Varför är ”estetisk verksamhet” viktigt?

I min ungdom tecknade jag mycket. Jag gick igenom Åke Skölds teckningskurs när jag gick i femte klass. När jag kom till kapitlet som handlade om att teckna fåglar följde jag med min klasskamrat Claes ut till Stjärnholmsviken i Oxelösund och tecknade skäggdoppingar. Detta gjorde att jag blev nyfiken på att lära mig mer om fåglar. När jag läste om dem i böcker hemma ville jag ut och teckna det jag lärt mig. Ju mer jag var ute och tecknade ju mer ville jag lära mig. Teckningen var det som drev mig till att lära om naturen. Teckning och kunskapsinhämtande gick hand i hand.

När man tecknar tränar man upp sin observationsförmåga. Observation är grunden för det vetenskapliga tänkandet enligt Aristoteles. Jag kände ofta att om jag inte tecknat av ett föremål hade jag inte ”sett” det.

Att teckna natur är ett sätt att uppleva naturen. Man sitter stilla och naturen kommer till en. Vid många tecknarstunder upplevde jag mig som ett med naturen.

När man tecknar och målar tränar man fokusering. Handen och hjärnan arbetar ihop.

Howard Gardner heter en amerikansk proffessor i psykologi som skrivit om ”de multipla intelligenserna”. Två av de åtta intelligenser som han hittat går in under ämnet ”estetisk verksamhet”: musikalisk rytmisk intelligens och visuell spatial intelligens. När vi inte har estetisk verksamhet som obligatoriskt ämne i gymnasiet berövar vi våra ungdomar från att träna en fjärdedel av sin intelligens.

EU:s vision över den vad som bör ingå i utbildning i Europa tar upp 8 nyckelkompetenser. Den åttonde av dessa är ”kulturell medvetenhet och kulturella uttrycksformer”. Varför skall inte svenska ungdomar få hela den kompetens som EU förespråkar?

Motsvarigheten till EU:s 8 nyckel kompetenser i USA är det man kallar ”21:st century skills”. Där är ”konst” ett av de kärnämnen som man tar upp.

Genom den digitala revolutionen går vi mot en mer transmedial skola. Eleverna får inte bara sin kunskap från text. Ljud och bild är också mycket viktiga och eleverna behöver lära sig att uttrycka sig genom olika medier för att förstå dem fullt ut. Att inte ge svenska gymnasieungdomar grundläggande kunskap och erfarenhet av estetiska processer i skolan är att undanhålla dem från viktig kompetens.

Att den svenska gymnasieskolan inte längre har estetisk verksamhet som obligatoriskt ämne är ännu ett tecken på en skola i förfall. När jag kommit till skolor i Uganda och Nicaragua är det bl.a. genom dans och musik de visat sin mänskliga glädje och kunskap.

Zumba fitness

När man arbetat mycket. Haft mycket elevkontakter. Förklarat och förklarat och förklarat svåra orsakssamband och begrepp inom naturkunskapen. När elevarbeten kommenterats och gåtts igenom. Vad gör jag för att koppla av och ladda batterierna? Går på Zumba fitness på mitt gym Wellnes studio (fd Nordic Club). Body jam och Sh´bam går också utmärkt. Gruppdans är glädje och motion!

Bronsibis och Sh´bam

När terminen är igång känns det ofta som om man jobbar jämt. I tanken är i alla fall jobbet med hela tiden. ”Hur gör du när du skall koppla av och få ny energi i ditt jobb?” Den frågan fick jag när jag blev intervjuad av radio P4 efter guldäpplenomineringen. ”Jag sticker ut och tittar på fåglar” sa jag ”och jag dansar gruppdans”.

Idag blev det rekreation på båda sätten. Strax innan skymningen åkte vi och tittade på två bronsibisar som sökte föda i en liten by som heter Resby på Möreslätten. De gick i en liten våtmark bakom en ladugård.

Lite senare på kvällen blev det Sh´bam på Nordic club eller Wellnes studio som det nu heter. Naturligtvis träffade jag en gammal elev som också kom på dansen. Har man bott i samma stad i över tjugo år och varit lärare nästan hela tiden så träffar man på elever var man än går.

N´dere troup

Solen håller just på att gå ner. Vi har ätit en mycket god middag hos en av rektorerna som har sitt hus i Kampala. Vi befinner oss i stadsdelen Ntinda. Trummorna och de Ugandiska ”gitarrerna” ljuder över scenen. De första dansarna kommer in och dansar två danser.

