarhem. Vi skall bo där första natten innan vi slussas ut till de familjer vi skall bo hos i några dagar.

Vi är en grupp lärare från Kalmar, Karlstad, Jönköping och Lysekil som är med på ”den globala resan” som ”den globala skolan” anordnar 2009. Genom Universitet och högskoleämbetet kan man ansöka om ett stipendium för att med en grupp lärare, rektorer och skolpolitiker resa till ett land med en för Sverige annorlunda kultur. De globala resorna har förutom Nicaragua också gått till t.ex. Guatemala, Indien och länderna runt Viktoriasjön.

Jag hamnar sedan hos en familj som har en dotter i mellanstadieåldern. När det blir morgon får jag följa henne till skolan mitt i byn. I skolan går man i två skift. På förmiddagen är det en grupp och på eftermiddagen en annan. Som i alla andra skolor i mer eller mindre tropiskt klimat är fönstren öppna och väggarna har lufthål ovanför fönstren.

Ciudad Darios skola- mot morgonsamling
Mot morgonsamlingen.

Det är morgonsamling på skolan. Alla bär skoluniform i de nicaraguanska färgerna. Rektorn håller tal. Man sjunger nationalsången. Eftersom vi är gäster idag har några av eleverna förberett danser för oss. I de vackraste kjolar virvlar de runt framför den stora samlingen elever och oss till nicaraguansk folkmusik.

Ciudad Darios skola-6
Nationalsången

Ciudad Darios skola-7
Nicaraguansk dans

Jag följer med dottern i familjen till klassrummet efter samlingen. Alla sitter på enkla stolar med ett litet bord på. Det är nästan 50 elever i klassrummet. Eftersom väggar och fönster är öppna hör man in till klassrummet bredvid. Läraren förklarar och läser för eleverna. De svarar i kör när läraren leder dem genom ett stycke.

Ciudad Darios skola-8
Lektion.

Det blir rast. Alla går ut och äter en medhavd matsäck. ”Min flicka” äter lite godis tillsammans med en av sina kompisar.

Ciudad Darios skola-9
Mellanmål

Lektionen fortsätter. Läraren säger något på spanska jag inte förstår. Hon tar med sig vita kritor och alla eleverna går ut på skolgården. Sen börjar alla att träna skrivning. De använder plattorna på skolgården som skrivunderlägg. Läraren går runt och tittar på elevernas meningar och rättar.

Ciudad Darios skola-10

Ciudad Darios skola-11
Skrivövning

En lärares lön är inte stor. Ofta arbetar de med båda skiften; från 07:00 – 12:00 och 13:00 – 18:00.

Trots att flera vuxna läst engelska i skolan kan de inte prata engelska särskilt bra. Jag lyckas kommunicera hjälpligt med min mycket magra spanska, några engelska ord och ”teckenspråk”.

Ett tågmöte

Vi kan mötas på många sätt. Ett av de mest givande sätt jag har mött människor på är på tåg. Man har en lång resa framför sig och den person man råkat komma bredvid i tågstolen har ingenting särskilt för sig de närmaste timmarna heller. Den andra människan är inte på något sätt involverad i ens liv och man kommer antagligen aldrig mer att träffas. Det gör att man kan öppna sig och prata fritt om allehanda saker som är viktiga. Ofta har jag kommit fram till min destination berikad av sådana möten.

Ett av de, för mitt yrke, viktigaste mänskliga möten jag haft hade jag på ett tåg för över 30 år sedan. När jag igår skrev ner mina anteckningar från inledningen av min Alaskaresa fick jag upp sidan från den femte juli 1981 där jag beskrivit detta möte. Jag hade inte läst det sedan 80-talet.

Vi hade vandrat i Denali National Park ett par veckor och skulle resa vidare söderut till Anchorage.Vi gick på tåget.

”Jag hamnade utanför de andra i min grupp som satt två och två. Detta gjorde det möjligt för andra att sätta sig bredvid mig. Jag tycker det är bra att sitta så för då kan man få kontakt med andra. Det satte sig en tjej bredvid mig som stannat ett dygn vid Denali. Vi kom att sitta och prata med varandra i sex timmar non-stop. Ingen av oss hade pratat med någon på ett tåg så länge utan avbrott. Hon hade jobbat som lärare i ett år i den lilla staden Aklavik med 800 invånare. Den kom till 1917. Man trodde snart den skulle förstöras för att McKenzie flodens delta ändrade sig ständigt. Man flyttade över administration mm och gjorde ett nytt samhälle på andra sidan floden. Många trivdes inte utan flyttade tillbaka.

