Tidigare i min blogg har jag (10 februari) och Eva Grundelius (18 februari) skrivit om ”hållbart lärande”. Det bygger på fyra förmågor som rätt använda kan bidra till en god lärprocess: att djuplyssna till sin egen kunskap, djuptala, djuplyssna och djupfråga. Jag har de senaste dagarna kommit fram till att det finns en till förmåga som man kan lägga till de fyra: att djupse.
Att djupse får inte förväxlas med djupseende som betyder att se tredimensionellt eller ”att varsebli omgivningens tredimensionella struktur”. Det är inte helt enkelt att beskriva vad djupse innebär eftersom det måste erfaras genom det sätt som man ser omgivningen på. Men här är några försök i alla fall.
Djupse gör du när du helt koncentrerat betraktar ett föremål eller din omgivning. När du ”ser när du tittar”. Du kan t.ex. växla mellan att se själva föremålet och formerna som finns i ”tomrummen” runt föremålet. När du tecknar så tränar du att djupse, dvs att medvetet betrakta det du skall rita av och sedan göra en avbildning av det på ett papper. Den iaktagelseprocess som du då måste gå igenom för att kunna göra detta skulle man kunna kalla för att ”djupse”.
Man använder också förmågan att djupse när man artbestämmer ett djur eller en växt. För att vara säker på vilken art det är när man första gången ser en art måste man noga iaktta färg, form mönster eller beteende.
Förmågan att djupse använder man också när man skall göra observationer. Att observera är den första fasen i det vetenskapliga arbetsättet som Aristoteles tog fram. När man sedan observerat skulle man enligt honom strukturera det man sett och sedan göra en analys.
Vetenskap och att djupse gick hand i hand i både konstens och vetenskapens historia. Ett av de tydligaste exemplen på det är Leonardo da Vincis livsverk. Där var själva observationen förutsättningen för det vetenskapliga arbete han gjorde när det t.ex. gäller människokroppens byggnad. För att kunna göra de tekniska konstruktioner som han gjorde var han tvungen att ha en så riktig bild av de ingående delarna som möjligt också.
Att djupse är alltså en viktig förmåga hos såväl de första som dagens forskare och konstnärer.
Det är genom att t.ex.utföra bildkonst som vi tränar vår förmåga att djupse. Det tränas inte av att ”klistra in” bilder i ett dokument. Här har vi en förmåga som jag tror måste tränas utan datorer i verkligheten med papper och penna. Men när man väl tränat upp förmågan så har man nytta av den också om man skapar bilder i datorn.
Dan Frendin 
Fin beskrivning ovan, förstår precis vad du menar med att djupse. Men om du menar att det är en femte förmåga så har du inte förstått de fyra förmågorna i hållbar kommunikation tillräckligt väl. Djupse inkluderas i det som jag kallar att Djuplyssna till omgivningen (Djuplyssna till en annan person) – Förmågan inkluderar naturligtvis alla sinnen samt vår förmåga att förstå vad vi ser.
– Trodde Du att Djuplyssna endast handlar om hörsel? Se anvisningarna till hur man gör i kapitel fem min bok ”Helt överens!”. Det djupseende du beskriver ingår även i förmågan att Djupfråga (se kap. 6 i ”Helt överens!”) – och det är när man (efter att ha sett) gör klart för sig själv vad man har sett och kan återge/beskriva det på ett korrekt sätt. Först efter det är gjort kan Djupfrågor dyka upp och formuleras. Utan att praktisera det du kallar för djupseende blir det alltså ingen hållbar kommunikation.
Nyckelordet när det gäller att djuplyssna/Djupse är att förstå och kunna redogöra korrekt för vad man ser/hör/uppfattar. Det finns vidare två sanningskriterier som är aktuella här. När det gäller att Djuplyssna till/Djupse omgivningen är det Pragmatism, för det handlar även om att uppfatta processer (hur något fungerar i praktiken). När det gäller att Djupfråga är sanningskriteriet Korrespondens = att ha/kunna göra sig en bild som överensstämmer verkligheten.
– Förstår Du nu varför Djupse INTE är en femte förmåga i hållbar kommunikation?
Intressant! Ett bra förtydligande av vad du menar med ”att djuplyssna”. Själva ordet ”djuplyssna” får en att tro att det bara inbegriper hörsel.
Ja, men om vi stannar upp och utforskar ordet ”lyssna” lite närmare med hjälp av synonymer på http://synonymer.cc/search?w=lyssna&w_lang=&tyda_session=0388cca16fae1c2d89e8e30593f1674f (kan Du fixa länken?) så hittar vi bl a följande – med ”lyssna” besläktade ord: iaktta, forska, studera, speja, spåra, läsa, kunskapa, intressera sig, betrakta, varsebli, genomskåda och förutse.