Sen kommer Stephen in. Det var Stephen som bildade dansgruppen N´dere troup på 80-talet och lyckades försona olika stammar i Uganda. ”Människor som dansar tillsammans krigar inte” avslutade han kvällen med att säga efter en mängd olika danser från olika delar av Uganda.

Global profil möter musikprofilen och dansare

Idag avslutade vi dagen med att äta tillsammans för att sedan gå på konsert i Skeppets aula och höra musikprofilen spela och sjunga. När konserten var slut visade dansutbildningen på Jenny Nyströmskolan upp en kavalakad av jazzdanser genom tiderna.

Dans Global profil 2013

När föreställningarna var slut var det dags för alla att dansa schottis. Det blev både par-schottis och fyramanna-schottis till fiolmusik. Sen blev det traditionell Ugandisk dans och zuludans och olika improviserad dans så som det kan bli när människor från olika kulturer träffas.

Att skapa kultur är att leva.

Dans Global profil 2013-2

Dans Global profil 2013-3 Dans Global profil 2013-4

Dans Global profil 2013-5 Dans Global profil 2013-6 Dans Global profil 2013-7 Dans Global profil 2013-8 Dans Global profil 2013-9

Den skapande processens helande inverkan

”Kroppen är trött. Jag har gått över tundran i ett par dagar nu med en stor ryggsäck och minimalt med mat”. Året är 1981 och jag är i Alaska med mina vänner. ”Vi blev körda till vägs ände från staden Nome på tundran och är nu på väg mot en eskimå-boplats vid Stilla havets kust.”

”Jag är inte riktigt frisk. En förkylning gör mig matt och hängig men vi måste gå vidare. Efter ett tag kommer vi fram till en lagun där vi hittar lämningar från de eskimåer som bor där. Det är ingen där just nu och har nog inte varit det på flera veckor. Det verkar som platsen bara används vid jakt.

Vi kastar ut våra drag från de kastspön vi har med oss och lyckas att få en stor lax på kroken. De hugger inte på bete vid denna tid på året. Ska man lyckas fånga en lax skall kroken fastna ändå någon stans på deras kropp. Vi gör en primitiv stenugn och tillagar laxen. Det smakar härligt.

När jag går dag efter dag på tundran så kommer jag in i en speciell takt. När jag inte går så fort blir det gärna en bluestakt. Vid den fysiska ansträngning som flera veckors vandring ger  och den tystnad som jag är i föds det ljud inom. Det kommer musik upp ur mitt inre. Jag kan höra den för mitt inre öra. Ett tyst ljud som liksom finns där hela tiden när man går.

Jag hade med mig en liten piccolablockflöjt. Jag gick ju i kommunal musikskola när jag var liten så jag vet hur man trakterar en sådan. En liten flöjt är en av de få instrument man kan ha med sig när man vandrar. Den väger just ingenting.  Jag satte mig på en sten och började spela musiken jag hörde inom mig. Kunde inte låta bli att skriva ner den på några notblad jag också hade med mig. Jag sitter koncentrerad och komponerar i nästan en timme. Förkylningen är som bortblåst. Ingen hosta och ingen matthet. Bara ett helt varande i den skapande processen.

När den lilla valsen är färdig och jag lägger ifrån mig flöjten och notpappret börjar hostan komma tillbaka så smått. Mattheten börjar att komma igen”.

Detta var första gången som jag medvetet märkte hur den skapande processen gör mig frisk och hel. Efter resan till Alaska har jag kunnat komma tillbaka till flödet flera gånger.

Jag har tidigare beskrivit att mitt bloggande gjort att jag återigen fått kontakt med detta flöde. De senaste två dagarna har jag också fått erfara hur skapande kan ta mig ur en förkylning och få mig att känna mig frisk så länge jag skapar. Jag har haft en förkylning i kroppen samtidigt som det är mycket elevarbeten att läsa igenom och betygsätta. Det går trögt och jag blir fort trött och okoncentrerad. Då har jag lagt högen med elevarbeten åt sidan en stund. Satt mig vid datorn och bestämt mig för att skriva dagens blogginlägg. Under min bloggperiod som började första januari har jag erfarit att det är som om varje dag har en essens eller ett ”ämne” som tillhör just den dagen. Jag kanske inte har en aningen om vad jag skall skriva om på morgonen men när det blir kväll har det alltid dykt upp något som känts angeläget att ta upp. När jag suttit och skrivit en stund är förkylningen som borta. Det är som om huvudet rensas och jag får tillbaka energin.

