En måndagkväll i Kalmar. Det har varit ganska intensivt nu ett långt tag. Ibland måste jag bara ta ledigt och ta det lugnt. Ikväll blev det en sådan kväll. Min dotter bjöd ut mig på en lite försenad överraskningsfödelsedagspresent. Det blev en konsert på Slottet med Camerata Nordica.

Instrumenten stäms. Jag läser i programmet att de skall spela Beethoven. Det kommer minnesbilder från min barndom då jag satt på vinden hemma i Oxelösund och tecknade ett porträtt av min stora idol Beethoven på en plywoodskiva. Jag gömde det längst in på kallvinden bland stenull och reglar. Kanske ligger det kvar där än idag?

Orkestern kommer in och de börjar med Wilhelm Friedeman Bachs sinfonia i F dur. En otrolig närvaro hos musikerna och en publik som vet att man inte applåderar mellan satserna gör att det blir en täthet och koncentration i musiken som inte går att uppleva genom en cd eller spotify. Vi som lyssnar tas med i musiken och blir ett med det energifält som skapas i Gröna salen.

Sen blir det en av Haydns violinkonserter! En lätthet och intensitet som vederkvicker.

Paus

Bela Bartoks ungerska danser sveper förbi som en vind. Sen kommer Beethoven. De avslutar sin konsert med Grosse Fuge. Ett monumentalt verk för stråkar. Musikerna kämpar med tonerna! De spelar tung musik. Musik som måste upplevts som mycket modern när den uruppfördes i början på 1800 talet.

Vad var det för kunskap som Beethoven ville föra vidare med sin notskrift över den ljudupplevelse han komponerat och som orkestern nu tolkar? Beethovens själsliga erfarenheter? Livskänslor? Den kreativa kraften?

Vi cyklar hem i den kyliga och fuktiga kvällen. Uppfyllda av något det är svårt att sätta ord på.