En skola i Ciudad Dario, Nicaragua

Vi har åkt buss i några timmar från Managua upp mot bergen i norr. Vi svänger av från den stora vägen och kommer fram till staden Ciudad Dario. Staden har fått sitt namn efter den Nicaraguanska skalden Ruben Dario som föddes här 1867. Den gula bussen släpper av oss vid en stor muromgärdad tomt med flera hus som är ett enkelt vandrarhem. Vi skall bo där första natten innan vi slussas ut till de familjer vi skall bo hos i några dagar.

Vi är en grupp lärare från Kalmar, Karlstad, Jönköping och Lysekil som är med på ”den globala resan” som ”den globala skolan” anordnar 2009. Genom Universitet och högskoleämbetet kan man ansöka om ett stipendium för att med en grupp lärare, rektorer och skolpolitiker resa till ett land med en för Sverige annorlunda kultur. De globala resorna har förutom Nicaragua också gått till t.ex. Guatemala, Indien och länderna runt Viktoriasjön.

Jag hamnar sedan hos en familj som har en dotter i mellanstadieåldern. När det blir morgon får jag följa henne till skolan mitt i byn. I skolan går man i två skift. På förmiddagen är det en grupp och på eftermiddagen en annan. Som i alla andra skolor i mer eller mindre tropiskt klimat är fönstren öppna och väggarna har lufthål ovanför fönstren.

Ciudad Darios skola- mot morgonsamling
Mot morgonsamlingen.

Det är morgonsamling på skolan. Alla bär skoluniform i de nicaraguanska färgerna. Rektorn håller tal. Man sjunger nationalsången. Eftersom vi är gäster idag har några av eleverna förberett danser för oss. I de vackraste kjolar virvlar de runt framför den stora samlingen elever och oss till nicaraguansk folkmusik.

Ciudad Darios skola-6
Nationalsången

Ciudad Darios skola-7
Nicaraguansk dans

Jag följer med dottern i familjen till klassrummet efter samlingen. Alla sitter på enkla stolar med ett litet bord på. Det är nästan 50 elever i klassrummet. Eftersom väggar och fönster är öppna hör man in till klassrummet bredvid. Läraren förklarar och läser för eleverna. De svarar i kör när läraren leder dem genom ett stycke.

Ciudad Darios skola-8
Lektion.

Det blir rast. Alla går ut och äter en medhavd matsäck. ”Min flicka” äter lite godis tillsammans med en av sina kompisar.

Ciudad Darios skola-9
Mellanmål

Lektionen fortsätter. Läraren säger något på spanska jag inte förstår. Hon tar med sig vita kritor och alla eleverna går ut på skolgården. Sen börjar alla att träna skrivning. De använder plattorna på skolgården som skrivunderlägg. Läraren går runt och tittar på elevernas meningar och rättar.

Ciudad Darios skola-10

Ciudad Darios skola-11
Skrivövning

En lärares lön är inte stor. Ofta arbetar de med båda skiften; från 07:00 – 12:00 och 13:00 – 18:00.

Trots att flera vuxna läst engelska i skolan kan de inte prata engelska särskilt bra. Jag lyckas kommunicera hjälpligt med min mycket magra spanska, några engelska ord och ”teckenspråk”.

”Iter Alaskicum”

Vad är det som göra att resor är så utvecklande? Det är en fråga jag funderat över mycket. Det är en fråga som har många svar som jag kan se.

Under min tid i Lund på 80-talet fick jag en finsk vän. Hon sa en gång att ”när hon kom till Sverige, så kände hon sig mycket friare. Det är något med kulturen och språket” sa hon. Hon kunde släppa fram sidor i sig som inte kunde komma fram när hon var hemma i Finland.

De sista åren har jag gjort flera resor till Uganda. Ett land som har dansen i blodet. Var man än kommer dansar de och har uppvisningar för oss. När vi nu kom hem efter sista resan och jag gått igenom en viktminskningskur som gör att jag känner mig lätt igen ville jag pröva det där med gruppdans. Jag visste också att nästa år kommer jag kanske inte kunna gömma mig bakom kameran längre när vår svenska grupp ombeds att gå fram och dansa inför de 1000 elever som sitter på skolgården i Kisubi Mapeera. Därför testade jag Sh´bam och blev fast. Det är också svårt att missa Bodyjam på söndagar. Aerobic dance och Zumba fitness gör också att jag känner mig lycklig. Tacksam att jag så här över 50 har fått bort kulmagen och får möjlighet att känna lätthet och den frihetskänsla som dansen ger. Utan resorna till Uganda hade jag aldrig varit där nu!