Jag har under mitt liv fått erfara att den kreativa processen kan ta många olika former. Att skapa ett stort utbildningsprogram som en KY utbildning kan vara som att skriva en opera. Att göra en 12 veckors arbetsmarknadsutbildning i miljö kan vara som att skriva en symfoni. En heldagsutbildning för ett företag kan kännas som att skriva en stråkkvartett.

Att undervisa elever på gymnasiet är som att öva en orkester där de olika stämmorna skall spela livets musik. Det gäller att inspirera, att få dem att spela ihop på ett bra sätt och att åstadkomma fina soloframträdanden.

Att få utöva kulturella aktiviteter lär oss grundläggande mänskliga färdigheter i skapande. Ett skapande vi kan flytta över på forskning, att lösa samhällsproblem med och att t.ex. skapa ny teknik.

Genom att teckna lär vi oss att se och observera. En grundfärdighet som vi under hela våra vakna tid använder oss av.

Genom att musicera tillsammans lär vi oss lyhördhet, att bli samspelta och delta med vår stämma tillsammans med andra. Musiken är ett språk vi kan uttrycka känslor med som stärker vårt välbefinnande. Musik kan ge harmoni.  Musik är harmoni IRL.

Genom att dansa kan vi uttrycka oss med hela kroppen.

Genom kulturen får vi fler språk, fler sätt att uttrycka oss och visa vår glädje, vår sorg och alla andra mänskliga känslor. Vi kan bli hela människor.

En skola i Sembabule district, Uganda

Vi hade åkt på gropiga vägar i över en timma från Masaka ut på den ugandiska landsbygden i Sembabule district. Ja vägarna var riktigt gropiga! Banan odling efter bananodling och ett öppet landskap som inte var helt olikt det man kan se på vissa ställen på Öland. Vi tar in på en ännu smalare väg och kommer upp på en kulle. Plötsligt breder det ut sig ett böljande landskap och där framme högst upp på kullen ligger det en liten skola. Det är ”Future farmers” skola. Ett skolprojekt som VI-skogen runt Viktoriasjön dragit igång.

Vi hinner inte stanna den vita jeepen vi åker i förrän det kommer en hord av springande barn emot oss. De trummar, dansar och sjunger för att hälsa oss välkomna! Vi blir helt omtumlade. En sådan glädje, en sådan energi!

Sembabule district-6

De leder oss bort till ett räd i hörnet av deras skolgård där det finns lite skugga. Där skall de berätta för oss vad de håller på med. Vi sätter oss på några uppställda stolar och så fortsätter dansen och sången. De sjunger om hur man skall hålla sig frisk och de dansar och sjunger om varför träd är viktiga. ”Trees is life” står det på en liten skyllt på ett av träden vi sitter under.

Farmer for future - Sembabule district 2012

Sembabule district-4

Sembabule district-2

Sembabule district-5

Jag slås utav hur bra de afrikanska lärarna använder kultur som pedagogisk metod. Barnen lär sig med hela kroppen. Deras kunskap utstrålar glädje!

Runt skolan finns det odlingar av många slag som eleverna lär sig att sköta. Grunden är som på de flesta ställen i Uganda kokbananer eller ”matoke” som de kallas här. Man odlar enligt agroforestry principen där man samodlar lägre växter med mer buskliknande arter och träd. På så sätt kan man få större skördar och de olika växterna stöder varandra. Eleverna får också lära sig ekologisk odling.

De var 80 elever i låg- och mellanstadieåldern som fick använda de två klassrummen som rymdes i det lilla huset. Men mycket av undervisningen sker utomhus ute på fälten så de är inte inne hela tiden.

Sembabule district-7

Foto: Åse Möller och Dan Frendin

En skola i Ciudad Dario, Nicaragua

Vi har åkt buss i några timmar från Managua upp mot bergen i norr. Vi svänger av från den stora vägen och kommer fram till staden Ciudad Dario. Staden har fått sitt namn efter den Nicaraguanska skalden Ruben Dario som föddes här 1867. Den gula bussen släpper av oss vid en stor muromgärdad tomt med flera hus som är ett enkelt vandrarhem. Vi skall bo där första natten innan vi slussas ut till de familjer vi skall bo hos i några dagar.

