Det finns en psalm som jag ofta i livet återkommer till. Vi sjöng den på min fars begravning. Den liksom sammanfattar livet. När det går riktigt bra för en och livet leker så tror jag man skall se upp så man inte tror man är odödlig och att högmod tar vid. När man är riktigt ledsen och misslyckandena hopas då skall man inte heller tro att man inte är någonting värd och falla ner i depression. Hållbar lycka tror jag vi kan nå när vi inte är beroende av att det går bra för oss eller att vi inte går ner oss när motgångarna kommer. Vi behöver det ”andliga” i vår tillvaro, ett tillstånd över det värdsliga, där vi kan finna frid. Där friden är där finner vi den hållbara lyckan.

1. Sorgen och glädjen de vandra tillsamman,
medgång och motgång här tätt följas åt.
Skyar och suckan med solsken och gamman
skifta alltjämt på vår jordiska stråt.
Jorderiks gull
stoft är och mull.
Himlen allen är av salighet full.

2. Nyckfull är lyckan till ynnest och tycke,
sorgen tar säte i konungens barm.
Ofta ett bröst under kosteligt smycke
gömmer sin oro och hemliga harm.
Var man har sitt:
hårt eller blitt.
Himlen allena är sorgerna kvitt.

3. Välde och rikedom, visdom och ära,
ungdom och hälsa i blomstrande år
högt över allt sina huvuden bära,
yvas och vissna och bida sin bår.
Sist skall också
allting förgå,
himmelens salighet ensam bestå.

4. Skönaste rosor på törnbusken glöda,
ljuvaste örter ha tärande gift,
kinden kan blomstra, fast hjärtat vill blöda,
sällsamt kan skickelsen ändra sin skrift.
Brusande skär
hota oss här,
himlen allena oss trygghet beskär.

5. Ångest skall föda det hopp som oss gläder,
plåga skall vändas i hälsa och bot,
armodet skrudas i rikaste kläder,
svagheten resas på fastaste fot.
Ondskan skall stå
fängslad i vrå.
Detta allena kan himlen förmå.

6. Hur än min lycka och lott kunna falla,
efter Guds vilja de falle mig till.
Avund må tömma sin giftiga galla,
världen bedriva sitt ränkspel därtill.
Sorgen skall dö,
sällhetens frö
springa i blomma på himmelens ö.

Svensk Psalm (1937:365)