Hon hade många kreativa idéer om undervisningen för vad som motsvarar vårt mellanstadie. Grundidén var att använda barnens egen värld omkring dom som utgångspunkt för all undervisning. Hon försökte att lägga så mycket som möjligt av undervisningen utomhus. Integration av de olika ämnena var viktigt för henne.

Några exempel:
1. För att lära ut delade tal fick barnen baka en äppelpaj. Då ingick matte (hur mycket av varje ingrediens), kemi (vad händer när man blandar saker) och språk (att läsa recept). Sedan delade de de olika pajerna olika mycket och åt upp allt till sist.
2. För att lära ut geometri gick hon ut med barnen på gatan och letade efter geometriska figurer i deras vardag.
3. På en julavslutning hade barnen en ”Magic show” där de hade olika stationer med bl.a. astrologi, spå i hand och numerologi. Det sistnämnda gick ut på att utifrån olika sätt att göra om sitt namn och födelsedatum komma fram till ett nummer. Varje nummer motsvarade sedan en egenskap, t.ex. att vara noggrann, duktig och vänlig. Bara positiva egenskaper togs med. Barnen fick styrkt självkänsla. Hennes klass fick hålla ”undervisning” för de andra klasserna på de olika stationerna. Barnen tyckte det var så intressant se hon kunde bara stå och se hur allt flöt.

Kreativitet var något som hon hade och kunde inspirera andra att få.

Sen berättar dagboken en massa fakta om Canada som hon berättade för mig. Hon beskriver också hur hon låter barnen arbeta med sina egna ”legends” och skapelsemyter.

Dagboksanteckningen slutar med: ”Efter sex timmars pratande var vi tillbaka i Anchorage. Solen gassade och vi gick uppför den långa trappan till centrum.”

Sen sågs vi aldrig mer. Så som ett tågmöte skall vara.

Detta mötet gav mig en ny syn på vad utbildning kan vara. Det sådde ett frö till det som jag sysslar med nu i den digitala eran. När jag läser dessa anteckningar ser jag att det är de grundprinciper som vi nu förverkligar på våra Global profil kurser och i den naturkunskap undervisning som jag vill utveckla. Jag fick de första idéerna till detta på ett vildmarkståg som körde fram genom en av de mest undersköna naturområden jag upplevt

Vi möttes. Hon förde kunskapen vidare.  Över 30 år senare förverkligas den i en annan skolform, i en annan tid, på en annan kontinent och med nya tekniska hjälpmedel. Det hon visade mig var hur intressant ett lärarjobb kan göras. Hon var en av de som inspirerade och påverkade mig att större delen av mitt liv vilja arbeta som lärare.

Där kunde dagens bloggpost sluta. Men det finns en fortsättning. Under årens lopp så har jag hittat lappen med hennes namn och adress som jag fick innan vi skildes åt. Jag har hittat den ungefär varje gång jag flyttat och har varje gång undrat vad det blev av henne.

När sedan Facebook kom fick jag idén att försöka hitta henne. Jag skrev in hennes namn och fick fram fem som hette så. Skrev till alla och fick svar: ”No I live in Florida. I have never been in Alaska. But good luck to find your friend” och liknande svar tills den femte svarade: ”Yeas that was me!”

 

”Iter Alaskicum”

Vad är det som göra att resor är så utvecklande? Det är en fråga jag funderat över mycket. Det är en fråga som har många svar som jag kan se.

Under min tid i Lund på 80-talet fick jag en finsk vän. Hon sa en gång att ”när hon kom till Sverige, så kände hon sig mycket friare. Det är något med kulturen och språket” sa hon. Hon kunde släppa fram sidor i sig som inte kunde komma fram när hon var hemma i Finland.