Vi är en grupp lärare från Kalmar, Karlstad, Jönköping och Lysekil som är med på ”den globala resan” som ”den globala skolan” anordnar 2009. Genom Universitet och högskoleämbetet kan man ansöka om ett stipendium för att med en grupp lärare, rektorer och skolpolitiker resa till ett land med en för Sverige annorlunda kultur. De globala resorna har förutom Nicaragua också gått till t.ex. Guatemala, Indien och länderna runt Viktoriasjön.

Jag hamnar sedan hos en familj som har en dotter i mellanstadieåldern. När det blir morgon får jag följa henne till skolan mitt i byn. I skolan går man i två skift. På förmiddagen är det en grupp och på eftermiddagen en annan. Som i alla andra skolor i mer eller mindre tropiskt klimat är fönstren öppna och väggarna har lufthål ovanför fönstren.

Ciudad Darios skola- mot morgonsamling
Mot morgonsamlingen.

Det är morgonsamling på skolan. Alla bär skoluniform i de nicaraguanska färgerna. Rektorn håller tal. Man sjunger nationalsången. Eftersom vi är gäster idag har några av eleverna förberett danser för oss. I de vackraste kjolar virvlar de runt framför den stora samlingen elever och oss till nicaraguansk folkmusik.

Ciudad Darios skola-6
Nationalsången

Ciudad Darios skola-7
Nicaraguansk dans

Jag följer med dottern i familjen till klassrummet efter samlingen. Alla sitter på enkla stolar med ett litet bord på. Det är nästan 50 elever i klassrummet. Eftersom väggar och fönster är öppna hör man in till klassrummet bredvid. Läraren förklarar och läser för eleverna. De svarar i kör när läraren leder dem genom ett stycke.

Ciudad Darios skola-8
Lektion.

Det blir rast. Alla går ut och äter en medhavd matsäck. ”Min flicka” äter lite godis tillsammans med en av sina kompisar.

Ciudad Darios skola-9
Mellanmål

Lektionen fortsätter. Läraren säger något på spanska jag inte förstår. Hon tar med sig vita kritor och alla eleverna går ut på skolgården. Sen börjar alla att träna skrivning. De använder plattorna på skolgården som skrivunderlägg. Läraren går runt och tittar på elevernas meningar och rättar.

Ciudad Darios skola-10

Ciudad Darios skola-11
Skrivövning

En lärares lön är inte stor. Ofta arbetar de med båda skiften; från 07:00 – 12:00 och 13:00 – 18:00.

Trots att flera vuxna läst engelska i skolan kan de inte prata engelska särskilt bra. Jag lyckas kommunicera hjälpligt med min mycket magra spanska, några engelska ord och ”teckenspråk”.

”Iter Alaskicum”

Vad är det som göra att resor är så utvecklande? Det är en fråga jag funderat över mycket. Det är en fråga som har många svar som jag kan se.

Under min tid i Lund på 80-talet fick jag en finsk vän. Hon sa en gång att ”när hon kom till Sverige, så kände hon sig mycket friare. Det är något med kulturen och språket” sa hon. Hon kunde släppa fram sidor i sig som inte kunde komma fram när hon var hemma i Finland.

De sista åren har jag gjort flera resor till Uganda. Ett land som har dansen i blodet. Var man än kommer dansar de och har uppvisningar för oss. När vi nu kom hem efter sista resan och jag gått igenom en viktminskningskur som gör att jag känner mig lätt igen ville jag pröva det där med gruppdans. Jag visste också att nästa år kommer jag kanske inte kunna gömma mig bakom kameran längre när vår svenska grupp ombeds att gå fram och dansa inför de 1000 elever som sitter på skolgården i Kisubi Mapeera. Därför testade jag Sh´bam och blev fast. Det är också svårt att missa Bodyjam på söndagar. Aerobic dance och Zumba fitness gör också att jag känner mig lycklig. Tacksam att jag så här över 50 har fått bort kulmagen och får möjlighet att känna lätthet och den frihetskänsla som dansen ger. Utan resorna till Uganda hade jag aldrig varit där nu!