Det tog mig många år och djupa studier att förstå och kunna forma modellen/teorin/verktyget hållbar kommunikation – så att det verkligen blir allmängiltigt och just ”hållbart”. Och den som vill lära sig vad jag verkligen menar med hållbar kommunikation behöver också själv reflektera djupt över vad alla fyra förmågorna egentligen innebär – för att förstå. Jag är därför glad att vi kan ha denna dialog och hoppas att den ska vara klargörande. Vi ”lyssnar” alltså med hjälp av alla sinnen. Att höra med öronen är endast en liten del av allt lyssnande. Och sinnesintrycken är endast några steg i en mycket komplicerad process av varseblivning (perception) som resulterar i medvetande.
Bland mina anteckningar hittade jag denna om Goethes iakttagelse process:
När Goethe iakttog en växt t.ex. följde han följande iakttagelseprocess:
1. Vilket är det omedelbara intrycket?
2. Observera, mät och beskriv den.
3. Se den i sin miljö (kontext). Försök sätta in den i sin plats i helheten.
4. Var i sin livscykel är den?
5. Vilken symbol är den? Vilken är dess själ?
Beskriv den i en dikt på tre rader.
Genom att följa denna process menade Goethe att man utvecklar sin förmåga till intuitiva intryck. Man blir mer medveten om hur man påverkas av naturen.
Källa: Jan Bang, Solborg Camphill, Norge
Om vi vill tillföra hållbar kommunikation till det Du skriver ovan om hur Goethe ”iakttog” växter behöver vi ställa – och besvara – ett antal kritiska frågor:
A. När steg 1 och 2 är gjorda: I vilken utsträckning stämmer – respektive stämmer inte – det ”omedelbara intrycket” av växten med det som – rent faktiskt – har observerats?
B. Steg 3: Vilka vetenskapliga undersökningar behöver göras för att förstå växten i sin miljö, d v s för att korrekt kunna beskriva dess ekologi (förstå dess ”plats i helheten”)?
C. Steg 4: Här behöver man undersöka och kunna beskriva hela livscykeln, så man därefter kan avgöra ”var i livscykeln” växten är.
D. Steg 5: Börja med att kritiskt granska om frågorna under punkt fem är hållbara – innan man försöker besvara dessa.
a) ”Är” växter verkligen symboler? Eller är symboler något som det mänskliga medvetandet godtyckligt tillskriver växter? (Jämför t.ex. med de politiska partiernas val av växter som symboler.)
b) HAR växter – som inte ens har ett nervsystem, och definitivt inte någon hjärna eller något medvetande – en själ? Det är alltså viktigt att avgöra om en fråga bygger på falska antaganden innan man lägger ner möda på att besvara den. Endast djupfrågor är värda att besvara – om/när vi vill kommunicera hållbart.
Sedan skriver Du att att det Goethe syftar till är ”intuitiva intryck”. Det kan jag tolka på två sätt. Antingen är det att göra sig fantasier om växter som inte ska granskas och värderas vetenskapligt – utan mer har ett poetiskt värde. Jag sålde nyligen iväg en boksamling på Tradera som heter ”Växternas” respektive ”Djurens underbara liv” och som användes för undervisning i naturkunskap i Folkskolan, utgivna för typ 50 år sedan. Böckerna var artvisa, illustrerade berättelser i Goethes anda, alltså en salig blandning av naturvetenskaplig verklighet och föreställning/konstruktion/fantasi.
Eller också menar vi men ”intuitiva intryck” nya hypoteser – alltså idéer – som vi avser att testa vetenskapligt för att vi vill undersöka om de håller.
Med allt detta vill jag alltså inte förringa det Goethe gjorde när han iakttog växter. Skönhet är ju t.ex. ett viktigt värde, som till stor del är subjektivt och som ligger i betraktarens öga – och jag kan tänka mig att Goethes metod bidrar till att beskriva en växt ur den synpunkten.
En viktig poäng med hållbar kommunikation är att vi tydligt vill urskilja och hålla isär vad det är vi syftar till att göra. Vill vi göra en objektiv observation av en enskild växt? Vill vi objektivt beskriva växtens/artens roll och plats i ekosystemet? Vill vi subjektivt beskriva dess skönhet, hur en individ kan uppfatta växten och vilken glädje och njutning det kan skänka? Eller vill vi t.ex. komma överens om hur hur växten ska gynnas och bevaras, på platsen eller generellt om det kanske till och med är en hotad art? Det sistnämnda inbegriper bl. a. subjektiva moraliska ställningstaganden. Alla dessa aspekter är legitima – men det gäller att medvetet välja rätt metod med tanke på syftet och vara tydlig med valet – och dess begränsningar (vad man inte kan klargöra inom ramen för sin beskrivning/undersökning).
Slutligen, vi får problem när de ovan nämnda olika syftena (perspektiven, synsätten) blandas ihop i en röra, helheten blir då inte hållbar – i stället blir det ”flummigt”. Men det flummiga kan göras hållbart genom att man undersöker och klargör beståndsdelarna på det sätt jag gjorde ovan. Det jag har gjort kallas att dekonstruera i universitetsvärlden, och hållbar kommunikation är ett mycket kraftfullt – för att inte säga nödvändigt – redskap att använda i en sådan process.