De sista åren har jag gjort flera resor till Uganda. Ett land som har dansen i blodet. Var man än kommer dansar de och har uppvisningar för oss. När vi nu kom hem efter sista resan och jag gått igenom en viktminskningskur som gör att jag känner mig lätt igen ville jag pröva det där med gruppdans. Jag visste också att nästa år kommer jag kanske inte kunna gömma mig bakom kameran längre när vår svenska grupp ombeds att gå fram och dansa inför de 1000 elever som sitter på skolgården i Kisubi Mapeera. Därför testade jag Sh´bam och blev fast. Det är också svårt att missa Bodyjam på söndagar. Aerobic dance och Zumba fitness gör också att jag känner mig lycklig. Tacksam att jag så här över 50 har fått bort kulmagen och får möjlighet att känna lätthet och den frihetskänsla som dansen ger. Utan resorna till Uganda hade jag aldrig varit där nu!

Kring sekelskiftet hade jag möjlighet att få följa med på tre resor till Ryssland på kort tid. Där hände det också något med den personliga utvecklingen. När man satt och åt kunde värden, en man med stort ryskt skägg, peka på en med hela handen. Det betydde: ”Du skall hålla tal!”. Det var bara att ställa sig upp och på knagglig engelska prisa den gästvänlighet man mött och försöka få dem att förstå att vara rädda om sin kultur. Jag tyckte det var hemskt att se hur de rev det som såg ut som ekobyar och byggde höghus som liknade våra miljonprojektsbyggen. Att våga tala fritt och säga vad man tycker! Det kändes härligt.

Fick också en dans upplevelse där. Efter maten gick alla upp, ung som gammal, och ställde sig i en ring och dansade. Plötsligt började mina ben att dansa kosackdans! De bara liksom dansade av sig själv! Det gick inte annat än att dansa kosackdans till den musiken. Jag berättade vad jag kände för en av de ryska värdarna. ”Ja det där är allmänt känt! Det har Tolstoj beskrivit så bra i Krig och fred” fick jag till svar.

Den resa som betytt mest för mig och som blir svår att slå när det gäller personlig utveckling är ändå resan till Alaska 1981. Jag hade varit ganska blyg under min uppväxt men efter en vecka själv i Fairbanks så var min blyghet botad för alltid. Det gick inte att vara blyg i USA. Alla pratade ju med en hela tiden! Och blygheten satt nog lite i det svenska språket. Det var lättare att prata fritt på ett annat språk.

Redan innan vi kom iväg hade resan betytt mycket. När vi hade återträff efter 30 år 2011 plockade vi fram våra gamla dagböcker från resan. Här följer inledningen i min anteckningsbok inspirerad av Linnés Lappländska resa som på latin hette ”Iter Lapponicum”. Så här skriver en 21-åring till yngling som precis påbörjat sitt livs resa:

Iter Alaskicum

Sålunda började det:
En eftermiddag före påsk 1980 träffade jag en viss Lars Tranvik. Han sa att Björn Risinger och han skulle resa till Alaska sommaren 1981. ”Vill du följa med?” frågade Lars. ”Jag skall tänka på saken” sa jag.

Sålunda fortsatte det:
Det var grodkurs på Dörröds skola, maj 1980. Björn, Lars och Lena Ohlsson var med. Jag körde en transitbuss. Söder om Våmbsjön körde jag genom en allé. Plötsligt kände jag en stor frihetskänsla. ”Det är klart att jag skall med till Alaska”.

Hösten 1980 och våren 1981 följde förberedelsemöten på söndagkvällar. Men hur skulle jag få råd? Alaskaresan blev tyngden som gjorde att det inte var svårt att bestämma sig för att flytta till Råby Gård. Något jag inte ångrar. Det var heller inte svårt att att sluta läsa och börja jobba som illustratör. Något jag absolut inte ångrar! Sålunda har denna resa betytt mycket för mig innan den ens är gjord. Hade jag inte kommit iväg hade jag ändå varit tacksam för att allvarligt planerat den.

Så vart det då den 12 juni 1981. Lars pappa, Lars och Lena O hämtade mig på Råby Gård. Johan låg i sängen när jag sade hej. Vid stationen blev vi avkramade av Susanne T. Vädret var mulet. Jag var nysnaggad. Jag kunde känna hur vinden spelade över min hjässa. Tog tag i de små hårstråna och ruskade om dem. Jag ser fram emot resan. Jag ser fram emot att komma hem”

Sen hade vi alla som reste skrivit våra namnteckningar i min anteckningsbok, inklusive mig själv, och följande kommentar stod:

”Vilka är de egentligen? De följande veckorna ger nog svar. I alla fall som de är nu.”

