I början och mitten av 90-talet arbetade jag på AmuGruppen i Kalmar. Jag undervisade först i matematik och svenska för invandrare. När jag började som timanställd hette det AMU-gruppen och var en statlig myndighet som huvudsakligen bedrev arbetsmarknadsutbildning. Myndigheten hade funnits sedan 1986 och hade bildats av det som förut kallats arbetsmarknadsutbildningar (AMU).

Jag frågade mig ganska ofta vad jag gjorde där. Hade ju utbildat mig till biolog och matematik var inte mitt starka ämne. Men det var ganska roligt att undervisa invandrare i matematik och det kändes meningsfullt. Jag hade också timmar på Stagneliusskolan 91-92 i naturkunskap och biologi så jag fick i alla fall lite nytta av min biologutbildning.

Jag försökte övertala min chef 1991 att få bli AMU-gruppens miljöansvarige. ”Miljö är inget vi skall syssla med” fick jag till svar.

Men i början av 90 talet hände det mycket på miljöfronten i samhället. Överhuvudtaget så hände det mycket i Världen och samhället. Berlinmuren hade fallit 1989 och Sovjet föll i bitar 1991. Det fanns en framtidstro och en öppenhet för ett nytt och bättre samhälle.

1988 hade Naturskyddsföreningen givit ut boken ”handla miljövänligt” och man började att se hur varor och inte bara fabriker kunde påverka naturen. Det gav oss konsumenter förståelse för vilken makt vi hade när vi köpte olika varor. Detta marknadstryck påverkade också givetvis de företag som tillverkade varorna. Just vid denna tiden handlade det mycket om klorblekt papper och miljövänliga tvättmedel.

En av säljarna på AMU-gruppen hade på våren 1992 övertalat chefen för arbetsförmedlingen i Kalmar att begära in en kurs i Miljökunskap för arbetslösa. När det var dags att ha informationsmöte och berätta för möjliga kursdeltagare om vilka kurser som gick att välja fick säljaren inte ta upp miljökursen. Han ”råkade” dock säga: ”ja så hade vi också miljökursen, men den skulle vi ju inte visa”. ”Har ni en miljökurs” sa då en av de arbetslösa som var på mötet. ”Ja vi har bett att få in ett förslag på en miljökurs men vi tänkte inte köra den” fick arbetsförmedlingschefen erkänna. ”Varför inte” var det någon som sa. ”Jag vill gärna gå en miljökurs”, ”Jag med”, ”och jag med” hördes det från flera i rummet.

Vår säljare fick ihop en hel kurs på det mötet och eftersom det var ett så stort intresse så fick vi köra igång. Det var en av de första kurserna i miljö som AMU-gruppen anordnat och en av de första arbetsmarknadskurserna i miljö i Sverige.

Kursen var på 12 veckor och gick hösten 1992. Här är något av vad den innehöll:
Vision, kreativitet och förändring
Grundläggande ekologi
Kretsloppsamhället
Projektarbete

Mot slutet av kursen så skulle deltagarna hitta något projekt att arbeta med. Jag hade visionsövningar med dem och försökte få dem att hitta något som de tyckte var intressant att arbeta med. Jag hade ingen aning om hur deras projekt skulle finansieras.

Men så en dag kom min chef och sa till mig att det var något nytt på gång i arbetsmarknadspolitiken. Det hette ”arbetslivsutveckling” och förkortades ALU. Det finansierade och möjliggjorde för ideella föreningar att få arbetslösa att göra olika jobb för dem. Jobb som annars inte skulle blivit gjorda.

På så sätt fick vi t.ex. en grupp som informerade om miljövänliga tvättmedel. En annan grupp arbetade med ekoturism och gjorde ”Vasastigen” från slottet och ut till ”Vasa stenen” ute på Stensö där Gustav Vasa gick iland. Fortfarande kan man se skyltarna utefter vägarna och stigarna dit.

Dessa grupper var några av de första ALU projekten i landet.

Samtidigt i Nacka hade en organisation som hette ”Idétorget” också haft en liknande idé och startade ALU projekt i miljö samma vecka.

Synkronicitet kallas det!