Kring sekelskiftet hade jag möjlighet att få följa med på tre resor till Ryssland på kort tid. Där hände det också något med den personliga utvecklingen. När man satt och åt kunde värden, en man med stort ryskt skägg, peka på en med hela handen. Det betydde: ”Du skall hålla tal!”. Det var bara att ställa sig upp och på knagglig engelska prisa den gästvänlighet man mött och försöka få dem att förstå att vara rädda om sin kultur. Jag tyckte det var hemskt att se hur de rev det som såg ut som ekobyar och byggde höghus som liknade våra miljonprojektsbyggen. Att våga tala fritt och säga vad man tycker! Det kändes härligt.

Fick också en dans upplevelse där. Efter maten gick alla upp, ung som gammal, och ställde sig i en ring och dansade. Plötsligt började mina ben att dansa kosackdans! De bara liksom dansade av sig själv! Det gick inte annat än att dansa kosackdans till den musiken. Jag berättade vad jag kände för en av de ryska värdarna. ”Ja det där är allmänt känt! Det har Tolstoj beskrivit så bra i Krig och fred” fick jag till svar.

Den resa som betytt mest för mig och som blir svår att slå när det gäller personlig utveckling är ändå resan till Alaska 1981. Jag hade varit ganska blyg under min uppväxt men efter en vecka själv i Fairbanks så var min blyghet botad för alltid. Det gick inte att vara blyg i USA. Alla pratade ju med en hela tiden! Och blygheten satt nog lite i det svenska språket. Det var lättare att prata fritt på ett annat språk.

Redan innan vi kom iväg hade resan betytt mycket. När vi hade återträff efter 30 år 2011 plockade vi fram våra gamla dagböcker från resan. Här följer inledningen i min anteckningsbok inspirerad av Linnés Lappländska resa som på latin hette ”Iter Lapponicum”. Så här skriver en 21-åring till yngling som precis påbörjat sitt livs resa:

Iter Alaskicum

Sålunda började det:
En eftermiddag före påsk 1980 träffade jag en viss Lars Tranvik. Han sa att Björn Risinger och han skulle resa till Alaska sommaren 1981. ”Vill du följa med?” frågade Lars. ”Jag skall tänka på saken” sa jag.

Sålunda fortsatte det:
Det var grodkurs på Dörröds skola, maj 1980. Björn, Lars och Lena Ohlsson var med. Jag körde en transitbuss. Söder om Våmbsjön körde jag genom en allé. Plötsligt kände jag en stor frihetskänsla. ”Det är klart att jag skall med till Alaska”.

Hösten 1980 och våren 1981 följde förberedelsemöten på söndagkvällar. Men hur skulle jag få råd? Alaskaresan blev tyngden som gjorde att det inte var svårt att bestämma sig för att flytta till Råby Gård. Något jag inte ångrar. Det var heller inte svårt att att sluta läsa och börja jobba som illustratör. Något jag absolut inte ångrar! Sålunda har denna resa betytt mycket för mig innan den ens är gjord. Hade jag inte kommit iväg hade jag ändå varit tacksam för att allvarligt planerat den.

Så vart det då den 12 juni 1981. Lars pappa, Lars och Lena O hämtade mig på Råby Gård. Johan låg i sängen när jag sade hej. Vid stationen blev vi avkramade av Susanne T. Vädret var mulet. Jag var nysnaggad. Jag kunde känna hur vinden spelade över min hjässa. Tog tag i de små hårstråna och ruskade om dem. Jag ser fram emot resan. Jag ser fram emot att komma hem”

Sen hade vi alla som reste skrivit våra namnteckningar i min anteckningsbok, inklusive mig själv, och följande kommentar stod:

”Vilka är de egentligen? De följande veckorna ger nog svar. I alla fall som de är nu.”

Vi kom hem efter två månader och säkert 15 år efteråt så fick jag en känsla av att bli mig själv bara jag pratade om resan. Den monotona vandringen ”in the middle of nowhere” på tundran utanför Nome fick musiken att börja bubbla upp inom mig. Det blev början på flera års skapande där sånger och dikter liksom bara poppade upp om jag satt mig med min flöjt eller min gitarr. Hunger och stor fysisk utmaning tillsammans med den makalösa naturen förlöste en kreativ kraft. Jag blev mig själv och blev ett med denna kraft.

När jag nu sitter och bloggar och försöker producera en liten text varje dag så känner jag att jag får kontakt med den där kraften igen. Det är nog verkligen så att bloggandet gör att jag kommer hem i mig själv igen.