Vi kom hem efter två månader och säkert 15 år efteråt så fick jag en känsla av att bli mig själv bara jag pratade om resan. Den monotona vandringen ”in the middle of nowhere” på tundran utanför Nome fick musiken att börja bubbla upp inom mig. Det blev början på flera års skapande där sånger och dikter liksom bara poppade upp om jag satt mig med min flöjt eller min gitarr. Hunger och stor fysisk utmaning tillsammans med den makalösa naturen förlöste en kreativ kraft. Jag blev mig själv och blev ett med denna kraft.

När jag nu sitter och bloggar och försöker producera en liten text varje dag så känner jag att jag får kontakt med den där kraften igen. Det är nog verkligen så att bloggandet gör att jag kommer hem i mig själv igen.

Resan som pedagogiskt verktyg

I Global profil gör vi en resa med eleverna till Uganda eller Sydafrika varje höst. En grupp åker till Entebbe i Uganda och den andra till Port Shepstone i Sydafrika under två veckor. Under dessa resor bor eleverna i familjer eller elevhem och vi lärare bor hos lärare. Vi deltar lite i den ordinarie undervisningen men har framförallt lektioner ihop i det utbytesprogram som vi genomför. Vi har arbetat med ”hållbart entreprenörskap” som tema och arbetar nu med olika case. I vårt program ingår också studiebesök på olika ställen som t.ex. Vi-skogen i Masaka, Uganda och Roben Island i Kapstaden.

Detta är den kurs, av alla jag varit med om, som känns mest meningsfull och verkligen leder till ökad kunskap och personlig utveckling för eleverna. När eleverna möter en annan kultur i verkligheten får de perspektiv på sina egna liv och allt de lärt sig i skolan. Vad jag har förstått genom att följa eleverna så gör en sådan resa att det de lärt sig teoretiskt i flera ämnen som religion, historia och samhällskunskap faller på plats. Personligt känns det som de på två veckor gör ett kliv på flera år i deras personliga utveckling.

På idrottprogrammet har vi en tre dagars paddling i Alsterån på våren. När eleverna sätter sig i kanoterna känner de sig ovana och kanoten känns ranglig. De kan hojta till för varje liten oförsiktig rörelse. Dag tre åker de obehindrat nerför forsar och parerar för stenar och tar i för att hitta den bästa vägen ner. På tre dagar utvecklar de ett mod och en vilja som inte går att läsa sig till i någon lärobok. De tränar samarbete på ett sätt som inte går att göra innanför skolans väggar.

Sista året på idrottsprogrammet åker hela klassen upp till Sylarna och genomför en veckas vandring från Storulvån upp till Sylmassivet. På en sådan vandring i början av september kan man få vara med om två årstider på bara några dagar. Bilden på min blogg är från resan 2012. Många elever har inte varit norr om Stockholm och ännu färre har fått uppleva Sveriges fjällnatur. Genom dessa dagar får de en konkret och fysisk upplevelse av naturen. De lagar mat och bor i tältlag. Samarbete och att vara noggrann med säkerhet och omdöme är sådant som de utvecklar.

På grund av paddlingen och fjällresan utvecklar klasserna en gemenskap jag sett i få andra klasser.

Av mina lärarerfarenheter är ”resan” som pedagogiskt verktyg ett av de kraftfullaste redskap vi har. Rätt använd och med god förberedelse kan de ge eleverna impulser som kan påverka deras framtida liv. Det ger en personlig utveckling på många plan   och mycket av det man gått igenom i klassrummet kan falla på plats. Det kommer in i en större helhet och blir verkligt.

Står man i Idi Amins fängelsehålor och ser blodskriften på väggarna blir begreppet ”diktatur” och ”skräckvälde”  väldigt verkligt. Står man bland stenarna nedanför frostsprängningarna på fjället ”Slottet” vid Sylarna förstår man vilka krafter som är i rörelse i naturen när vårt landskap formas.