Kring sekelskiftet hade jag möjlighet att få följa med på tre resor till Ryssland på kort tid. Där hände det också något med den personliga utvecklingen. När man satt och åt kunde värden, en man med stort ryskt skägg, peka på en med hela handen. Det betydde: ”Du skall hålla tal!”. Det var bara att ställa sig upp och på knagglig engelska prisa den gästvänlighet man mött och försöka få dem att förstå att vara rädda om sin kultur. Jag tyckte det var hemskt att se hur de rev det som såg ut som ekobyar och byggde höghus som liknade våra miljonprojektsbyggen. Att våga tala fritt och säga vad man tycker! Det kändes härligt.

Fick också en dans upplevelse där. Efter maten gick alla upp, ung som gammal, och ställde sig i en ring och dansade. Plötsligt började mina ben att dansa kosackdans! De bara liksom dansade av sig själv! Det gick inte annat än att dansa kosackdans till den musiken. Jag berättade vad jag kände för en av de ryska värdarna. ”Ja det där är allmänt känt! Det har Tolstoj beskrivit så bra i Krig och fred” fick jag till svar.

Den resa som betytt mest för mig och som blir svår att slå när det gäller personlig utveckling är ändå resan till Alaska 1981. Jag hade varit ganska blyg under min uppväxt men efter en vecka själv i Fairbanks så var min blyghet botad för alltid. Det gick inte att vara blyg i USA. Alla pratade ju med en hela tiden! Och blygheten satt nog lite i det svenska språket. Det var lättare att prata fritt på ett annat språk.

Redan innan vi kom iväg hade resan betytt mycket. När vi hade återträff efter 30 år 2011 plockade vi fram våra gamla dagböcker från resan. Här följer inledningen i min anteckningsbok inspirerad av Linnés Lappländska resa som på latin hette ”Iter Lapponicum”. Så här skriver en 21-åring till yngling som precis påbörjat sitt livs resa:

Iter Alaskicum

Sålunda började det:
En eftermiddag före påsk 1980 träffade jag en viss Lars Tranvik. Han sa att Björn Risinger och han skulle resa till Alaska sommaren 1981. ”Vill du följa med?” frågade Lars. ”Jag skall tänka på saken” sa jag.

Sålunda fortsatte det:
Det var grodkurs på Dörröds skola, maj 1980. Björn, Lars och Lena Ohlsson var med. Jag körde en transitbuss. Söder om Våmbsjön körde jag genom en allé. Plötsligt kände jag en stor frihetskänsla. ”Det är klart att jag skall med till Alaska”.

Hösten 1980 och våren 1981 följde förberedelsemöten på söndagkvällar. Men hur skulle jag få råd? Alaskaresan blev tyngden som gjorde att det inte var svårt att bestämma sig för att flytta till Råby Gård. Något jag inte ångrar. Det var heller inte svårt att att sluta läsa och börja jobba som illustratör. Något jag absolut inte ångrar! Sålunda har denna resa betytt mycket för mig innan den ens är gjord. Hade jag inte kommit iväg hade jag ändå varit tacksam för att allvarligt planerat den.

Så vart det då den 12 juni 1981. Lars pappa, Lars och Lena O hämtade mig på Råby Gård. Johan låg i sängen när jag sade hej. Vid stationen blev vi avkramade av Susanne T. Vädret var mulet. Jag var nysnaggad. Jag kunde känna hur vinden spelade över min hjässa. Tog tag i de små hårstråna och ruskade om dem. Jag ser fram emot resan. Jag ser fram emot att komma hem”

Sen hade vi alla som reste skrivit våra namnteckningar i min anteckningsbok, inklusive mig själv, och följande kommentar stod:

”Vilka är de egentligen? De följande veckorna ger nog svar. I alla fall som de är nu.”

Vi kom hem efter två månader och säkert 15 år efteråt så fick jag en känsla av att bli mig själv bara jag pratade om resan. Den monotona vandringen ”in the middle of nowhere” på tundran utanför Nome fick musiken att börja bubbla upp inom mig. Det blev början på flera års skapande där sånger och dikter liksom bara poppade upp om jag satt mig med min flöjt eller min gitarr. Hunger och stor fysisk utmaning tillsammans med den makalösa naturen förlöste en kreativ kraft. Jag blev mig själv och blev ett med denna kraft.

När jag nu sitter och bloggar och försöker producera en liten text varje dag så känner jag att jag får kontakt med den där kraften igen. Det är nog verkligen så att bloggandet gör att jag kommer hem i mig själv igen.