När jag arbetade som tecknare i början av 80-talet fick jag erfara fenomenet ”bildblindhet”. Det är en sorts ”blindhet” för de rätta formerna, vinklarna eller annat som kan vara viktigt i en bild som inträder ganska snart efter att man börjat teckna. För att komma åt detta kan man titta på teckningen i en spegel. Bara det att man får en något annorlunda bild gjorde det att man direkt såg vad som inte stämde och hur det skall vara. Idag fick jag erfara att en liknande ”blindhet” framträder när man sitter och rättar och betygsätter uppsatser.

Vi hade ämneslag idag och alla tittade på elevarbeten som jag tagit med från förra årets argumenterande uppsats. Mina kollegor hittade massor av inkonsekvenser och sakfel. Naturligtvis har jag också sett en hel del av dessa men flera har jag inte märkt eller tänkt på när jag suttit med uppsats efter uppsats. När mina kollegor tittade med ”färska ögon” och kommenterade vad de såg fick jag en mycket tydligare och klarare bild vad mina elever presterat.

Av detta lär jag mig att det är viktigt med medbedömning.